Elyseisk

Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.

Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.

Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?

Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.

Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.

Vidöppet brev till dig

Hej!
Som vi pratat om tidigare, kära läsare, så är tanken att Carjamming ska publicera 52 inlägg om året. I år är det gjort i och med förra inlägget. Detta är alltså inlägg nummer 53 och får ses som bonus, julbonus. Visst blir ni glada allihop för det. Ännu ett inlägg från er favoritblogg, vilken ni följer som besatta. Grattis till er.

Nåväl. Varför gör vi världen denna tjänst? Jo, för att meddela det helfestliga i att styrelsen för Carjamming har bestämt att det även nästa år, 2017, kommer att publiceras 52 inlägg. Men till skillnad från i år så kommer de på ett mer regelbundet sätt, nämligen ett i veckan med början vecka 1. Snart dags för ett nytt inlägg alltså.

Förutom detta har styrelsen kommit fram till att ta bort inlägg som är äldre än året innan det år som ligger närmast bakom innevarande år. Det innebär alltså att alla inlägg från 2015 och bakåt kommer att döljas från och med första januari 2017. Anledningen till detta är det rådande klimatet på nätet. Folk, visar det sig, kan inte ta en text för vad den är, ej heller kan folk ta reda på mer fakta än vad som står i en text och därför väljer folk att dra de slutsatser de vill. För att minska på detta elände har alltså Carjammings styrelse beslutat att bloggens texter kommer ha ett läs före-datum.

Passa därför på att läsa äldre inlägg nu. Men skulle du fortsätta vara sugen på gamla borttagna inlägg så går det bra att kontakta Carjamming så skickar vi valt inlägg med brev till dig. Glöm inte att skriva vilken adress vi ska skicka inlägget till. Det är kostnadsfritt upp till fem inlägg, därefter tillkommer utlägg för porto.

Som en av många skribenter här på Carjamming har jag blivit utsedd att meddela detta. Det gör mig inte så lite stolt. Jag och vi övriga på Carjamming hoppas på förståelse för dessa ovan nämnda beslut. Dessutom önskar vi er alla en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På återseende vecka 1, med förhoppning om många roliga, spännande och övertydliga läsupplevelser under 2017.
/Sape

Blockinlägg

Själv är jag inte så inne på att baka, därför har jag fortfarande kvar blockchoklad på en hylla i köket. Det är lite störande eftersom all annan choklad för tillfället är slut här hemma och jag är sugen på choklad just nu. Riktig choklad. Flera gånger den senaste tiden har jag sett den där blockchokladen ligga på hyllan utan att locka mig till sig. Istället lockar den fram suget efter annan choklad.

Men vänta lite nu. Sitter jag här och skriver om min önskan att ha riktig choklad istället för den där underliga varianten som jag har i köket? Ja, jag gör väl det. Är det verkligen något att skriva om? Är det något att läsa om? Vad finns det egentligen för ordkombinationer som är värda att läsa? Just nu önskar jag inte bara choklad, riktig choklad, utan också förmågan att skriva läsvärda ordkombinationer, riktigt läsvärda ordkombinationer.

Lösenord

- Ska vi dricka nånting mer?
Ser du toppen av isberget här ovan? Orden som står där uppe är en liten del av toppen på ett sådant, som ju i sig är en liten del av ett helt isberg.

- Ska vi dricka nånting mer?
En fråga, del av något stort. Men i sin ensamhet verkar den sakna all samband med någon storhet. Istället hänger en obestämd vardag över orden. Och den är för avskild för att avslöja något säkert.

- Ska vi dricka nånting mer?
Orden kan komma från varsomhelst. Nästan. Utan sin övriga kalla, hårda miljö flyger de snarare än flyter omkring. De har ingen styrande köl som dyker ner under ytan, som håller dem på jorden, som döljer en osagd mening för dig att tyda. De är allt för ensamma för att ha en sådan rejäl riktning. Eller hur?

- Ska vi dricka nånting mer?
Var befinner sig den som talar? Vem är det som får frågan? Hur mycket har de redan hunnit dricka? Varför mer? För att släcka törst? För att bli fulla? För att testa något nytt? För att distraheras från obehagliga tankar, från elefanter i rummet?

- Ska vi dricka nånting mer?
Om svaret blir nej, vad händer sen? Är festen slut då? Eller middagen? Eller bara ett barhäng, ett köksbordssamtal eller något annat? Kanske något nytt tar vid? Något spännande? Något inte så spännande.

- Ska vi dricka nånting mer?
Den frågan, bestående av enbart fem ord, döljer en mängd frågor. Jag har ställt några av dem. Väldigt få. Bara en liten del av toppen på ett undrande isberg.

En fantastisk sanning

När jag var liten tänkte jag mig en hel uppsättning glasburkar som dricksglas för mitt äldre jag. Idag dricker hipsters öl och annat ur glasburkar. Att jag nu står och funderar på att hälla upp cola i en sådan burk beror inte på att jag vill förverkliga mitt yngre jags tankar eller att jag anammat den underliga hipsterkulturen utan helt enkelt på att jag är lat och tom på fantasi.

Ståendes vid mitt öppna kylskåp är jag inte ens en halvmeter från diskbänken. Den är tom på glas. Alla står antingen diskade i skåpet ett par steg bort eller odiskade inne i vardagsrummet. Men det står en tom, diskad glasburk på diskbänken. Diskad är kanske att ta i, jag har sköljt ur den. Det har varit tomatsås i den, så det var inga problem att få den ren genom att helt enkelt spola vatten i den, skaka, hälla ut och göra om ett par gånger. Denna procedur bara för att jag ska slänga glasburken i glasåtervinningen. Någon gång snart. I vänta på det står den nu mindre än en armslängd från mig och den colaflaska jag just plockat ut ur kylen och har i handen.

Om jag tar glasburken, häller cola i den och ställer in flaskan i kylen igen, så kan jag sedan ta glascolaburken, gå in till min dator och skriva ett blogginlägg om det, tänker jag och fortsätter mitt funderande: Annars måste jag ta de där två stegen till det köksskåp jag valt att ha mina dricksglas i, ta ett glas, hälla upp colan i det, gå tillbaka till kylskåpet och öppna det igen eftersom dörren naturligtvis stängts under tiden, ställa in colan och sedan gå in till min dator för att skriva ett helt påhittat blogginlägg om att jag sitter vid datorn med en cola vid min sida. En cola som är upphälld i en burk av glas. För om jag inte har colan i en burk av glas måste jag ju hitta på att jag har det då ett blogginlägg om ett vanligt glas cola är ett ämne jag inte alls kan få till på ett läsvärt sätt.

Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.

Im lövin it

Det går att läsa den här bloggen via andra internetkanaler än direkt här från blogger. Men, och det är skönt att veta, skulle jag uppdatera eller redigera ett inlägg, alltså ett redan befintligt inlägg, med allt ifrån en bokstav till att radera allt och ersätta med en helt annan text så märks inte det genom de andra kanalerna. Denna originaltext är den som kommer att visas där hur mycket jag än ändrar. Det betyder att jag kan skriva detta, publicera det och sedan gå hit igen och ändra texten för att skriva något helt annat. Och detta andra, det kommer inte att kunna läsas från något annat ställe än här, från blogger. Bra va?

Bordläggning

Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.

Skymundan

De står inte långt ifrån varandra och når ungefär lika högt över marken, kanske är det därför som det är så lätt att ta miste på vad den ena verkligen är? Att det andra är ett avbrutet, dött och förruttnande träd syns tydligt. Det är cirka en decimeter i diameter, krumt och krokigt och brytytan ser ut som en illa snidad kungakrona med olika långa träspetsar som spretar i luften. Några rötter går inte att se eftersom sand och lera ligger tjock på marken och sträcker sig en bit upp på stammen.

Den ena däremot, är något rakare, dock lutar den en aning och precis som trädet är toppen ojämn och kvistig. Dessutom är den platt och inte rund som en stam. Men på lite håll och i det nästan ständigt rådande skymningsljuset ser de båda ut att vara två döda, brutna träd som snart inte är något mer.

Men denna sneda platta sak är en planka, på förruttnelsens stig visserligen, precis som trädet, och det var längesedan den var ett träd. Tittar du på den, på nära håll, ser du hur den börjar i intet uppe i luften och vandrar ner mot jorden för att sluta i en sten som är formad av mer än naturen. Du kan se ådrorna i den och hur ytan är målad med en mörk röd färg som trots år, väder och frånvaro av skötsel finns kvar. Mänskliga tankar och önskningar ligger bakom detta.

När du väl har fått klart för dig att den ena är något av människors hand skapat och därefter tar ett par steg bakåt, då växer något helt annat fram även av omgivningen. Du ser formationer i marken. Ett hus har stått där. En grund, dess fyrkantighet, visar sig tydligt. Nära ett av hörnen står vår planka. Inte långt från ett träd som torde befunnit sig i trädgården utanför. Men det var längesedan.

Ex ante facto

Dags för lite mer effektsökeri i form av blogginlägg.

Vi måste börja med kontraktet. Det mellan dig och mig. När det väl är skrivet (med osynligt bläck på obefintligt papper) så är det jag som måste hålla mig till det. Din uppgift är ju egentligen bara att kolla så att jag gör det vi båda kommit överens om. Eller snarare, det jag lovade i början av texten och som du accepterade, tog för givet, under läsandets gång.

Hur gör vi nu då? Jag bör börja med att förankra något, något som du sedan förutsätter att jag håller mig till genom hela texten. Men det finns ett litet dilemma här. Jag håller med om att jag bör hålla vad jag lovat, men om vi, när jag skrivit klart texten och du läst klart den samma, inte är överens om att jag hållit mig till det utlovade, vem har då rätt? Båda? Ja, kanske om vi går med på att upplevelser är det som är facit för texten. Eller en av oss? Ja, om vi tycker att det bara finns ett sätt att tolka kontraktet på. Det där sista kan ju i och för sig medföra att vi båda har fel... Men, men.

Här någonstans är det dags för mig att komma till slutet av texten. Som mall har jag ett dokument i A5-format. En A5-sida med bokstäver i storlek 12, enkelt radavsånd. Max en sida. Gärna lite kortare.

Nå, vad tycker du? Blev det något effektsökeri över texten?

Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.

Mer jag

Klockan har passerat midnatt och det är för längesedan dags att sova. Men jag måste bara göra en sak till, jag måste redigera en formulering jag inte är nöjd med i en text jag nyss avslutat. Det går snabbt, så snabbt att jag tycker mig ha tid över till mer skrivande. Därför öppnar jag ett nytt dokument och börjar skriva utan att riktigt veta om vad. Texten jag just redigerat är ju klar så fler ord i den blir det inte utan något helt nytt.

Ska jag skriva klart ikväll, i natt? undrar jag. Jag tittar på klockan nere i hörnet på skärmen, den visar 00:10. Fyra minuter sedan som jag bytte ut ett par ord i den andra texten, den jag anser mig vara klar med. Ett dåligt samvete kryper upp längs bröstkorgen mot halsen. "Du borde sova" väser det. Jag känner dess vassa andedräkt svida mot min hud. "Ja, ja" svarar jag och ser till att avsluta den nyss påbörjade texten.

Defaitism del 1

Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.

Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.

Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.

Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.

I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.

Gör vad jag tycker

Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?

Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.

Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.

Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.

Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.

Mjölk- eller blockchoklad?

Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.

Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.

Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.

Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?

Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.

Retuscherad

Bloggtext
Publicerad 12.30
Redigerad 12.31: rättade stavfel
Redigerad 12.33: fixade syftningsfel
Redigerad 12.40: tog bort överflödig fakta
Redigerad 12.44: bytte ut ord
Redigerad 12.52: ändrade om styckesordningen
Redigerad 12.56: raderade felaktig information
Redigerad 12.57: formulerade om tveksamma formuleringar
Redigerad 13.01: avlägsnade onödiga meningar
Redigerad 13.02: skrev Bloggtext

Delusions of grandeur

Jag sveper bort mina skor från sin plats där de står under den bänk som är fäst i klädskåpen. Bänken: material - trä; längd - den sträcker sig längs alla skåp, alla åtta skåp; bredd - två plankor bred med ett aningen litet mellanrum dem emellan, dålig plats att sitta på, nog med plats att ställa en väska på; nivåplacering - strax under knähöjd.

Mitt svepande gör jag med foten, med min fortfarande arbetsskoklädda fot. Jag placerar den på skorna, alldeles ovanför tåspetsarna, och drar dem i en liten bågrörelse snett bakåt från skåp och bänk. Detta för att de inte inte ska vara i vägen under den tid jag sedan står där och byter om. Det är så lätt att sparka in dem under skåpet, bort mot väggen.

Jag har gjort samma sak åtta och en halv timme tidigare. Men då stod mina arbetsskor där, de jag nu har på mig, och den svepande foten, den hade min privata sko på sig, den ena av dem som nu på eftermiddagen blir svept. På morgonen svepande, på eftermiddagen svept.

Med ögon känsliga för blogg

Hur ska detta gå till? Jag skrev det inlägg som ska vara här på ett papper, la det i min väska som jag glömde på jobbet och nu är det publiceringstid. Inte minns jag hur jag formulerade mig, inte minns jag vad jag skrev om. Mitt huvud är som en blank sida när det gäller det här inlägget (i övrigt också kanske, men just nu mest angående inlägget).

Vad ska jag göra? Hitta på ett nytt? "Hitta på"? Jag hittar väl inte på heller! Jag skriver ju som det är. Det. Vad är det? Det är verkligheten. Eller något som angränsar till den. Kanske lite längre bort än så också. Ibland är jag helt i fantasins land. Ibland i lögnens. Men jag blandar alltid in verkligheten i det hela. Som den starka krydda den är.

Är den det? Det beror väl på vilken del av verkligheten jag tar. Det finns ju mer eller mindre saftiga delar och mer eller mindre kryddstarka. Fast det kanske inte spelar så stor roll? Ta en fadd del så torr att den fastnar i gommen och doppa ner den i fantasin, i sagan, i lögnen, i önskan och i mixern. Slå på och ut rinner något som bara saknar en enda till ingrediens för att bli komplett. Den står du för, du som läser. Tillsammans gör allt detta vad alla texter är gjorda av. Mer eller mindre.

Inget av detta har jag för detta inlägg. Jo, dina ögon som vandrar över dessa bokstäver. Det är den bästa ingrediensen.

Mulebetestack

Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!

Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.

Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.

Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.

Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.

En halv pizza

Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?

Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).

Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.