Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.

Mer jag

Klockan har passerat midnatt och det är för längesedan dags att sova. Men jag måste bara göra en sak till, jag måste redigera en formulering jag inte är nöjd med i en text jag nyss avslutat. Det går snabbt, så snabbt att jag tycker mig ha tid över till mer skrivande. Därför öppnar jag ett nytt dokument och börjar skriva utan att riktigt veta om vad. Texten jag just redigerat är ju klar så fler ord i den blir det inte utan något helt nytt.

Ska jag skriva klart ikväll, i natt? undrar jag. Jag tittar på klockan nere i hörnet på skärmen, den visar 00:10. Fyra minuter sedan som jag bytte ut ett par ord i den andra texten, den jag anser mig vara klar med. Ett dåligt samvete kryper upp längs bröstkorgen mot halsen. "Du borde sova" väser det. Jag känner dess vassa andedräkt svida mot min hud. "Ja, ja" svarar jag och ser till att avsluta den nyss påbörjade texten.

Defaitism del 1

Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.

Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.

Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.

Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.

I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.

Gör vad jag tycker

Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?

Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.

Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.

Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.

Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.

Mjölk- eller blockchoklad?

Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.

Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.

Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.

Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?

Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.

Retuscherad

Bloggtext
Publicerad 12.30
Redigerad 12.31: rättade stavfel
Redigerad 12.33: fixade syftningsfel
Redigerad 12.40: tog bort överflödig fakta
Redigerad 12.44: bytte ut ord
Redigerad 12.52: ändrade om styckesordningen
Redigerad 12.56: raderade felaktig information
Redigerad 12.57: formulerade om tveksamma formuleringar
Redigerad 13.01: avlägsnade onödiga meningar
Redigerad 13.02: skrev Bloggtext

Delusions of grandeur

Jag sveper bort mina skor från sin plats där de står under den bänk som är fäst i klädskåpen. Bänken: material - trä; längd - den sträcker sig längs alla skåp, alla åtta skåp; bredd - två plankor bred med ett aningen litet mellanrum dem emellan, dålig plats att sitta på, nog med plats att ställa en väska på; nivåplacering - strax under knähöjd.

Mitt svepande gör jag med foten, med min fortfarande arbetsskoklädda fot. Jag placerar den på skorna, alldeles ovanför tåspetsarna, och drar dem i en liten bågrörelse snett bakåt från skåp och bänk. Detta för att de inte inte ska vara i vägen under den tid jag sedan står där och byter om. Det är så lätt att sparka in dem under skåpet, bort mot väggen.

Jag har gjort samma sak åtta och en halv timme tidigare. Men då stod mina arbetsskor där, de jag nu har på mig, och den svepande foten, den hade min privata sko på sig, den ena av dem som nu på eftermiddagen blir svept. På morgonen svepande, på eftermiddagen svept.

Med ögon känsliga för blogg

Hur ska detta gå till? Jag skrev det inlägg som ska vara här på ett papper, la det i min väska som jag glömde på jobbet och nu är det publiceringstid. Inte minns jag hur jag formulerade mig, inte minns jag vad jag skrev om. Mitt huvud är som en blank sida när det gäller det här inlägget (i övrigt också kanske, men just nu mest angående inlägget).

Vad ska jag göra? Hitta på ett nytt? "Hitta på"? Jag hittar väl inte på heller! Jag skriver ju som det är. Det. Vad är det? Det är verkligheten. Eller något som angränsar till den. Kanske lite längre bort än så också. Ibland är jag helt i fantasins land. Ibland i lögnens. Men jag blandar alltid in verkligheten i det hela. Som den starka krydda den är.

Är den det? Det beror väl på vilken del av verkligheten jag tar. Det finns ju mer eller mindre saftiga delar och mer eller mindre kryddstarka. Fast det kanske inte spelar så stor roll? Ta en fadd del så torr att den fastnar i gommen och doppa ner den i fantasin, i sagan, i lögnen, i önskan och i mixern. Slå på och ut rinner något som bara saknar en enda till ingrediens för att bli komplett. Den står du för, du som läser. Tillsammans gör allt detta vad alla texter är gjorda av. Mer eller mindre.

Inget av detta har jag för detta inlägg. Jo, dina ögon som vandrar över dessa bokstäver. Det är den bästa ingrediensen.

Mulebetestack

Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!

Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.

Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.

Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.

Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.

En halv pizza

Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?

Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).

Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.

Underliggare

Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"

I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.

I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.

Saker försvinner

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.

- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.

...just about enough

I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.

Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.

Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.

Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.

En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.

Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.

"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."

Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.

För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths

Fel stavning av felstavnng

För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?

Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.

Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.

Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.

Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.

Var din själ

"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".

Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.

I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.

Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?

Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.

Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?

For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med