Skyll mig själv

Förord
Nedan en långtifrån färdig text. Men nu har den hängt med som ett opublicerat spöke i mer än ett halvår utan att jag har gjort något av det där mellanpartiet som står inom hakparenteser, så därför åker den nu ut bland cyberrymdens alla ettor och nollor. Varsågoda. Och ja, självklart hade både inledning och avslut putsats till oigenkännlighet jämfört med hur det ser ut just nu om jag gett mig på att färdigställa den där mittparten. Men jag hade ett val och det var att inte göra något åt det men publicera ändå. Så jag gjorde så. Du, varför tar inte du upp stafettpinnen och skriver den där dialogen? Att göra eller inte göra. Det är valet.

Samtal med en liberal

Ett utkast till ett försök att skriva en dialog mellan en människa och en liberal

PERSONER
VSH - kan utläsas som Vem Som Helst
Lib - en politiskt/idéologiskt liberal person

VSH: Hej, vad skönt att du är här för jag behöver verkligen någon att prata med.
Lib: Har det hänt något?
VSH: Du anar inte hur mycket jävelskap som hänt idag, jag vet inte var jag ska börja.
Lib: Visst är det skönt att ha många valmöjligheter!

[Här emellan kommer VSH beskriva sin dag och de händelser den råkat ut för där. Svaret som Lib ger kommer alltid att vara att VSH hela tiden har haft ett val, ja så länge det inte är staten som lägger krokben för vår VSH. Förstås.]

VSH: Jag gjorde ett misstag att prata med dig märker jag.
Lib: Du gjorde ett val.
VSH: Ett missval.
Lib: Du kan kalla det vad du vill, det är ditt val.
VSH: Ja. Jag borde valt att prata med en vägg.
Lib: Vi står alla inför olika väggval.
VSH: Vägval heter det väl?
Lib: Om du väljer det så.

It's not a gas

Vi sitter här igen, du och jag. Jag sträcker ut handen, den vänstra, för att känna på situationen. Fingrarna följer dess rundhet och kantighet, dess kyla och värme, dess mjukhet och vasshet. Det finns veck att sticka in fingrarna i. De försvinner, blir svalda, resten av handen följer efter.
Jag tittar på.
Armen står på tur. Men jag drar mig ur.
Jag drar mig ur. Men stannar kvar.
I situationen.
Jag vill vara här. Vill ha det här.
Om jag kunde förmedla betydelsen av de där fyra orden - VILL HA DET HÄR, om jag kunde visa vad jag känner, om jag kunde...

Najtmär

Nedan

Scen ur en tanke

Personer
J
P
Båda klädda i svarta kläder från topp till tå.

(Till vänster är allt svart, lika så till höger. Däremellan är golvet helvitt. Det vita sträcker sig en bit upp på väggen längst bak. Två runda, svarta pallar av skinn, inte högre än trettio centimeter står på den vita yta.)

(En helt mörklagd scen lyses långsamt upp. Två personer, J och P, står en bit från varandra men riktade mot varandra. De står i den vita delen av scenen.)

J: Är det bara du och jag här? (Tittar sig omkring.)
P: Det verkar så.
J: Och våra initialer är förkopierade varannan gång. Det ser ut som om vi ska ha en dialog med varandra.
P: Mm.
J: Fan. Jag gillar inte det här.
P: Varför inte det?
J: För att jag inte vet vad jag ska prata med dig om i nästan – låt mig se (tittar ner längs sidorna och räknar tyst) - i nästan tre sidor. Tre A4-sidor.
P: Fast det är väl inte mer än tre minuter ungefär.
J: Kanske det.
P: Och fortsätter vi så här, med att prata om vad vi ska prata om, är både tid och utrymme snart till ända. Då behöver vi inte ta upp… (tystnar, sätter sig på en av pallarna)

J: Nej, det har du rätt i.
P: Jag hoppas det.
J: Du vill inte heller prata om det? Eller?
P: Vill och vill. Vad finns det att säga?
J: Det finns väl hur mycket som helst att säga.
P: Gör det?
J: Ja? (tittar på P och slår ut med armarna)
P: Fast du vill ju inte prata om det.
J: Det stämmer, men det är inte samma sak som att det inte finns något i ämnet att prata om.

(J tittar P i ögonen. P möter Js blick.)

P: Nej, sant. Och jag vill inte heller prata om det. (Slår ner sin blick.)
J: Bra, då är vi två.
P: Ja, det är ju jättebra.
J: Vi är alltså överens? Vi pratar inte om det.
P: Inte ett ord.
J: Nej, inte ett ord.

Denna text är kopierad från A4-sida 1. En tänkt fortsättning finns på de två A4-sidor som följer efter.

En fjärdedel

Hör du också rasslet genom buskar och busskurer? Eller är det ett sus? Om du koncentrerar dig kommer du att höra vad det är för ett ljud. Det är två ljud. Ett som närmar sig och ett som omsluter allt. Det ljud som närmar sig är steg, höstens steg. Det ljud som omsluter allt är människors klagan över att dessa steg närmar sig.

"Hej!", ropar jag åt stegen, med ett leende upp till öronen samtidigt som jag hoppar och vinkar. Med en röst som får träden att tappa löven får jag ett "Hej!" av blixtar och dunder tillbaka.

Moln i otaliga nyanser av grått bollar upp sig på himlen och skymmer det blå och vår sol. Människors brunbrända armar och ben täcks i foder och ylle. Paraplyer vänds ut och in. Folk håller sig torra i portar och under markiser. Uteserveringar plockas in och ingen vill gå ut. Frostiga, krispiga dagar avlöser dagar då vattenpölar och lövgegga skapas.

Regn kommer från norr och väst, uppifrån och från sidan. Gula, bruna, röda löv faller i omgångar ner runt våra skor. Det är inte långt kvar nu. Men.

Det går att kramas även på hösten.

Ett snabbt möte

Jag håller på att skriva ett blogginlägg med pretentioner som jag inte riktigt når upp till än. I väntan på dem gör jag det här.

Det finns en bro i Malmö med skor på. Gjutna skor, fästa intill båda sidors staket. En gång, i sin verkliga form, fyllda med fötter från kända, nu döda, människor. Bredvid denna bro, i trappor ner mot kanalen finns katter av metall. Jag längtar dit ibland. Ibland är en sådan stund just nu.

"Allt bra med dig?"
Jag tror att jag blundar innan jag svarar. Blundar och tar ett djupt andetag. Så tittar jag på dig, rakt in i dina ögon.
"Ja då, allt är bra med mig. Själv då?"
"Jo tack, det är bra med mig."
Fan också. Fan! Jag vill inte att det ska vara bra med dig. En sak ska vara kass, sedan kan det vara hur det vill med allt det andra i ditt liv. Jag vill att du svarar att nästan allt är bra, allt utom en sak. Och så släpper du mig med blicken en sekund, faller ner med huvud och axlar och får en glans i ögonen som blickar utan fokus mot marken.
Men inte.

"Ok. Ha det!"
...bra. Fast jag önskar dig inte det så klart, därför utesluter jag det ordet.

"Det samma!"

Varför springer vi på varandra hela tiden? Och överallt. Jag vill inte det. Det drar fram ensidiga känslor hos mig. Det skapar lågor av den glöd jag aldrig kan släcka. En glöd vars svaga röda och brandgula ljus pulserar mot mig i ett ständigt bakgrundsbrusljus.

Och så kommer du av alla människor, du, och ger den där glöden bränsle. Skapar lågor som åter igen sväljer mig. Jag har aldrig tyckt om dig. Få människor gör det. Men det finns undantag. Tyvärr. Ett undantag är glödens, och eldens, verkliga ursprung.

Om jag åker ner till Malmö då? Där kan jag strosa runt på stadens gator, hitta den där bron, slänga en blick på skorna och luta mig mot staketet och skåda katterna nere på trapporna. Där finns inte du. Där kan jag låta lågorna dra sig tillbaka och bli glöd igen. Det räcker så. Jag kommer bränna mig på denna glöd då och då genom livet. Jag vet. Men det blir bra så.

Ett lidande med långtgående konsekvenser

Nyss läste jag en text i ett ämne som engagerar mig och jag höll med om allt hela vägen från den första stora bokstaven till den sista punkten. Nej, nästan allt. Nästan allt.

Nu efter att jag läst texten bollar jag med den klump i halsen som uppstått. Jag hänger med huvudet, tycker inte jag hittar någon styrka i nackmusklerna. Världen runt mig blir suddig av det ökade flödet av vätska i mina ögon. Jag andas snabbt och ryckigt och dessa rörelser sliter loss ögonvätan som börjar rinna ner längs mina kinder.

Jag saknar en klausul i den där texten som jag läste, en klausul som tar mitt perspektiv.

"Visst" säger du, "men är inte det någon annans text och någon annans syn på saken? Skriv en egen text där du tar upp det du saknar. Komplettera."
"Nej," säger jag, "det jag läser som är skrivet av någon annan i ett ämne som jag går i gång på ska tillfredsställa mig till hundra procent. Det är mitt krav. Jag ska inte behöva komplettera. Jag ska tillfredsställas."

Hon skriver bra men har fel här. Typiskt henne att inte kunna se saken i helt rätt perspektiv. Typiskt henne på grund av alla hennes privilegier.

Han skriver bra men har fel där. Typiskt honom att inte inse att saker är mer komplexa. Typiskt honom, så blind av sin omgivning.

Jag skriver och har fel. Typiskt mig som inte hittar alla svar, lösningar, inkluderingar, exkluderingar, formuleringar, frågeställningar med mera (och som bäddar in viktiga uppräkningar i "med mera").

Höj röstarna

Varför använder inte jag siffrorna vid sidan av, utan de ovanför, bokstäverna? Nästan alla tangentbord har ju de där siffrorna med sin sjua högst upp till höger. Jag minns en gång som jag hade problem med något tangentbordrelaterat på jobbet. Min chef var övertygad om att jag hade glömt eller inte glömt "Num Lock" på. Det kunde nämligen strula till det. "Men," sa jag, "jag använder inte de där tangenterna". Han kunde dock inte tro att så var fallet eftersom han, och alla andra, gör det. Då måste ju den där Sape (fast jag kallas något annat på jobbet) också göra det. Vad felet var och hur det avhjälptes minns jag inte men det hade inte att göra med vilka tangentbordssiffror som nyttjades i alla fall. Borde jag börja använda de där siffrorna? Det skulle vara så mycket lättare att göra som alla andra gör.

Ja, det var dagens inlägg. Jag hoppas att det har förändrat världen lite grann.

En första skiss

Titel: ...och vem fan är BKÖ (eller JKÖ)?
Av: Namn Efternamn

Nästan alla stannar upp några steg innanför dörren
innanför entrén
innanför entrédörren
och tittar på sina biljetter
de tar upp sina biljetter och söker över
de tittar på stolarna, söker sina platser

En del verkar vana, de vet redan hur de ska gå, de
de går
utan att tveka går de och sätter sig på sina platser

Elektrikern svettas
En droppe svett letar sig ner längs med kinden på elektrikern när han ser
Elektrikern befinner sig vid en nedsänkt ljusramp uppe på scen
Scenen är upphöjd
Elektrikern svettas

Elektrikern talar med en scenarbetare som ilar iväg
En mikrofon
i ett mikrofonstativ
står längst fram på scen. Elektrikern går fram till det,
till den,
håller upp vänster hand som skydd mot den starka belysningen.
"Kan du slå igång B-2?"
Inget.
"Kan du slå igång..." han går fram
går tillbaka till ljusrampen och läser, så ropar han "B-5"

Platserna på rad ett två och tre börjar fyllas. Ett sorl från publiken.
Ett sorl fyller teatersalongen
fyller rummet
En del iakttar elektrikern i tystnad.

Elektrikern tittar på sin klocka
på sitt armbandsur.
18:59. En knapp minut
kvar
till föreställningen ska börja. Han tar mikrofonstället med sig bak till rampen och ställer det så att han både kan arbeta och prata i mikrofonen samtidigt. Klockan på hans arm börjar tuta. Klockan är 19:00.

---------------ELEKTRIKERN (tittar ut över publiken)
---------------För en timme sedan satt jag hemma 
---------------i mitt kök och lyssnade på radio.
---------------P3. Ett halvlöst korsord låg
---------------framför mig. Bredvid det en 
---------------odiskad tallrik.
[Ett ord från korsordet gäckar honom. Han nämner det kort.]
---------------Så ringde de från jobbet. Härifrån.
[Han sätter sin mobil till örat och förställer rösten.}  
---------------"Det är panik. Belysningen i rampen 
---------------funkar inte." Så nu är jag här

Korrigerad korruption

När jag frågar om det vänder alla bort sina huvuden. En del tittar ner mot golvet. På sina grå byxben, på sina skoklädda fötter. En del tittar ut genom fönstret. På den grå himlen, på de lövsaknade träden. Någon harklar sig. Axlar höjs. Armar läggs i kors. Armar faller ner längs sidorna. Axlar sänks. Någon suckar. Huvuden är nedböjda. Ögon lyfts från golvet. Ögonbryn höjs. Blickar byts. Kort.

När jag håller tyst om det lyfts glasen. Mot mig. Mot andra. Mot varandra. - Skål! Folk börjar att röra på sig. Golvet mjuknar upp. Genom molnen utanför fönstret tränger sig solen fram. Löven på träden är ljust gröna. På solstrålarna transporteras de in genom rutan och lägger sig som kransar runt våra huvuden. Axlar och armar böljar. Höfter och ben snurrar. Ögon blundar och munnar är öppna.

Pekfingertoppen riktas mot min panna. Den stannar ett par decimeter ifrån och åker fram och tillbaka där i takt med de ord som strömmar ut ur munnen i bakgrunden. Jag följer fingret med blicken, från toppen. Det är nästan så att jag måste skela för att kunna fokusera det. Blicken vandrar längs fingret, mot handen. De andra fingrarna är upptagna med att hålla i ett glas, runt glasfoten och en bit upp på glaset. Vätskan i glaset är vitt med bubblor. Handen rör sig och skakar om så att det bildas skum. En droppe slipper ut och faller ner på handen. På handen som fortfarande jobbar med att visa var jag står. Var min panna är. Orden fortsätter att forsa. De träffar mig i ansiktet. En del fastnar, en del rinner ner längs mina kinder, ner på min tröja. Några blir kvar där, några fortsätter ner mot byxorna och fyller dem, några når golvet.

Handen försvinner och orden slutar spruta. Källan är borta. Jag är kvar och överallt på mig och runt mig ligger, hänger, ord. Ord, ord, ord. De är tunga och blöta och jag kan inte torka bort dem. De smetar ut sig istället. Blir bredare. Kryper in. Fäster.

Kroppar, som siluetter, rör sig till musik. Armar, långa, och ben, långa. Hår flyger. Skuggfigurer. Som en film.

I min hall hänger jag nyckeln på sin krok. Jag tar av mig mina kläder. Skorna ställer jag vid dörren. Jackan hänger jag över stolen. Byxorna och tröjan slänger jag i korgen. Min kropp är svart av orden som gått igenom alla kläder. Med en tång ställer jag mig framför spegeln. I min panna ser jag ett märke av ett finger som pekat. En lös flik hänger ut från min kind. Med tången greppar jag den och drar. Det är ett e som sitter samman med ett t ett n ett I. I tvättstället lyser ordet mot mig. Inte.

Fler flikar från kroppen.
Fler ord i handfatet.
Och
alltså
FAN
dum
huvudet
i
Du
jävel
korkad
nog
ALDRIG
stick
visste
häng

Handfatet är fullt. Vattnet från kranen når orden. De löses upp. Som en mörkt grå slemkropp åker de ner i hålet med ett slurp. En rand är kvar, mörk, svart, när vattnet stängts av. Kinderna är rena. Men mitt bröst är fortfarande fullt med ord. De får vara. Jag går till sängs. Det är natt ännu.

Återmoment

den anländer sist detta år

nyårsafton
nej inte idag
utan imorgon

det blir som vanligt
en kväll
med glitter
med bubbel
med mat
med hemlängtan

det blir som vanligt
redan
på eftermiddagen
på middagen
på förmiddagen
på morgonen

läser jag tidtabellen
inte för bussen dit
utan hem

den går först nästa år

Varm sand

Ingången är alldeles bredvid vår fönsterbänk och dörren öppnas och stängs hela tiden. In och ut går unga par med händerna fulla av dagens kommers, barnvagnar med sina mammor och pappor och de med grått hår stödda på käppar och varandra. Inga stolar och bord är lediga. Överallt i lokalen sitter folk med sina rykande koppar och sitt tilltugg. Ett ständigt sorl råder. Vid ett stort fönster som sträcker sig från golv till tak, på ett par höga barstolar av stål och trä sitter vi med våra ryggar mot allt detta. Hon med sitt rykande kaffe framför sig, jag med min läsk och en kanelbulle.

Jag följer kaffemuggen när hon lyfter den mot sina läppar. Hon stannar först en liten bit ifrån och blåser på den rykande brygden innan hon gör ett kort
sippande. Så blåser hon igen. Muggen håller hon med båda händernas tummar och pekfingrar högst upp. Ett kort sippande till, så ner med muggen på bänken framför oss. Hon riktar blicken ut genom fönstret hela tiden, ut på busshållplatsens väntande skara, på Järntorgets strosande fötter, på spårvagnar, bussar och bilar. Doften av hennes kaffe når mig och blandar sig med lokalens söta lukter av bullar och bakelser, kaffevarianter och läsk.

Isen i mitt glas håller på att smälta. Colan är kvar i sin flaska. Min mun är torr och jag fyller den med vattnet som bildats i glaset innan jag häller upp drycken över de minskande isbitarna. De lyfts upp av vätskan, döljs en kort stund i skummet och blottas sedan som försvinnande små glaskulor. Jag tar en stor klunk, andas ut och dricker sedan ner drycken till bara någon centimeter från botten. Hon släpper under tiden inte blicken från den böljande vyn utanför.

Efter att ha hällt upp den sista slatten i mitt glas och sedan halsat det och isen i ett svep harklar jag mig och tittar på henne igen. Efter en harkling till släpper hon fönstret och vrider sitt huvud mot mig. Våra blickar möts och jag riktar snabbt ner min på bänkskivan och flackar fram och tillbaka mellan hennes fulla mugg och mitt tomma glas.

"Jo, jag...", "Vad var...", säger vi i munnen på varandra.
"Förlåt, du först", skyndar jag.
"Nej, jag ville bara veta varför du ville ses."

Min blick dras mot mitt glas och jag önskar att det fanns åtminstone en liten droppe kvar där i för min tunga och gom att ta del av. Jag tar tag i det och konstaterar att det är tomt och sjunker ner med armarna mot mina lår. Glaset är kvar i händerna. Jag skruvar lite på det. En liten droppe av kondensvatten rinner ner längs glasets utsida. Den stannar upp en kort stund och tar sedan en annan väg ner mot botten än vad jag förväntade mig.

"Jo" säger jag, ställer glaset på bänken och tittar henne i ögonen, "jag var så himla sugen på kanelbulle och ville inte äta den här för mig själv."
Jag tar ett bett av bullen som fastnar i gommen.

"Jaha, du. Men jag är rädd att du måste äta upp den själv i alla fall för jag har lite bråttom", säger hon och glider ner på golvet från stolen. Hon tar på sig sin vita långa jacka i en svepande rörelse och hänger sin halsduk över nacken.
"Vi kan kanske fika igen en annan dag men nu hinner jag inte mer tyvärr. Ha det!"
Hon öppnar dörren, släpper in en barnvagn och går sedan ut och blandar sig med rörelserna där ute. Jag lägger ifrån mig bullen på dess fat. Kondensdroppen har lämnat glaset och spridit ut sig i en liten mörk fläck på bänkskivan. Som om den krossats där, mellan glas och trä.

Hjulfjäder

Jag har inte sagt A, men jag har gjort A. Däremot har jag inte gjort B. Inte än. B i det här fallet är att säga A. Så då står vi här igen, du och jag, och väntar på A. Som egentligen är ett B. I alla fall det B:et som blir av att göra det A:et som jag just gjort. Jag hatar när andra gör eller säger A för att sedan vänta in min eller andras fråga om att säga eller göra B. Snälla, vad menar du? Fortsätt! Säg nu B, vi väntar. Som sagt, nu står vi här du och jag vid ett A som är gjort och väntar på att B ska ske. På mitt B dessutom. Men det är ett B som också är ett A, som sagt. För det första A:et var en (om inte tidigare så är det runt här någonstans som detta inlägg tappar den siste läsaren, vilket betyder att jag kan gå in på väsentligheterna nu och skippa det här A- och B-snacket).

Nej, det är mitt i natten, jag får lämna det här stället för stunden, glömma detta inlägg och låtsas som om det aldrig hänt.
Vadå?

Återförbrukat

Pappersexercis
- Men, nu igen! Vad har du emot mig?
- Va? Inget. Ingenting.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör?
- Ja.
- Det gör jag väl inte.
- Ser du det inte? Alla dessa ord som sätts på mig?
- Jag har aldrig tänkt på det, inte på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så det är. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar inte jag längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.

Fåloskel och Kåliché

Alla har en historia att berätta. Länge gick jag utan någon, men så plötsligt damp en ner vid mina fötter, som ett brev på posten. Här är den. Håll till godo.

Det var en mörk och kulen natt. Vinden ven längs husväggarna och regnet piskade mot mina kinder när jag gick genom stadens tomma gator. Jag försökte skydda mig så gott jag kunde mot vädrets makter genom en rejält nerdragen hatt och en uppvikt rockkrage som sånär mötte brättet. I min högra hand hade jag en svart portfölj av konstläder. Det var en portfölj med bara ett fack och i det låg två papper av A4-format.

Jag litade inte på att det där konstskinnet i min hand skulle hålla vätan borta från papperna, så jag beslutade mig för att ta en taxi den fortsatta vägen. Men det fanns ingen bil i sikte så långt ögat kunde nå. En bit bort reflekterade vattnet på gatan neonskylten från Joe's Bar. Jag tittade på mitt armbandsur och skakade på huvudet. Men en, bara en kunde jag hinna med? Och kanske skulle det sluta regna under tiden?

Blickarna som slängdes på mig av den fåhövdade samlingen inne på Joe’s kändes som om jag var något katten släpat in. Jag nickade åt bartendern samtidigt som jag hängde av mig min droppande rock och rinnande hatt på en krok vid dörren. Med väskan klämd mellan överarm och bröstkorg gick jag till bardiskens hörn och satte mig på en barstol. Väskan la jag på bardisken.
"En whisky."
Bartendern ställde ifrån sig glaset han höll på att polera, slängde handduken över axeln och sträckte sig efter en flaska av den starka sorten.
"Vatten?"
"Nej. Is."
"Om du insisterar."
Han vände sig om och tog med en tång ett par isbitar och la i botten på ett glas. Jag tittade på hans rörelser men distraherades snart av röken från andra änden av baren. Genom den skymtade jag att par röda läppar som perfekt matchade den röda korta klänningen med ett versalt U upptill.

Bartendern la en liten rund servett framför mig och ställde sedan whiskyn därpå. Jag lyfte glaset till en skål mot klänningen och tog en försiktig klunk. Innan jag ställt ner glaset hade den röda uppenbarelsen satt sig på stolen bredvid mig.
"Bjuder du på en?"
Hon pekade på mitt glas.
"Visst. En whisky till damen."
"Gör den dubbel. Utan is."
Bartendern tittade på mig. Jag nickade.

”Så, kommer du hit ofta?”, undrade jag.
Hon blåste rök i mitt ansikte.
”Nej, det här är första gången. Du får gärna guida mig igenom sortimentet.”
”Tja”, sa jag och hostade ”jag är rätt usel på det här jag också, men det här är en single malt whisky som…”
”Intressant. Skål!”
Hon lyfte sin dubbla och svalde allt i ett svep innan jag ens hunnit fatta tag i mitt glas.
”Jag tar gärna en till.”
”Varsågod.” Jag nickade åt bartendern.

”Vad har du i den där?” hon pekade på min portfölj.
”Inget särskilt”, sa jag och skakade på huvudet.
”Nähä. Så vad är det där som inte är så särskilt för något då?”
”Det är…” jag tog min whisky och svalde resten, ”oh, det är… ooh, det är två papper, bara.”
”Två papper, minsann.” Hon fick sin andra whisky och gjorde saken kort med innehållet denna runda också.

”Får jag se på de där osärskilda papperna?”, sa hon och torkade bort lite whisky från läppen med översidan av handen.

Hon sträckte sig över mig och tog tag i portföljen snabbare än jag han reagera. Innan hon satte sig tillrätta igen stannade hennes ansikte bara centimeter från mitt, vi såg in i varandras ögon och det var som om tiden stod stilla. Vad var det jag såg i dessa blå brunnar? Innan jag drunknade rörde de sig sakta bort från mig så att jag höll mig kvar över ytan.
”Du vill inte veta vad som står på de där bladen.”, sa jag och la försiktigt en hand på hennes axel. Hon tvekade en stund med att öppna väskan men fortsatte sedan.

Med en cigarett i ena handen och mina båda papper i andra började hon läsa. Efter bara ett par bloss hade hon läst allt och sänkte ner papperna i sitt knä. Hon vände bort ansiktet och lät ett litet flämtande lämna läpparna.
”Du skjuter ju bredvid målet”, sa hon sedan och hyttade handen med de båda lapparna mot mig. De skrynklades i hennes grepp.
”’…bredvid målet?’, vad menar du?”
”Men inser du inte det? Uppgiften, eller uppgifterna, var ju glasklara och detta är vad du har åstadkommit? Du hade ju all chans i världen att göra något av det där. Så blev det såhär.”
Hon gjorde en boll av de båda bladen som hon kastade iväg över rummet.
”Ursäkta mig”, bartendern lutade sig en aning över disken mot henne och fortsatte: ”Jag vill inte att du skräpar ner här i baren, skulle du vara så vänlig att plocka upp det där du slängde.”
”Visst, visst. Häll upp en whisky till.”
Bartendern tittade på mig. Jag svalde trots att min mun var torr och nickade till kort och stelt.

Hon gick bort till bollen, tog upp den och vecklade försiktigt ut den igen. Hon räckte mig dem och sa: ”Gör om.” så vände hon sig till bartendern och bad att få whiskyflaskan. Hon tog sitt nya glas och gav till mig. När hon fått flaskan svingade hon den med botten mot glaset i min hand och skålade. Sedan tömde hon flaskan på allt innehåll.

Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Och mycket riktigt. Jag vaknade med ett ryck. Allt hade bara varit en dröm. Men låg det inte något i hennes ord ändå?

Femelleretta

Tjoho tralala
För varje steg till jobbet
Tjoho tralala
---
Ann skriver lyrik
och sitter nära nära
Ann sitter dikt an
---
Något om sommar
ej höst vinter eller vår
sandaler och tår
---
Dikt och poesi
så fria de är för sig
fängelser för mig
---
Tjoho tralala
För varje steg från jobbet
Tjoho tralala

Niondesto

Jag tar…
Nej.
Han tar…
Nej, jag tar.

Jag tar tag i smörpaketet som med sin lätthet flyger upp från sin hylla i kylskåpet så att jag jonglerar med det fram och tillbaka ett par gånger innan jag får still på det, pressat mot hand och bröstkorg. På den lilla arbetsbänken mellan spis och diskbänk lägger jag fyra skorpor på en tallrik och breder det smör som är kvar i byttan på dem.

…och breder det smör som är kvar i byttan på dem. Byttan. Byttan.

Han smakar på orden.

Nej, jag smakar på orden. Fast det borde jag inte skriva, det ska framgå. Fan, jag skulle behöva ha någon som styr upp det här.

Med en skorpa i munnen och de tre på tallriken går jag in till vardagsrummet. Tallriken ställer jag på den ena av två säten i soffan. Framför soffan står en fotpall med en laptop på. Jag sätter mig i soffan, drar fotpallen till mig, tar datorn och sätter den i knät. Så häver jag upp benen på pallen. En sladd går från datorn till ett par hörlurar som ligger på golvet. De fiskar jag upp med ena handen samtidigt som jag tar en ny skorpa med den andra. Med hörlurarna på plats över öronen tar jag så tag i den filt som ligger på armstödet och drar över axlarna. Jag öppnar ett nytt skrivdokument i datorn och blickar på den tomma vita skärmen. Det är något som saknas. Ord? Nej. Jo, men något annat också. Något mer vitalt.

Cola, jag har glömt cola.

Ut med an stor suck, av med filt och hörlurar, ner med benen från pallen, bort med datorn och ut till köket igen. Två burkar med läsk står inne i kylen, bakom det tomma smörpaketet. Alla andra hyllor är tomma. Den ena av de båda burkarna är öppnad och det som är kvar av drycken är avslagen. Jag sväljer det i ett par klunkar. Stannar upp lite i slukandet med det sista kvar i munnen och hulkar till innan det åker ner i magen. ”Åh, fy fan”, får jag ur mig och sträcker mig efter den andra burken. ”Pfffff”, säger den när jag trycker ner ringen så att ett hål skapas på dess ovansida.

Tillbaka i soffan igen. Filt på plats. Hörlurar och ben likaså. Två skorpor kvar, en kall cola och en tom skärm. På soffbordet, en oändlighet från mina händer ligger en bunt papper som jag skrivit ut på jobbet. Det är artiklar som har med de ord som inte ännu finns på min skärm att göra. På bunten ligger min mobil. Tyst.

Skriv bara. Skriv något. Om vad som helst. Markörjävel. Blinkar så retfullt ensamt där uppe till höger. Nej, till vänster. Att jag alltid ska ta fel på höger och vänster. Skorporna är slut. Colan som är kvar i burken har nått rumstemperatur. Jag glider ner mer och mer i min sittande ställning mot en halvliggande variant. Jag lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och dåsar till.

Mobilen tutar och jag vaknar med ett ryck. Nej, nej, nej, inga ryck, jag får spara uppvaknanden på det där sättet tills det är dags för klichéer. Just den sticker ut för mycket, även här. Tillbaka således, till sömnen och strax innan mobilen gör sitt ljud.

Så: ”Tut, tut”, säger mobilen. Jag öppnar mina ögon, stänger min mun och torkar saliven från hakan. Långsamt rör jag på kroppen så att stelheten ställningen gett ger vika. Datorn ställer jag på golvet och i samma rörelse lägger jag ner överkroppen på det tomma sätet bredvid det jag sitter på. Därifrån gör jag sedan högerarmen så lång att den når hela vägen till soffbordet och mobilen.

Veronica, Veronica låt det vara Veronica.

Med de orden i tankarna blundar jag och tar mig snabbt in i sömnens rike igen utan att ha hunnit titta på vem som messat mig. Hörlurarna, som klämmer mot öronen, hjälper mig att komma tillbaka till vaket tillstånd. Jag tar av mig dem. Lägger dem på golvet och ser min mobil där nere. En grön lampa blinkar till på den. Messet ja! Får tag på mobilen, sätter mig upp och öppnar meddelandet. Det är från Veronica.

Veronica:
Är du hemma (18:43)
Hallå! (18:50)

Jag:

Ja (19:03)

Veronica:
Men du sover? (19:04)

Jag:

Nej, jag skriver. Är inte du på dejt? (19:05)

Åter igen halkar jag ner med kroppen i soffan, låter huvudet vila mot armstödet och sjunker in i en dröm som snart avbryts av ett knackande ljud. ”Vad…?”, jag lyfter huvudet en aning från armstödet och tittar mig omkring i rummet. Så knackar det igen och jag lokaliserar ljudet till ytterdörren. ”Men? Vem kommer en fredagskväll och stör? Förbannat!”. Haltande, vacklande och med stöd mot väggen tar jag mig till dörren och öppnar.

Med en tvåliters flaska cola och en till bredden fylld påse med smågodis i ena handen och två pizzakartongen i den andra står Gud utanför och verkar ha hört mina obedda böner.

”Men, skulle inte du på…”
”Jo, men nu blev det inte så.”
"Varför inte det?”

Veronica går in i hallen och tar av sig skorna.

”Här.” Hon räcker mig de båda kartongerna och går ut i köket. Där tar hon en skål från ett skåp och häller upp godiset. Sedan plockar hon två glas ur ett annat skåp och en sax ur en låda. Tillsammans går vi in till soffan.

”Vad är det här för papper?”

”Det är till mina uppgifter som jag håller på med.”

”Så du skrev alltså? Jag trodde du sov bort denna fredagskväll också.”

”Nej, jag… Jag skriver. Hela tiden, jag…”

”Ja, ja. Nu äter vi.” Hon ställer ner glas, skål och sax på mina papper och går ut i hallen igen. Jag öppnar pizzakartongerna. En vegopizza i den ena och en kebabpizza till bredden fylld med kött och vitlökssås i den andra.

”Som vanligt?”
”Ja.”

Jag tar saxen och klipper de båda pizzorna på mitten och lyfter över var sin halva från den ena kartongen till den andra och vice versa.

Hon kommer tillbaka, nu klädd i mjuka byxor och ett par tofflor i form av kaniner med långa öron som sträcker sig upp en bit längs benen. Längst fram putar ett par tänder ut ur en mun med morrhår spretande åt var sitt håll.

Jag tittar på dem, på henne och på dem igen.
”Ja, ja. De är varma i alla fall.”

Vi sätter oss ner och börjar äta. Veronica tar under tiden en titt på de papper jag printat ut.

”Hur går det då?” Hon viftar med häftena.
”Tja, sådär.”
”Svårt att skriva om verkligheten?”
”Mm.”
”Har du läst den här artikeln?” Jag skakar på huvudet.
”Ge mig en penna.”

Jag går upp och hämtar en penna från skrivbordet en bit från soffan och ger till henne. Hon gör några streck och slänger texten till mig.

”Enkelt. Du behöver bara hitta på, fantisera, ljuga, men kalla det för sanning, verklighet, fakta.”

Jag läser de understrukna raderna: ”…gör om tre personer till en… skriver att det regnar en solig dag…”.

Fredag har blivit lördag. På golvet ligger två pizzakartonger med en kvarts pizza kvar i den ena och aningens mer i den andra. En halvfull skål med godis står på soffbordet bredvid en flaska till hälften fylld med cola. I soffan ligger två personer skavfötters under en filt. De sover. Den ene med kaniner på fötterna, den andre med kaniner uppe i ansiktet. En laptop står på en fotpall framför dem och i ett uppslaget ordbehandlingsprogram blinkar en markör. Till höger denna gång. Längst ner efter en massa ord, till höger.

Plåtvals

Raderna husen står i är spikraka, precis som vägarna mellan dem. Men, vad är det för hus det här lilla samhället jag betraktar består av? De där svarta byggnaderna, de som det finns flest av måste vara små bostadshus. Villor kanske? De ovanför, de avlånga, är lagerbyggnader och verkstäder. Så högst upp har vi alltså ett industriområde, nedanför det ett villaområde och till höger om dessa reser sig stadens kolossala kontors- och kommerskomplex. Och så lite överallt: silos. Vattensilos, vetesilos…

-Hur går det Peter? Funkade maskinen när du bytte till det nya kortet?
-Va? Oj, jag vet inte. Än. Men snart. Jag… har inte fått dit det. Men snart, snart.

Staden jag håller i mina händer består av plast, koppar, kisel, silver och keramik och den styr fördelningen av strömmen i svetsmaskinen. Det är det kretskort som oftast strular. Maskinen dör inte men fungerar inte heller så som den har för avsikt att göra. Det är en av de få saker jag hittills lärt mig denna första vecka som jag jobbat här i verkstaden. Verkstaden för sjuka svetsmaskiner. Vi är fyra som tar hand om patienterna. Jag är placerad längs in i ett hörn. En lång arbetsbänk sträcker sig hela vägen från mig längs ytterväggen förbi Ralf, en ung grabb som ska lära mig detta esoteriska yrke; Kristian, som en gång i tiden lärde upp Ralf och så i andra änden av lokalen veteranen Bosse som kan allt från minsta detalj om hur ett trasigt kretskort ska lagas till alla varianter av hur man svetsar med en fungerande svetsmaskin. Mittemot min plats står Anton med ryggen mot mig och lagar svetspistoler. Jag tror de kallas slangpaket. Det är de handtag som är kopplade till maskinerna och består av vattenslangar, trådledare, signalkablar och gasledning. De finns i olika längder. Från ett par meter upp till 16 meter. Antons bänk är fem meter lång. Han vandrar fram och tillbaka längs den, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen och tittar på de utdragna paketen som ligger där. Ibland böjer han sig ner mot dem. Kanske har han upptäckt en vattenläcka så liten att strålen inte är större än en tråd i ett spindelnät? Det tar evigheter innan en sådan läcka bildar en synlig pöl. Med ett instrument som ger ifrån sig ett ljud likt en gnisslande dörr kontrollerar han motståndet i kopparstrumpan som omsluter vattenslangen, han provtrycker gasslangen och han ser till så att strömbrytaren i handtaget, pistolen, fungerar. Jag följer hans vandring fram och tillbaka längs bänken en stund. Så tittar jag på de tre andra. Nu är de alla, även Ralf, upptagna med sina respektive maskiner. De skruvar och bänder, mäter spänning, motstånd och ström. De rör sig runt sina maskiner med instrument och verktyg i sina händer.

Utanför vår verkstad håller solen på att gå upp. Himlen skiftar färg från fönstrets överdel till nederkant. Mina kollegor speglas i glaset. Deras rörelser är som en långsam dans med en stillastående partner av stål. De verkar så uppslukade av sina uppgifter. Hur går tankarna i deras huvuden just nu? Är de helt upptagna av volt, ohm och ampere, kallödningar, kortslutningar och glapp? Eller luras jag av vad jag ser? I takt med att dagen tar över där ute blir deras rörelser mer och mer genomskinliga. Istället ser jag hus och byggnader som förut låg dolda i mörkret. Delar av Göteborg breder ut sig framför mig. Läppstiftet reser sig mot himlen vid Götaälvbron upp i norr. I söder sträcker sig Masthuggskyrkan upp mot inbillade makter. Mellan dessa båda torn finns ett myller av plåt-, trä- och betonglådor med arbetande människor, tränande människor, pigga människor, trötta människor, människor på exakt rätt plats, människor som inte har en aning om vad de gör där de är…

-Peter! Maskinen! Hur går det med den? Funkar den?

Sjulingsunder

Så jag hamnade på den här spårvagnen. Det var bara för att den kom först och för att jag inte orkade inte stå där på Marklandsgatan i utan mössa och vantar med en röd rinnande näsa och vänta ytterligare tio minuter. Jag ville bort därifrån. Så jag sitter på fel spårvagn och läser en nyköpt pocketbok. Hållplatser passerar och jag lyfter automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min bok varje gång spårvagnen stannar. Var är jag? Jag tittar bort mot på- och avstigningsdörren som är några säten snett framför mig. På var sida av trappen som leder upp från dörren finns plattor av rostfri plåt som skymmer min sikt ut genom dörrens glasruta. Den öppnar och går igen utan att någon passerar.

Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?

Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.

Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.

Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.

Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?

Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:

"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."

Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.

Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.

Flaskoktaver

Kvinna vid havet
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?

På återseende

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.

Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.

- Du?

Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:

- Ja?

Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:

- Jag har...

Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.

- Nej, det var inget.

Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.