Och belägg

Det var inte meningen att skriva om dig i detta inlägg men det visade sig att det blev så ändå. Jag vet att du inte vill att jag skriver om dig så därför varnar jag så här i inledningen om vad som komma skall. Så att du kan välja att inte läsa samtidigt som du vet vad du missat. Bra va?

Min beskrivning av dig går du inte med på. Och jag håller med dig. Jag håller i princip med dig, heter det väl. I princip. Fast jag vet inte riktigt vad "i princip" betyder i sammanhanget. Men ändå, vi håller inte med varandra du och jag, om min beskrivning av dig. Det är helt ok för mig.

"Du har en glorifierad bild av mig", säger du och fortsätter: "en bild jag aldrig kan leva upp till".
Nej, det kanske inte går att leva upp till någons utopi av en annan. Eller?
"Det kanske är du som en en dålig självbild?" säger jag, men jag säger det så tyst att det inte hörs men ändå tillräckligt högt för att förses med citattecken.
"Vad sa du?"
"Äh, inget."
"Nähä."

Tänk om det är så? Tänk om jag har rätt om det där, rätt om att min bild av henne är enligt verkligheten och hennes bild av sig själv är baserad på uselt självförtroende. Spelar det någon roll? Vi möts ju ändå inte. Antingen har jag huvudet ovanför molnen eller så är hennes stucket i sanden.

"Ser du regnbågen?" undrar jag.
"Nej, men regntyngda moln."

"Ser du bloggen där?" undrar jag.
"Ja."

"Känner du hur solens strålar värmer vår hud?" undrar jag.
"Nej, men hur regnet kyler den."

"Hör du hur fåglarna kvittrar?" undrar jag.
"Nej, men hur kråkorna kraxar."

"Känner du... du... du ser bloggen?"
"Ja."
"Vill du det?"
"Nej, det vill jag inte."
"Ok, då fixar jag det. Jag skriver en varningstext i början av inlägget, så kan du titta bort under tiden detta händer."
"Vad bra. Tack!"

Nu hade jag lovat något, men jag glömde att hålla det. Det berodde på att jag var så trött att jag gick och lade mig istället. Lade mig och sov. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från henne där det stod att hon läst hela inlägget och hon hade gjort det eftersom jag inte varnat henne om dess innehåll.
"Det var ett så tråkigt inlägg" skrev hon också. "Så tråkigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till efter ett tag. Och det ville inte sluta heller. Det bara höll på och höll på. Precis om de här orden som jag sms:ar dig. Till slut hade någon utomstående gått in och stoppat bloggaren mitt i en meni"

Som representant för de korta blogginläggens intresseorganisation måsta jag nu be dig att sluta trycka fram mer ord i det här inlägget.

"Men..."
Stopp!
"Får jag inte ens..."
Stopp!

Ett par dagar bara

Jag tänkte gå händelserna i förväg och redan nu säga att det är juni.

Det är inte juni än, inte ens under nuvarande vecka kommer juni att inträda, utan gör det först på onsdag i nästa vecka. Och nästa vecka börjar inte förrän om tretton minuter. Men, det är juni nu och därmed sommar på allvar. Maj är ju mest en vårmånad medan juni låter oss ta del av sommaren på ett helt annat sätt. Ja, jag vet, det finns mindre somriga dagar även i juni, men det gör det ju i juli och augusti också. Precis som det finns riktigt sommarlika dagar i april och maj såväl som i september och ibland till och med i oktober.

Men nu är det juni och hela sommaren ligger framför oss. De soliga dagarna, de lediga dagarna, de ljusa dagarna. Alla finns de här och de finns här nu för oss att andas in. Nu kommer folk uppleva grill, bad, klarblå himmel, äventyr, solbränd kärlek, glass, vita nätter, dallrande hetta, kortbenta byxor och svalkande skugga tillsammans. Tillsammans hand i hand. För nu är juni här. Glad sommar!

Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.

För blind för att kunna se

- Här sitter jag och hittar på vad vi ska säga.
- Vad säger du?
- Jag sa att här sitter jag och...
- Jag hörde det. Men vad menar du med det?
- Precis vad jag säger, ord för ord.
- Menar du att du hittar på mina ord också?
- Ja. Självklart.
- Det gör du ju inte. Vad kommer jag att säga nästa gång då?
- Du kommer att säga att det bara var en lycklig chansning att jag gissade rätt.
- Men du har ju inte gissat än... Ha! Du var ju inte ens i närheten.
- Ok, jag hade fel. Men det betyder ju inte att det inte är jag som hittar på allt ändå.
- Nej, visserligen inte. Men kan du bevisa det? Kan du bevisa att det är du som hittar på dessa ord och inte jag?
- Hmm. Det är svårt. Ska jag bevisa för dig eller för alla i hela världen som vill ta del av detta?
- Är det någon skillnad? Bevisar du för mig bör det ju vara ett bevis du kan använda för andra?

Tiden går.

- Har du kommit på något sätt att bevisa än? Förresten, du har inte en redbull eller något sådant? Jag är så förbannat törstig.
- Det finns vatten i kranen. Mycket bättre än sån där skit.
- Men det är ju gott.
- Tycker du? Det är ju äckligt sött och jätteonyttigt. Drick vatten istället.
- Du har alltså ingen läskeblask?
- Nej. Men det är inte långt till butiken. Gå och köp en dricka där om du är så sugen. Då får du ju precis det du vill ha.
- Bra idé! Jag tror att jag gör det. Vi ses sen.
- Ok, ha det.

Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.

Ansvarig för verksamheten

- Sitter du och skriver blogginlägg igen? Eller vad gör du?
Jag var tvungen att lägga till den där sista frågan eftersom han satt där vid datorn med blogger framtryckt men utan att skriva, bara stirrandes tomt in i skärmen med armarna hängandes längs sidorna och händerna vilandes på låren.
- Mmm.
- Vad skriver du om då?
- Inget. Än.
- Kommer du inte på något att skriva om?

- Jooo...
Hans svar dröjde en stund efter min fråga och blev sedan det där utdragna jo:et som innehöll så mycket funderingar i sitt läte.
- Vad är det då?
- Det är... Alltså varje gång jag skriver här, så tror folk att det jag skriver är på riktigt. De tror att mina ord är sanna. Att...
- Vad menar du?
- ...alla ord stämmer med verkligheten till 100%. Det är så frustrerande. Det här är ju en blogg. Jag använder mig av verkligheten för att komma igång, sedan blandar jag den med fantasier och...
- Aha. Men kan inte det bero på att de som läser din blogg inte känner dig och därför tror att du skriver om ditt eget liv och dina egna tankar och känslor?
- Förmodligen. Jag vet, men... Ja, det är väl så och jag kan inte göra så mycket åt det. Har folk bestämt sig så har de.
- Du har läsare i alla fall, var glad för det. Hur är det annars då?
- Det är väl bra. Själv då?
- Bra här med. Hur är det med...
Nu var jag på minerad mark, det visste jag och min halva, tvekande fråga hade säkert redan avslöjat vart jag var på väg. Jag tog därför ett djup andetag i den korta pausen och fortsatte sedan frågan i en utandning som gjorde min röst kraftfull och bestämd.
- ...tankarna då? Återkommer dom fortfarande?
- Ja.
Ett kort svar som kom direkt. I det kunde jag dock inte tolka ifall det var ok för mig att fortsätta prata om detta eller ej. Men han bad mig ju inte att hålla tyst, så jag fortsatte, jag hade nämligen en idé.

- Du vet att du har makten över dina skrivna ord va? Du kan skapa vad du vill med dem. Du kan leva det du skapar. Du kan känna det. De där tankarna du har, du kan få annat bränsle till dem, annat än det där värdelösa som verkligheten kom släpandes med. Skriv det du vill skulle hända, skriv det du vill ska hända och låt det skrivna bli en del av dina minnen. Du kommer, jag lovar, känna av varje påhittad händelse i din kropp som om de har hänt. Du kommer drömma om dem på natten, tänka på dem när du är på jobbet, när du äter, är på stan med nån kompis, tittar på film, överallt och jämt - allt du skriver kommer bli som en verklighet för dig, som nya minnen, tankar och känslor, och du har makten att skapa detta precis så som du önskat att det skulle bli.
- Jag... jag vet det. Men jag har aldrig vågat. Jag vet inte hur jag ska börja. När jag ska börja. Var jag ska börja.
- Du kan börja här och nu. Börja i din blogg. Eller börja med att berätta för mig. Bara börja och skriv sedan hela tiden. Ha alltid papper och penna med dig. Bra att du redan tänkt att göra detta.

Efter att vi båda suttit tysta ett tag började han sedan, lite trevande, att prata med mig om sina minnen och snart kom han in på berättelsen. Berättelsen. Den som ska komma att möblera om i hans känsloliv, den som ska skapa ett alternativ till de existerande minnena och känslorna. Den som till slut ska komma att ersätta den verkliga verkligheten.

Mat och husrum

...det här kommer jag aldrig komma obemärkt förbi med:

"I mitten på väskans ovansida är ett litet handtag fäst och på var sida av det sitter inbyggda tillslutna lås. Han lyfter väska i handtaget och känner av dess tyngd att den innehåller något. Då han skakar hörs ett vagt klingande ljud och några dunsar. Det här vill han se.

Inget av de båda låsen går att öppna men avsaknaden av nyckel är inget större problem då han har sin huvudnyckel - en springkniv - med sig. Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan i högerhanden sträcker han vänsterhanden mot knivfickan och trevar efter att få ner fingrarna till skaftet. Han fastnar hela tiden i tyget på väg ner men så känner han den med fingertopparna och får ett osäkert grepp om den. Med två fingrar lyckas han få den ur fickan men så fort den kommer ut tappar han den. I sin färd neråt slår den mot hans knä, ändrar riktning och beger sig iväg mot ingången. Då den når golvet skjuter bladet ut och som ett spjut i slow motion kanar den mot dörren och stoppas alldeles innan tröskeln av en gummisulklädd nyanländ sandal."

Jag kan inte hålla på med "högerhand" hit och "vänsterhand" dit. Eller hur? Men såhär då:
"Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan med högerhanden sträcker han den andra handen mot knivfickan och trevar..."

"Den andra handen...", ja, det blir inte lika mycket upprepning av det. Och så har jag bytt ut "i högerhanden" med "med högerhanden".

Hur är det med "inbyggda tillslutna lås"? Jag kan inte hitta de korrekta orden som förklarar hur dessa ser ut men förhoppningsvis får läsaren en bild av de låsta låsen från sin egen erfarenhet. Om det sker är ju allt vunnet vad gäller dem.

Och det finns fler saker att orda om, det vet jag. Ta till exempel uttrycket "Då den når golvet", det är lite väl torrt va?

Sen undrar jag, vad ger det för bild av en människa att denne har en springkniv i en ficka? Vem går omkring med en sådan? Gestaltar den kniven något i huvudet på folk tro? Ja, ja, det finns hur många undringar som helst om de texter man producerar. Naturligtvis finns det lika många, eller fler, tolkningar och uppfattningar som det finns läsare.

Mannen med tillfällig effekt

Det är söndag den 24:e april 2016 och varje gång som jag det senaste dygnet loggat in på det stora dominerande sociala mediet har inlägg om Liberalernas färska logga - ett stiliserat L - strömmat mot mig. Kort: L:et ser ut som en snopp, erigerad till på köpet. Därav många lustiga kommentarer och tillrop.

Det blir lätt så, att en drift med liberaler gärna förvandlas till lyteskomik, därför ska jag försöka hålla mig borta från drivandet och istället koncentrera mig på det lilla i allt det här som kan vara positivt.

Jag vet vad du tänker: kan något någonsin vara positivt med något som kallar sig liberalt?
Det är allt för lätt att svara nej på den frågan men tänk då på att det där snoppL:et kan vara ett - om än så litet - steg mot någon form av humanism. Det är ju faktiskt den första kroppsdel partiet blottat på över trettio år. Då, för så jättelänge sedan, visade de ett i det närmaste mänskligt ansikte i form av Bengt Westerberg.

Rurple Pain

Det är en klar och varm vårdag i april och mobiluret visar tretton. Bara några få timmar senare, vid femtiden på eftermiddagen försvinner värmen plötsligt. En iskall vind blåser lokalt över hållplatsen där bussen just stannat. Den förvånade blicken hos en av passagerarna som är på väg ut ur bussen ändras på ett ögonblick till en grimas över hela ansiktet som i sin tysthet skriker ut en känsla av lika delar obekvämhet som illamående. Ytterligare ett resultat av vad passageraren just sett är de kvicka skutt denne tar för att snabbt komma bort från allt och försvinna iväg längs med hållplatsen för att på så sätt lämna Det Hemska som dykt upp där på bussen bakom sig.

Det Hemska kliver av på samma hållplats, trycker hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten som följer i den rusades svallvågor och viker av mot parkeringsplatsen en bit därifrån. Ett tyst "Hej" slipper ut genom Det Hemskas läppar riktad mot den förfärade passagerarens snabbt försvinnande rygg, men det är förmodligen vinden som sätter stopp för ordet att nå fram. Tur är väl det för den chockade passageraren har fått mer än nog som det är.

Hos Det Hemska har detta slumpmässiga möte nu rotat upp några gamla underliga minnesfragment som för länge sedan arkiverats och därefter täckts med ett fint lager damm. Nu yr det gråa tussar framför Det Hemskas ansikte då denne försöker att få de uppryckta minnesskärvorna på plats, som bitar i ett pussel. Men det ansikte som formats hos passageraren och den iskalla vind som sedan uppstått ute på hållplatsen skapar en tyngd över axlarna och en klump i halsen hos Det Hemska och får denne att lägga minnespusslet åt sidan.

Det Hemska nyser några gånger - pågrund av kylan? på grund av dammet? - när nycklarna sätts i ytterdörren till dennes lägenhet. In till badrummet för lite papper att snyta sig med. Det Hemska står framför badrumsspegeln med en pappersfylld hand tryckt över ansiktet. Långsamt tar Det Hemska bort sin hand för att mer och mer blotta sitt ansikte. Det var detta ansikte som passageraren sett, detta ansikte som fått den att må dåligt, detta ansikte som fått den att småspringa därifrån. Det Hemska suckar så att axlarna lyfts upp mot öronen och sedan faller tungt ner längs sidorna. Pappret slängs i toalettstolen och spolas ner.

När Det Hemska precis släckt ljuset och är på väg att kliva över tröskeln ut mot hallen hör den ett ljud, som ett harklande, inifrån badrummet. Det Hemska stannar upp och vänder sig om för att höra bättre.
- Släpp det där, du kan inget annat göra. Låt dammet lägga sig igen.
Orden kommer från spegeln.
- Ja, jag har väl inte tänkt att göra något annat, svarar Det Hemska och tittar in i spegeln.
- Bra. Jag litar på dig. Och glöm inte: jag ser allt du gör, vet allt du tänker och förnimmer alla dina känslor.
- Ja, jag vet det. Du kan lita på mig.

Det Hemska sätter sig i fåtöljen framför sin avstängda TV. Till det avlägsna ljudet av en knarrade och gnisslande dörr som stänger in förrymda hågkomster somnar Det Hemska och när denne några timmar senare vaknar, stel i hela kroppen, verkar allt vara som vanligt igen. Det Hemska känner sig hungrig och går ut till köket för att stilla känslan. På väg dit, i hallen utanför toaletten, rör fötterna upp lite damm som ligger i en hög på golvet. Lustigt, tänker Det Hemska, var kommer det ifrån? Jag städade ju igår. Ja, ja, imorgon är det fredag, då kan jag ta en sväng med dammsugaren igen.

Och så kommer det att bli. Dammsugaren kommer fyllas under fredagskvällen med det där dammet. Sedan slängs påsen och allt är borta. Igen. Eller inlåst, bakom en dörr. En dörr med en skylt på vilken det står ettnollett med siffror.

Rakt framåt i en båge

Här sitter jag och är vaken. Mitt i natten. Det ska vi fira. Och vad skulle vara bättre att fira med än ett blogginlägg? Inte många saker. Kanske ingen. Jag vet ingen i alla fall så därför firar jag min vakenhet här.

Nu tycker jag dock att jag firat klart (vad tycker du?)så jag tar och börjar avrunda inlägget. Avrundningen är härmed avklarad.

Ingen dröm precis

Med huvudet fullt av underligheter går jag från hållplasten över parkeringsplatsen mot utrymmet mellan husen som leder in i området där jag bor. Bussens motor rusar när den startar bakom mig. Hur var det nu? Blommiga skor med klackar som gjorde nattlinnet mer lik en klänning? Ja, något sådant. Och mer? Jo, en lägenhet vars hallgolv var fyllt med reklam och post. En frän doft som mötte i dörren. En egenkär man som zappar mellan TV-kanaler, pratar nedlåtande till dem i rutan och klär sig i speedos på stranden. Detta och mer följer mig på min promenad från buss via bilar till min lägenhet.

*

Någon gång under året skulle jag sluta göra ringar för varje månad som passerat och som inte innehållit något eller några ovälkomna möten. Men mars fick sin ring. Det var inte glömskan som skulle göra att ringarna slutade att ritas (eller kryssen för ett möte skrivas) utan den efterlängtade likgiltigheten. Något exakt datum då denna inträdde i mitt liv kan jag inte ge men jag tror att det var någon vecka in i juni. Det kändes som en vinst, en högvinst, när den uppenbarade sig. För att testa att den var verklig och tålig tänkte jag en tanke som annars omgående skulle satt mig i förtvivlan. Samtidigt betraktade jag mina axlarna i hallspegeln. Tanken for genom huvudet. Knappt sekunden senare ryckte axlarna upp mot kinderna och direkt efter det föll de ner igen. Ett axelryck och med det - känslolöshet. Det hade alltså hänt. Den var här. Jag var likgiltig. Och det var sommar. En underbar kombination. Underbar.

*

Det finns inget som kan hindra mig från att somna inom kort. Jo, det gör det väl. Men genom att skriva "inget" så visar jag på hur trött jag är. Innan jag somnar ska jag bara avsluta detta inlägg. Jag gör det snabbt så att inte du också somnar. God natt!

Wishful madness

"Det blev för mycket galenskap över det hela." Jag citerar mig själv. Nyss hade jag ett inlägg skrivet, det var tre stycken långt med sex, sju meningar i varje. Inte många ord. Men för mycket galenskap. Jag raderade det därför och skrev detta istället.

Ännu inte säker på vad jag skall fylla detta inlägg med kommer jag att tänka på en önskan jag hade för några år sedan, en önskan som gick i uppfyllelse. Det är inte ofta det händer. Men när det händer är det oftast den näst bästa. Ungefär: jag vill ha allt eller inget, helst allt. Och så får man inget. Det där sista är ju en del av önskan, men den önskan som blir om det man helst vill ha inte går att få och det som finns mellan allt eller inget inte är något att önska.

Varför tänker jag på denna gamla önskan när jag befinner mig här i ett skrivande ingenmansland? Mellan ett galet inlägg och inget inlägg alls. Jo, för det var just den - galenskapen - jag såg i det nyss raderade inlägget som påminde så mycket om galenskapen i den där tiden med den där önskan. Allt var galet då. Min högsta önskan var galen då, likaså den näst högsta önskan, den som gick i uppfyllelse. Galet, galet. Det blev för mycket galenskap över det hela.

Svidande droppar

Något.

Påsk i mars. Ibland händer det att den efterlängtade ledigheten kommer tidigt. Fredag ena veckan, måndag andra. Fyra sammanhängande dagar. Det ger i sin tur två veckor efter varandra med fyra arbetsdagar istället för fem. Det där att folk i villfarelse dyrkar död och tortyr har sina fördelar ibland. Men bara ibland, vill jag understryka.

Så, nu har jag avhandlat påsken. Fast jo, jag kan tillägga att förutom ledigheten gillar jag godiset som flödar under denna helg. Men det gör det i och för sig även andra dagar på året också. Nästan alla andra. Med det sagt har jag inget mer att tillägga om påsken. Då kan jag gå in på annat.

Annat.

Alla texter, denna med, innehåller lögner. Jag måste alltså komma med en sådan så att jag inte rubbar kosmos underliga energifält. En lögn, det är kanske att ta i. Låt oss kalla det för berättelse istället. Berättelser. Vilken eller vilka berättelser tror du på? Alla har vi en sådan. Individer som kollektiva sammanslutningar i form av företag, organisationer, politiska partier med mera.

Inte alla individer i dessa sammanslutningar håller med berättelsen som sammanslutningen saluför. Kanske är det vanligast i företag, att anställda inte håller med det som företaget påstår sig stå för. I organisationer och politiska partier är det säkert vanligare. Dit ansluter väl sig folk mer frivilligt och just för att de håller med berättelsen? En anställning behöver man ju för sin överlevnads skull. Mat kostar ju pengar och hyra lika så. Man måste ta den, oavsett vad berättelsen består av, så att säga.

Individer, vi har också våra mer eller mindre väl valda ord om oss själva, ord som vi vill att andra ska ta på allvar, att andra ska tro på. Sedan skapar ävan andra personer berättelser om en själv och om andra. Om jag får frågan vad X är för en person skulle min berättelse troligtvis vara annorlunda än din när du säger något om X. Och alldeles säkert ändrar både du och jag våra respektive historier om X beroende på vem vi pratar med, vilket humör vi är på och vilken tid på dygnet det är.

Hur påverkas en person av sin egen berättelse? Och vad är det som påverkar berättelsens innehåll? Bristande självinsikt borde ju påverka. Önskan att förhärliga likaså. Eller, man kanske vill ligga lågt i sin profil om sig själv? Och hur anpassar vi oss efter orden vi påstår om oss själva om de egentligen inte är en exakt beskrivning av verkligheten? Om en rädd människa, som är medveten om det, säger att hen är modig till exempel. Ibland gör man sig en björntjänst med sin berättelse om den inte stämmer och man inte kan leva upp till den, ibland kan man vinna allt vad som finns att vinna, trots alla oriktigheter i den.

Vissa personer är värda ett försök med en väl tilltagen manipulerad berättelse. Har man inte vad som krävs får man låtsas än mer än vanligt för att sedan öva och anpassa sig. Vinner man inte personen med berättelsen har man ju i alla fall försökt. Men det är få personer i ens liv som är värda denna risk. Väldigt få.

Nu ska du få en uppgift. Berätta kort, ett halvt A4, din berättelse om dig själv och varför du läste detta blogginlägg. Berätta med papper och penna, eller på dator/i mobil om det känns bättre. Göm undan berättelsen något halvår eller så och läs den sedan igen om sex, sju månader. Håller du då med ditt gamla jag?

Det var vad som inte väntades

Det gick inte att hitta något att skriva om på den andra bloggen idag så jag tog mig hit istället. Här är det ingen som märker hur illa ställt det är med fantasin i det som skrivs. Här hänger ingen. Därför kan jag skriva lite som jag vill här.

Här.

"Den andra bloggen"? Vilken är det? Ja, det kan man fråga sig. Ska jag berätta om den? I så fall måste du lova mig att inget säga till denna blogg, det vore förödande. Carjamming är nämligen lite känslig. Förutom att den skulle bli upprörd över att inte vara ensam blogg i mitt liv tror jag att den känner att jag inte brytt mig så mycket om den de senaste månaderna, att jag inte skrivit ofta nog.

Ta till exempel för någon vecka sedan när jag satt här vid datorn, utan att ha den på, då hörde jag ett underligt ljud som verkade komma från tangenterna. Ett gnisslande och knarrande, morrande och fräsande - en massa ljud som inte brukar komma från datorn. I alla fall inte i det tonläget.

Vid det här laget har du väl tappat tron på den här historien? Jag skriver något annat istället. Men med hjälp av dig. Som vid några tillfällen förut i denna blogg ber jag dig ta en penna och ett papper. Sätt dig sedan på ett bra ställe och skriv ner fem ord på pappret du valt. Vilka ord som helst. Så skriver du en mening för varje ord innehållandes just det ordet. Fem meningar alltså. Ta sedan lappen och lägg i ett kuvert, skriv en adress på det - vilken du vill - och skicka iväg. Det var allt. Lycka till.

PS
Det där med en annan blogg. Det stämmer inte.

Dumt bedömt

Den mest åtråvärda mannen att ha, att vara.

Att ha -
Tyvärr.

Att vara -
Vid tre (vad jag vet) tillfällen i mitt liv har jag varit så nära den mest åtråvärda mannen att ha, att vara, att jag hade kunnat prata med honom utan att höja rösten. En av gångerna var jag till och med så nära att jag hade kunnat röra vid honom. Det gjorde jag dock inte. Rörde vid honom alltså.

Men en av gångerna pratade jag med honom. Och det var faktiskt han som tilltalade mig först. Ett "hej" och "hur står det till med dig?". Lika kortfattad som han var, var jag i mitt svar.

Blev jag starstruck vid dessa tillfällen? Nej. Snarare nedstämd. Nedstämd för att det är han jag önskar vara. Önskar, trots att han inte är någon att vara. Men han är ändå den mest åtråvärda mannen att vara, detta för något han har i sitt vara: Den mest åtråvärda mannen att ha. Tyvärr.

Nerenbart

Var och vart.
Här är jag och jag ska dit.

Kvar och kvart.
Det är jag och så länge.

Svar och svart.
Det ger jag och på vitt.

Allvar och allvart.
Är det inte men det skulle vart.

Lågt och lättköpt

Vilka tecken ska användas i skrift om det skrivna ska föreställa att någon talar?
- Man behöver inte använda något.
- Inte?
- Nej, du kan göra som du gjorde överst. Det är, som med allt annat i språket, sammanhanget som skapar det mesta av förståelsen. Utöver orden alltså.
- Fast blir det inte svårt att skilja tal från annan text om inga tecken finns? Oberoende av sammanhang.
- Det kan det såklart bli. Men en skicklig författare klarar det.
- Inget för mig då.
- Nej.
- Men... kan man inte använda citattecken istället för streck som vi använder här?
"Jo, det kan man. Se här."
"Ja, vad bra. Jag tycker att det är lättare med dessa tecken om man vill klämma in något talat inne i en text, utan att byta rad så som görs i detta blogginlägg."
"Ok."
"Kan man inte kombinera ihop de båda symbolerna då?"
"Hur menar du?"
- "Såhär."
- Det kan man, men det är inte rätt.
- Varför inte?
- Då blir det ju som om det som sägs citeras, alltså att den som säger något citerar någon annan utan att använda sina egna ord.
- Det har du rätt i, det har jag inte tänkt på.
- Nej, du är ju lite korkad.
- Va, vad sa du?
- Jag, nej, jag sa ingenting.
- "Jag sa ingenting."
- Härmas du?
- "Härmas du?"

Panic

Hängde han inte lite med huvudet i fredags, vår egen DJ på jobbet? Efter att ha haft kontroll över musiken som spelats under hela den tid jag har varit anställd på stället, så förlorade han den i fredags. Tror han. Det var nämligen så att vi blev med Spotyfi (ja, du vet hur det stavas). Fram tills i fredags var det YuoTube (ja, du vet hur det stavas) som gällde. Och där var han kung, vår DJ. DJ-M som vi kommit att kalla honom. (Egentligen så nämner vi hela hans namn efter DJ, men detta är en blogg och här låter jag folk vara anonyma.)

Problemet för DJ-M är att han inte tror sig kunna förstå hur Spotyfi fungerar. Han tillhör nämligen den del av mänskligheten som är rädd för datorer. Det är ett berg att bestiga varje gång han ska lära sig något nytt i den digitala världen. När han väl lärt sig något tror han att de nyvunna kunskaperna enbart går att använda på just det han lärt sig för tillfället. En sökfunktion, till exempel, fungerar inte likadant på alla internets sidor eller i telefoners appar. Inte för honom. Rädslan viskar i hans öra att om han testar samma funktion på ett annat ställe så gör han feeeeel. Och gör han feeeel kommer hela systemet att krascha.

Därför tyckte jag mig se honom hänga med huvudet i fredags. Och därför tolkade jag det som att han kände att han nu fått abdikera från sin DJ-tron.

Det är något sorgligt över diskjockeys, vill jag alltid skriva. Men är det verkligen så? Och, tycker jag egentligen det? Har jag på allvar tänkt igenom den där intuitiva känslan över detta som jag anser mig ha? Jag tror inte det. Inte helt. För varför skulle det vara sorgligt att stå i ett bås med ett par hörlurar i ena handen med en av lurarna tryckt mot ett av öronen samtidigt som den andra handen försöker ladda CD-n, skivtallriken eller vad som gäller, med en ny skiva, med en passande låt och få den pågående att avslutas perfekt in i den nya? Det är en imponerande färdighet, något att beundra. Det är inte alla som lyckas med sådana bedrifter.

Men tillbaka till DJ-M. Han står inte i ett upphöjt bås med skivspelare och skivor omkring sig och med en självklar rytm i kroppen. Han har inte ett hav av guppande huvuden nedanför sig som dansar till tonerna av de utvalda alstren. Nej, han har en verkstad runt sig, en datorskärm på en pelare med en gammal videokanal uti. Eller hade i det sista fallet. För nu är det andra tider. Spotyfi har ersatt de reklamtyngda låtlistorna på tuben och DJ-M vet inte hur man fixar biten. Men imorgon är det måndag. Då börjar en ny arbetsvecka. Då är det dags för DJ-M att lära sig nytt om hur gamla låtar spelas i nya ramar. Sedan kommer huvudet hållas högt igen. Och inget sorgligt kommer det att finnas över vår DJ-M.

Skrivspöke

Vet du vad en Schemal är? Det vet inte jag heller. Med förra meningen utgick jag ifrån att ditt svar på första frågan var ett nej. För det var det väl? En Schemal, tänkte du med rynkade ögonbryn, menar han Shaman kanske? Nej, det gör jag inte. Jag menar precis det som står: Schemal

Självklart har jag googlat ordet. Det första jag fick upp var, typiskt nog, något från porrindustrin. Men jag tvivlar på att det är där jag hittar ordets betydelse. Istället tror jag på att en Schemal är något från djurvärlden. Varför tror jag det? Jo, för det verkar som att de lägger ägg och det är med den sammansättningen jag först fick upp ögonen för ordet: Schemalägg. Det är så det står till höger om denna orbehandlingsdel jag skriver dessa ord i (som inte syns för dig då du läser den publicerade texten).

Och ordet ovan Schemalägg är också konstigt. Ett moraliskt gift av något slag: Etiketter.

Nej, nu får det vara slut på de här dumheterna. Tillbaka till det viktiga och verkliga livet istället. Du till ditt och jag... tja, till mitt.

Lakrits

Visst är det kul när man kommer på att man glömt av en chokladbit i jackfickan? Där ligger den, i den i hallen hängande jackans högra ficka. Ska jag hämta den nu eller ska jag gå och lägga mig och istället få den som en överraskning ännu en gång, men då imorgon? Jag tror jag gör det senare.

Ja tänk, en sådan godsak, en liten chokladbit, hamnar i detta inläggs centrum. Men finns det någon bifigur i inlägget? Någon eller något som också är med här i texten men som hamnat lite i periferin? Jackan? Jackfickan? Min hunger och mitt sug efter choklad? Din medverkan som läsare?

Ja! Där har vi det. Det är din medverkan som finns med här lite i periferin. Men i och med dessa ord hamnar du ju i centrum. Det gör mig lite avundsjuk för där finns min chokladbit och nu står, eller sitter, du där med den. Vad tänker du göra med den? Äta upp den? Ser den god ut? Jag vill veta för jag ser inte härifrån. Jag kan bara tänka mig den.

Om den är kvar imorgon när jag tagit på mig jackan och är på väg till jobbet så vill jag redan nu tacka dig! Tack för att du inte åt upp min chokladbit kära läsare. Men är den borta förstår jag det. Skulle jag vara där du är nu, i centrum med en bit choklad, skulle även jag äta upp den biten. Så smaklig måltid. Eller tack!

Så osmaklig måltid

Tänk att folk inte kan bete sig och göra rätt. Visst är det beklagligt? Tänk att det finns folk som gör fel. Det är så man gråter. Men så mitt bland tårarna, genom regnet, ut ur dimman kommer dom. De rättgörande. De som kan. De som vet. De självgående. Och de räddar dagen. De väger upp det eländiga. De vänder bort det dåliga. De skapar ljus i mörkret. De gör.

Tänk att folk inte följer vad som är sant. Visst är det sorgligt? Tänk att det finns folk som inte vet. Det är så man storknar. Himmel! Nej, jag ska inte halvupprepa mig. Det är lite skitenödigt, jag vet. Det är lite som att göra fel. Och det gör man bara inte. Inte vi i alla fall. Inte du, inte jag. Och inte du där borta. Inte heller han där eller hon där. Men kanske han. Och han kanske får hjälp av sin mamma att göra fel. Eller av någon annan. Så svårt att greppa för oss andra. Så svårt.

Men då kommer dom, dom som räddar dagen. De rättofärdiga, de som aldrig kan bli färdiga med att göra rätt. De sparkar lite nedåt och visar vilken skit som ligger där nere och gör fel. Så tittar de på varandra och gillar varandra och myser och så gör de rätt. Dagens rätt är serverad. Serverad av dem som gör rätt.

Förotydligande

Du, jag har ingenting emot höstmörkret.
Inte heller regnet som faller.
Jag gillar den svala vinden och molnen som tornar sig där uppe.
Att det är höst gör mig glad.
Det är väl så det ska va?
Pölarna på den våta asfalten.
Löven som gulnar och faller.
September, oktober, november.
Det är min tid nu. Och jag delar gärna med mig.
Vill du ha?

Oklart vilket ok

"Mer av sånt", sa jag igår. Men nu, ungefär 24 timmar senare är jag tveksam till om jag verkligen är intresserad av mer.

Vad betyder ett ord? Vad tänker du på när jag skriver ordet "kort"? Vilka tankar får du som har med ordet att göra? Tänker du på ordets motsats - lång? Kanske på andra storleksord som bred? Smal? Eller tänker du på bild, foto, kamera?

Eller ta det underliga ordet "perverst". Handlar det bara om sexuella saker? En del andvänder det för att påpeka andra sjukliga avvikelser från det normala, andra än sexuella alltså.

Men att säga ifrån, är det att sätta en gräns? Ett mer värdeladdat ord? "Jag har sagt ifrån!" känns lite skarpare än "jag har sagt till."? Eller går de att använda synonymt?

Mångtydligheter, semantiska skillnader, värdeladdningar och fler saker än så gör att språket är ett ständigt debattämne. En del ser språket som klart, färdigt, att alla regler är huggna i sten. Andra ser språket för vad det är, en ständig förändring som böljar fram och tillbaka, upp och ner på ett hav av klarheter och oklarheter.

Metaforer, ironi, lögner är ytterligare delar språket som gör det svårhanterligt. Men de sägs i sammanhang som också är en del av kommunikationen. Dock är inte heller sammanhang alltid entydiga. Människorna i sammanhanget har olika anledningar till sina ordval. Det kan vara trötthet, lathet, ointresse, debattglädje, okunskap, provokationsvilja, kärlek, hat, ja vad som helst som spelar roll och utgör en del av sammanhanget. Dessa sägs ju inte i ord. Men de är ändå en del av språket.

Och det är spännande, tycker jag. Onekligen. När två kollegor igår pratade med varandra och hamnade i en metadebatt om ordval - huruvida ordet "ifrån" var rätt att använda - tog de tag i mig som någon slags domare för vem som skulle få rätt. Kul, tänkte jag och nämnde något om att de båda hade rätt för när ordet används i ett sammanhang så ska det helst tolkas utifrån det och inte på annat sätt. Men också, det kan tolkas på ett annat sätt i andra sammanhang. Så avslutade jag med att det var intressant med språkdiskussion och att jag ville ha mer av sånt prat här på jobbet.

"Mer av sånt", sa jag till dem. Men nu ångrar jag mig lite, ämnet är förvisso roligt, men det är en källa till perversa evighetsdiskussioner som mest går runt, runt och blir svåra att korta ner. Nästa gång får jag säga ifrån!

Bedriver dagg förefaller regn

En bok damp ner i min brevlåda idag, en bok jag nästan glömt bort att jag beställt. När jag plockade upp den ur lådan, då den fortfarande var inslagen i sitt omslag, funderade jag en stund över vad det kan vara för bok som jag köpt. Spännande, tänkte jag och tog in den i lägenheten och lät den fortsätta att vara inslagen och anonym en stund till. Jag kunde verkligen inte påminna mig om vad jag hade klickat fram på boksajten någon vecka tidigare.

Några timmar senare bestämde jag mig för att sätta mig och blogga. Det är det jag gör nu. Inte sällan i skrivande stunder händer det att jag använder mig av verb som berättar vad jag gör eller har gjort. Det är lätt, alltför lätt, att då skriva samma ord, samma verb, varje gång. Det märker jag inte när jag skriver, men när jag efteråt läser det jag skrivit ser jag det. Tydligt. Så jag sträcker mig efter min synonymordbok, ett måste då orden i huvudet är alldeles för få, för att få ombytelse. I synonymordboken läser jag vardagliga varianter av det upprepade ordet. Jag väljer ut en variant och byter ut mot ett av de upprepade orden.

Då jag sedan är i färd med att ställa tillbaka boken i hyllan stöter den på motstånd. Något är i vägen. Något... En blå plastmapp. Det ligger en blå plastmapp där bakom böckerna och nu när jag ska ställa tillbaka synonymordboken är den blå plastmappen i vägen. Den måste legat på böckerna och ramlat ner då jag drog ut min bok och lagt sig mellan de båda andra böckerna.

Vad är det i den, undrar jag och drar fram den i ljuset. Den är full med papper, A4-ark, A5-ark, men det går inte att se vad det står på dem då de båda yttersta är blanka. De skymmer. Innehållet är anonymt. Som paketet med boken. Båda två är något jag fixat åt mig. Båda två var överraskningar. Vad kan de innehålla?

Nu när jag sitter här och skriver det sista stycket i detta inlägg vet jag innehållet i både mappen och bokpaketet*. Dessutom har jag klart för mig innehållet i detta blogginlägg. Det är tre saker jag vet något om. Resten av världen är fortfarade en gåta för mig. Hur är den för dig?


___________
*Här borde jag egentligen skriva vad det var för bok jag fann i det där paketet och vad det stod på de där arken i olika storlekar i den blå plastmappen. Men jag låter det vara osagt. Dålig stil av mig, jag vet.

Måttfylleri

Sedan första gången jag la märke till dig har du på ett eller annat sätt funnits i min intressesfär. Ibland nästan i centrum men oftast på lite olika platser i periferin. Men aldrig utanför. Du är för viktig för att inte bry sig om. Eller för att inte ha koll på. Men jag har ingen bra koll på dig. Du har, trots din förmåga att ständigt synas och höras, ibland varit svår att greppa.

"Sedan första gången...". Första gången ja, det var längesedan. Då var du bara ett ansikte och en kostym som hette Gösta. Vad du stod för visste jag inte något om. Eller vad du var. Du fanns där i rutan tillsammans med andra slips- och kostymklädda ansikten. Det var du, Olof, Ola, Torbjörn och Lars. Ni var bara fem stycken då. Och ni var naturligtvis alla män. Gubbar.

Snart kom ditt ansikte att heta Ulf och jag började förstå vad du sa och vad du ville. Du var den av alla som jag kände minst samhörighet med. Detta, tillsammans med att du var den största av dem som hade anspråk på makten, fick mig att tycka att just du var mest intressant. Mest intressant av alla. Men då, under Ulf-eran, var det svårt att hitta något om dig. Förutom flyktiga tidningsartiklar. Men så kom Carl...

Med Carl var du nu inte bara störst på din planhalva, du blev även kapten över hela landet. Och i och med detta kände jag mig tvungen att söka upp information om dig, om vem du egentligen var och vart du tänkt styra skutan som även jag satt i. Vem skulle berätta?

Jag sökte upp information om dig på bibliotek, i böcker och tidskrifter. Mest var det dina meningsmotståndare, de som jag ansåg mig tillhöra, som berättade om dig. Du var, fick jag veta, konservativ och du var nyliberal. Vad nu det betydde. Det visade sig vara ett ypperligt ideologiskt par att kombinera. Konservativ i själen, nyliberal i kroppen. Båda lika viktiga för dig. Och trots att de kan verka motstridiga parar du ihop dem väl.

Tiden gick och du hamnade åter lite i periferin för mig. Och i landet. Carl ersattes av Bo som inte gjorde något större väsen av sig. Och du hade åter tappat fattningen om den styrande ratten. Ditt inre verkade inte må bra. Där fanns för mycket av det gamla kvar, som verkade ha kört fast. Trots en tillbakagång var du ändå störst bland de dina. De andra, små, patetiska, hade inget att komma med. De var inte i närheten av dig i storlek trots att de blivit tre istället för två som då vi först möttes.

Tre. Du hade fått en ny allierad sedan några år tillbaka. Mindre liberal, mer konservativ än du. Och därtill uttalat kristen. Men liten och inte så intressant för mig. Du var, på grund av din storlek, ditt manér och bullrighet fortfarande den mest intressanta av dem alla. Och intresset skulle öka hos mig snart igen, då du bytte ut Bo mot Fredrik. Och du bytte ut mycket gammalt mot nytt. Så mycket att du la till ordet 'nya' till ditt namn. En del trodde kanske att du ändrat ideologi i och med det, men det stämde naturligtvis inte. Det enda som ändrades, förutom lite folk i din ledning, var hur ditt budskap skulle levereras ut till oss som skulle köpa det.

Folk köpte det. Med hull och hår. Du vann åter makten och triumferade. Fredrik blev hjälte med stora delar av svenska folket. Nu var det dags för mig att åter knyta bekantskap med dig och vem du var, nu när du var på banan igen. Och nu fanns det mycket mer att läsa om dig. Meningsmotståndarna skrev om dig, du skrev om dig, journalister skrev om dig och forskare skrev om dig. Nu kunde väl inget stoppa mig från att lära känna dig? Om det inte varit för monstret i garderoben.

Folk började fly. De flydde från dig, de flydde från dina allierade och de flydde från dina meningsmotståndare. Men de flydde inte från monstret i garderoben - de flydde till det. Visst låter det underligt!? Sakta men säkert öppnade de flyende dörren. Den gnisslade och knarrade. Ut kom en gammal, unken stank. Många av oss ulkade när den spred sig ut ur sitt skrymsle. Men de som så glatt sprungit och öppnat dörren drog djupa andetag och verkade njuta av den.

I springan mellan dörren och karmen går det nu att se vidundret röra på sig. En brun, slemmig arm har tagit sig ut och dess hand har med sina krokiga fingrar greppat dörrhandtaget och är på väg att öppna dörren på vid gavel. Ett ben har också tagit sig ut och satt sin fot på golvet utanför. Det är på väg ut. Mot oss. Det är på väg att krossa oss alla, även de blåögda som så entusiastiskt, hoppandes, applåderandes, låter det komma ut. Och därmed måste jag koncentrera mig på det nu, istället för på dig. En stund till. Och denna gång ska jag inte bara studera för att få veta mer. Nu måste jag veta för att kunna bekämpa. Men du finns självklart kvar hos mig även under denna stund. Som alltid.

Och du! Våga inte alliera dig med monstret!

Vrövel

Så tog det då slut till slut. Och jag ska skriva om det här. Om slutet, om början och om den underliga tiden i mitten. Men hur? Ska jag börja med början? Hur var den? Minns jag det? Lite. Fragment. Men så är ju minnena av det andra också. Om den underliga tiden i mitten och om slutet. Bara fragment. Ibland stora block av minnen. Oftast små, små bitar av minnen.

När började det? Var började det? Det började en kall dag i december. Och det slutade en varm sommardag i augusti. Se, jag är redan på slutet! Hoppat över alla små minnen om början, ignorerat den underliga tiden i mitten och fann därmed slutet på en gång. För det är slutet som är närmast i tid. Det är slutet som är mest påtagligt. Det är slutet som känns mest. Ska jag då kanske börja med slutet istället?

När slutade det? Var slutade det? Det slutade alldeles nyss. Under solen. Under en stekande varm sol. Fast gjorde det verkligen det? Var det inte upphörandet som infann sig då? Slutet började långt tidigare. Någon gång under det som jag kallat den underliga tiden i mitten. Då började slutet. När blickar slutade mötas. Blickar och händer, armar och kroppar. När det började ta tid för det som inte brukade ta tid.

Då började slutet. Och nu tar det sådan tid, det som en gång i tiden inte hade någon tid mellan sig, att det är över. Tiden är nu oändlig mellan gångerna. Och oändligheten upphör aldrig. Därför är det slut. Därför har det upphört.

Äh, låt mig sluta med allt det här. Jag har ingen aning om vart det ska ta vägen. Eller varför jag skrivit det. Blogginläggsutfyllnad. Men nu är det slut, det här inlägget, för jag har inget mer att säga. Och det kom jag på nu. Eller var det för en stund sedan då jag var i mitten av texten? Var det då jag började tänka på slutet av den? Hur det skulle se ut. Fanns det något slut? Eller var det redan i början då jag började skriva orden där uppe? Var början egentligen början till slutet? Det började ju med ett konstaterande av att det tog slut. Och nu i slutet konstaterar jag denna början. Däremellan: något underligt i mitten.

I mitten av augusti

Det enda som finns kvar i mitt liv är min blogg. Denna. Nästan. En dator, ett bord, en stol finns kvar också. Och en benlös madrass där borta i hörnet. I övrigt är lägenheten helt tom. Vad som tillhör den finns naturligtvis kvar; toastol, handfat, spis och kylskåp. Jo, det finns en macka kvar i kylskåpet också, en macka och en flaska juice.

En lägenhet som för inte länge sedan var fylld av böcker, hyllor, lampor, en soffa, kläder, stolar, bord. Inte alltid så ordnade. Nu är de borta.
En kyl som för inte länge sedan var fylld med drickor, ostar, korvar, gurkor, peperoni, smör, köttbullar. Inte alltid så ätbara. Nu är de borta.

Jag har inget kvar.

Lägenheten är alltså näst intill tom. Bordet med datorn på står i mitten av det ödsliga vardagsrummet. Två kablar från den går längs golvet bort mot en vägg. Den ena in i ett vägguttag, den andra till routern som tar mig hit, hit till carjamming.

Vad är en människa? skriver jag i den tomma ruta som visar sig då jag loggar in mig. "Vad är en människa?" Stort ämne. Väldigt existentiellt. Väldigt pretentiöst. Tänker jag besvara den? Nej, det tänkter jag inte. Jag kan nog inte. Jag kan bara hänvisa, löst, till vad biologer och andra kommit fram till.

Men jag har väl skrivit de där orden av någon anledning? Jo, men jag kan inte minnas. Försöker. Det är för abstrakt och för stort.

---
Vad tycker du om inlägget såhär långt? Är det ok att jag förbjuder dig att inte gilla detta blogginlägg? Du har ju kommit hit till mig och min blogg. Här är det jag som bjuder på ord som du läser och då vill jag att du ska tycka att de är bra. Om du inte tycker det vill jag inte prata med dig om det. Vill du vara kvar här och läsa detta eller andra av mina inlägg igen så ska du vara tyst. Om du inte gillar inläggen såklart. Och det bör du göra. Du bör vara tacksam för mina ord nu när du är här. Är du inte det vill jag inte ha dina ord.
---

Min lägenhet är åter fylld med saker. Prylar. Överallt. Kylskåpet lika så. Fast av mat. Överflöd. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att allt var tomt för bara en stund sedan och nu fullt igen? Visste jag om att alla mina saker skulle återkomma? Var jag bara en turist i det spartanska livet en kort stund? Turister har ju en förmåga att gilla läget där de är, tycka att det är pittoreskt, trots att de aldrig skulle välja att leva så själva. De har ju alltid något att återvända till. Hann jag ens känna efter hur det kändes att ha förlorat allt? Nästan allt. Nej. Hade jag ens förlorat något? Nej. Kan jag ens inbilla mig hur det känns att förlora allt? Nej.

Om du bara visste

Personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Så tänkte jag skriva då jag skulle beskriva bildens innehåll och mina tankar runt den. Personen i mitten. Ser man bilden förstår man att mitten egentligen är mellan två andra personer. Tre personer. En av dem i mitten som jag inte vet vem det är. Låter det som om jag vet vilka de två andra är? Kanske. Och det är det där kanske:et som gör mig tveksam nu. För inledningsvis trodde jag att jag kunde berätta om bilden och människorna på den som om jag visste vilka två av dem var men först snabbt bara förklara att personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Och det stämmer ju på den personen. Men det stämmer ju på de två andra också. Jag har ingen aning om vilka de är. Om jag skulle säga att jag känner dem eller vet vilka de är så kan jag ju säga det om vilken kändis som helst jag sett på bild och läst en intervju med. Man kommer dem lite närmare efter en läsning, men man känner dem inte. Nej, man känner dem inte. Och frågan är om man verkligen kommer dem närmare.

Personerna på bilden, de tre, jag vet inte vilka de är. De ser bekanta ut. Åtminstone två av dem. Men jag vet inte vilka de är.

"Nähä", är det någon som ropar, "du vet inget om personerna på bilden påstår du".
"Nej", hade jag svarat om jag visste varifrån orden kom.
"Men han då?", orden fortsätter komma och jag känner ett visst obehag.
"Vem menar du?", svarar jag frågande. Jag har inte den blekaste aning om vem "han" är men är väldigt nyfiken på det.
"Han du kallar opportunisten".
"Jaså han", mumlar jag tyst för mig själv.
"Ja, han. Känner du honom då? Det måste du ju göra om du kan ge honom ett sådant epitet."
"Kanske det." Min blick är fäst på mina fötter. Jag känner hur röd jag är på kinderna. En typisk reaktion när jag är tagen på bar gärning.
"Gör du det? Känner du honom så noga att du kan kalla honom opportunist eller är det bara ett önsketänkande från din sida att han är sådan?"
"Jag vet inte. Men han är ju det. Inte bara jag vittnar om hans otrevliga attityd mot folk han inte drar någon nytta av medan de som ser honom som trevlig inte har en aning om att han bara är kallt beräknande..."
"Så du vet att det är så? Eller slänger du bara ur dig ord om någon..."

Nu måste jag avsluta det här blogginlägget, inte för att jag förlorar diskussionen ovan - för det gör jag - utan för att det är sent och för att inlägget inte ska bli för långt. Och även om jag nu är den som får gå med sänkt huvud och svansen mellan benen så kan jag ändå avsluta inlägget såhär: Han är en opportunist!

Så funkar makten och här har jag den.

Egen micro

Nyss hemkommen - har blivit - det var en stund sen. Den yttre kroppstemperaturen har sänkts efter en uppvärmning av för många plagg i värmen. Raskheten i promenaden gjorde sitt till. Nu är det bara ryggen som är varmare än bör, mest på grund av att den vilat mot en fåtölj. Bilderna, jag tittar på dem. De finns i min mobil och är tagna under den varma promenaden. Byggnader, gräs, broar, träd, bilar, blommor, asfalt, stål, himmel och sol. Inte ett ansikte. Inte en människa. Som så ofta. En av bilderna borde kanske postas på nätet...?

Ryggen kyls av då jag reser mig från fåtöljen för att ta mig till köket. Drycken i frysen borde vara kall nog nu. Den köptes efter halva utflykten för att intas direkt men fick följa med hem. Med ett glas i min hand fortsätter jag att studera bilderna. De ser så annorlunda ut nu än då jag tog dem. Inga är bra. Pretentiöst skit. Jag överger dem för den nyinköpta boken som ligger i en kasse bredvid mig på golvet.

Fantasians

Vi grillar korv till barnen. De gillar ju korv med bröd. Och så är de ju inte så förtjusta i det marinerade köttet som är till oss. Eller i potatissallad. Vi turas om att stå vid grillen för att vända på köttet och rulla på korvarna. Ingen får bli bränt. Nu är det min tur. Du sitter vid bordet och löser det korsord jag påbörjat. Jag undrar om du kan lösa de tomma rutorna uppe till höger. Vi resonerar fram och tillbaka om några ord ett tag. Det fräser från grillen när marinad droppar ner bland kolen. Barnen låter i bakgrunden. Du undrar om jag tror att det kommer bli regn. Ska vi sitta inne? Nej, vi chansar, vi vevar ner markisen om regnet kommer. Det är bara mysigt. Du, jag, barnen, grillat här ute på altanen. Det börjar bli klart på grillen. Du räcker mig en tallrik att lägga köttet på. Men korvarna är inte riktigt klara än. De la vi på sist. Någon minut till för dem på gallret. Jag vänder mig mot barnen och säger till dem att maten snart är klar. Kanske kommer de till bordet. Så har du löst korsordet. Så bra, precis lagom till att vi ska äta. Ikväll när barnen har somnat kan vi lösa korsord tillsammans i sängen. Något kul att se fram emot. Vi har många korsord kvar att lösa, många som inte är påbörjade. Så vänder jag mig mot korvarna igen. Fyra korvar som ligger där i stekpannan. Jag rullar lite på dem och beslutar att de är klara, den bruna ytan skvallrar om det. De hamnar i var sitt bröd. De får ketchup och senap, torkad lök och gurkmajonäs. De läggs på en tallrik som jag bär från köket in till fåtöljen framför TV:n. Där äter jag dem samtidigt som jag tittar på ett avsnitt av Columbo. Jag har alla avsnitt på DVD. När korvarna är uppätna är det en halvtimme kvar av avsnittet. Den sover jag bort. Timmar senare vaknar jag och tar mig till sängen. Måste sova lite till, utsträckt under täcke, i sängen. Det är jobb imorgon.

Att tolka är att resa

Vips så fanns de där igen. Dock inte på exakt samma ställen i förhållande till varandra som sist eller gångerna dess förinnan. Inte heller alla var tillbaka och dessutom fanns en del nya. Detta sammantaget gjorde det hela till något nytt.

Låt oss vänta lite, är det inte välbekant ändå, allt det där nya? Lite väl välbekant kanske? Trots att det inte är som förr. Se dig omkring. Andas in vad du ser med ögon och näsa och med allt du känner för att andas med. Låt det sjunka in hos dig.

Får du något svar då? När du låtit det vara hos dig ett tag? Fast du är nog snabb, du hade svaret redan och visst är det: Jo, det är bekant. Det borde vara bekant. Dessa ord. Detta blogginlägg. Det är som alla andra blogginlägg. Det har samma gamla ord och det handlar mest om sig själv. Så som internets alla andra hålor gör och erbjuder. Sig själv. Om sig själv.

För finns det något mer fascinerande än att se sina ord flyga ut på skärmen och landa i internet? Där står de sedan och hoppas bli sedda, lästa, tolkade, förstådda. Men de flesta blir nog inte sedda, knappt lästa, feltolkade, missförstådda.

Har vi väntat färdigt nu? Låt oss i så fall gå vidare.

Brev till en tyst vän

Vi går förbi bion i Pajala som fortfarande ger Den sista färden. Du tittar frågande på mig. Jag läser dina tankar, du undrar om jag minns känslan jag hade i maj. Mina tankar, med ett svar, försöker ta sig till dig, men jag tror de stannar i mitt huvud. Vi fortsätter vår promenad, ut på heden. Luften vibrerar av mystik.
- Titta vilken himmel, säger du, hög och stjärnklar.
Men jag ser skuggor i skymningen. De dansar som en flyende aning av evighet. Bland dem, en spegel som närmar sig oss. Då den passarer skickar du den en sista blick. Vad såg du däri?

- Ska det vara såhär nu?
Du undrar saker.
- Hur då?
Det gör även jag.
- Att vårt liv är som låtar.
Du har analyserat vår situation.
- Vad menar du?
Jag förstår inte.
- Men läs de översta raderna. De plagierar svensktoppen från 80-talet.
Du är belevad på musik jag inte känner till.
- Är de?
Jag är förvånad. Eller spelar jag bara?
- Du spelar bara.
Avslöjad.

- Kom, vi går dit. Dit bort.
- Dit? Där huserar ju Tomas Ledin.
- Exakt och promenaden blir kort.
- Som som som sommaren.
- Kan det aldrig bli.
- Där gnäller musiken.
- Och gnall.
- Hör en räv stämmer in i den usliga låten.
- Går vi nu är du för alltid förlåten.
- Nej, rimma inte på varje rad.
- Utan varannan?
- Vi håller tyst istället. Tyst.

Carjamming in denial

Nu ska vi se här i almanackan. Ett ögonblick. Hmm, måndag - upptagen; tisdag - upptagen; onsdag - upptagen. Nej, jag kan inte en enda av de dagar du nämnde. Tyvärr.

Läs mig, lös dig

- Skapa mig, så kan vi prata du och jag.
- Sådär, nu är du skapad.
- Vem blev jag? Vem är jag?
- Det är inte riktigt klart än.
- Kommer du att veta?
- Nej, troligtvis inte. Gör det något?
- Jag skulle gärna vilja veta något om mig.
- Berätta lite om dig så kan vi kanske komma fram till något om dig tillsammans.
- Vem vill du att jag ska vara?
- Var vem du vill... nej, var den du är.
- Du ändrade dig där. Kan jag vara någon annan än den jag är?
- Du kan vara vem du vill.
- Kan jag?
- Varför inte?
- Men jag kommer väl aldrig bort från mig?
- Nej, men det behövs väl inte?
- Men att vara någon annan är inte det...
- Nej, förlåt att jag avbryter, men jag menade inte någon annan utan: var hur du vill.
- Aha, jag förstår. Tror jag. Hur jag vill, inte vem jag vill?
- Ja, jag uttryckte mig nog lite fel först.
- Men när jag valt hur jag vill vara, kommer du att uppfatta mig så då?
- Så som du vill vara?
- Ja?
- Vet inte. Det kommer jag nog inte.
- Så synd.
- Men tror du inte att du kommer att vara nöjd med hur du är oavsett hur jag uppfattar dig?
- Nöjd? Blir man någonsin nöjd i sammanhanget?
- I viss mån kanske. Aldrig helt nöjd, men den strävan är absurd.
- Kommer jag att skapas hela tiden? Hur jag än blir, så blir jag annorlunda beroende på vem som uppfattar mig.
- Så är det. Det är jag övertygad om. För mig är du en undrande samtalsparter, för någon annan en underlig kuf, för en tredje en kul typ.
- Tja, kanske är det så.
- Hur är jag då? Hur uppfattar du mig? Hur har du skapat mig?
- Ibland känns du som ett rö för vinden, ibland benhård i din övertygelse. Något inkonsekvent, du kan vackla och ha svårt att ta ställning.
- Oj, det var ord och inga visor det. Mer då?
- Då och då sätter du fingret på ett problem och belyser det klart och tydligt för att sedan ta ett steg tillbaka från det du just sagt, som om du inte vågar stå för det.
- Jag låter som rätt mesig och tafatt. Övervägande.
- Men jag gillar dig.
- Tack, jag gillar dig också. Vi får prata vidare snart igen jag måste förbereda inför morgondagen.
- Ok, ha det!
- Det samma.

För lite eld i järnet

Det är som när du plötslig finner en låt, med en melodi, med en rytm, med en text som passar in på allt som är du just nu. Någon, annan, säger så bra, spelar så bra, det du vill ha sagt, och du önskar att det hade varit du.

Att det hade varit du som funnit de där orden. Att det hade varit du som levererat dem förpackade på det där sättet. Fast det gör inget. Väl? Det gör inget att det inte var du.

För en situation där ord behövs kan inte jämföras med en där de inte behövs. Att vinna i den tidigare väger aldrig upp förlusten i den senare. Då kan man lika gärna vara ordlös där också. Och förlita sig på andra. På andras ord.

Härifrån till sedligheten

Det här inlägget kommer ägnas åt lite tankar om de bokstäver jag aldrig fått till det med. De som vill ut ur mitt huvud men aldrig når ända fram till skärmen framför mig. Någonstans på vägen fastnar de. Varför då? Jag vet inte. Och det är ju konstigt med tanke på att det är bokstäver som dessa, precis som dessa jag skriver detta med. En teori som snurrar i mitt huvud är att det är kombinationerna de är tänkta att sättas i som gör att de inte kommer längre än till... ja, vart de nu stannar. Låter det rimligt? Det är en fråga till dig. Tänk på den en stund och läs sedan vidare. Men gör ingen stor sak av det. Det är ju blott från en blogg frågan kommer och vad som än kommer från en blogg måste man vara kritisk mot.

Nå, kom du fram till något? I så fall: säg svaret eller tanken högt för dig själv och lyssna på orden. Visst låter de lite annorlunda då? De byter inte betydelse, nej, men de blir på något sätt mer konkreta då de sägs högt. Eller kanske inte.

Hur ska jag gå vidare nu då? Låt mig bena upp det för mig lite:
Problemet är att jag har bokstäver i mitt huvud; de är kombinerade på ett speciellt sätt; de vill ut och upp på skärmen framför mig, kanske hit till carjamming, kanske någon annanstans; de fastnar på vägen ut.

Har jag makten hela vägen? Alltså en medveten makt. Är det jag som medvetet stoppar de där bokstäverna? Hade jag ställt frågor som de två förra om jag varit medveten om det? Troligtvis inte. Men är det inte bara att skylla ifrån mig om jag påstår att det är något omedvetet hos mig som verkställer hindrandet? Visserligen ett frånskyllande på något hos mig men likväl ett frånskyllande.

Känslan är den att jag är väl medveten om att jag väljer allt som ska stå här, från minsta lilla bokstav, skiljetecken, morfem, ord, stavelse, fras, mening, stycke och ibland till och med bild. Dock blir det inte alltid som jag vill. Att texten inte blir som jag vill, det är en sak - lätt att leva med, men att reaktionen av texten inte blir som jag vill, det är något annat det - ibland inte så lätt att leva med.

Aha! Där har vi det, måhända. Där springer en punkt. Där kan orsaken vara till att jag inte släpper fram bokstavskombinationer på de sätt de formas i huvudet. Reaktionen. Läsreaktionen. Någon annan tar ju över bokstäverna när de väl lämnat mig. Och dessa andra gör sedan vad de vill med dem, vilket innebär att de kan använda dem på ett helt annat sätt än jag kunnat ana och haft för avsikt med. Ändock är det jag som får stå för resultatet av kombinationen mina ord/andras tolkningar.

Fast är inte det lite tjusningen med att skriva något, det att få in sina egna tankar i form av text i någon annans fantasivärld och påverka den? Jo. Men inte alltid. Inte alla konsekvenser är eftertraktade.

Ibland bör man hålla käft. Även med händerna. Där har vi dem, tankarna som gör att bokstäver fastnar på vägen. Åtminstone vissa bokstäver. Åtminstone ibland.

Sokrates

Det hördes faktiskt när den landade. Knappnålen som jag nyss höll i min hand föll till golvet och gav ifrån sig ett ljud som nådde mina öron. Det hände här. Varenda rörelse jag gör här hörs. Mina skors skrapande mot golvet. Mina andetag. Kläderna jag bär, deras hasande och prasslande. Myntens klingande i min byxficka. De knarrande brädorna under mina fötter. Mina tankar.

Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.

Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.

Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.

Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!

om jordbruk

Almanackan visar sen mars, klockan sen söndag. Bakom denna sida visas världen på internet. En liten värld, en stor värld och allt däremellan. Det är mycket. Överväldigande. Så jag klickar bort mig från den - världen - och tar mig hit. Hit in i mitt eget lilla ensliga digitala skrymsle. Här är allt sig likt. Här snöar det om jag säger så, härfiskar fåglar med metspön, här är allt svårt att föstå på ett lätt sätt.

Oordningsapparat

Hämtpizza. Nej, hempizza. Hemkörd pizza. Det knackar försiktigt på min ytterdörr, jag tar pengarna jag förberett - jämna pengar - går till dörren och öppnar den.
- Hej, pizza?
- Ja.
- Hundratjugokronor, tack.
Jag ger honom sedlarna och mynten som bildar summan han sagt. Han räknar pengarna och ger mig sedan en påse med pizzasallad, bröd och sås. Ur en värmebevarande väska tar han sedan fram pizzakartongen.
- Tack, säger jag när jag tagit emot även den. Då är han redan på väg bort från min dörr. Till sin bil och förmodligen till nästa hungrande.

I köket klipper jag pizzan i fyra lika stora bitar, tar med den, sallad, bröd och sås och går in till vardagsrummet. På fotpallen mellan fåtöljen och TV:n sätter jag ner allt jag har i mina händer. Själv sätter jag mig i fåtöljen. Jag börjar med brödet, tre avlånga bitar gjorda av pizzadeg. De är varma när jag tar ut dem ur sin folie. Jag dippar dem i såsen, som jag för övrigt stärkt med annan sås. På TV:n visas situationskomedi från USA. Brödbitarna tar slut och pizzan tar vid. Mobilen låter. Någon har spelat. Klockan närmar sig sju och det är vardagskväll. Snart har jag ätit upp halva pizzan, tittat på TV samt spelat ett mobilspel mot en okänd, framslumpad motståndare. Snart somnar jag med en pizzakartong framför mig, en mobil i min hand och med en TV som fortsätter att visa samma typ av program timme efter timme.

Mitt i natten vaknar jag. Törstig. En halv, kall pizza ligger framför mig. Jag stänger kartongen. TV:n visar en variant av poliser som löser brott med hjälp av teknik. Jag stänger av TV:n. Mobilen har ramlat ner på golvet. Då jag sträcker mig efter den piper den ljudligt, den vill ha ström. "Ja, ja" svarar jag trött och oengagerat. Den ska få sin mat, sina ampere. Men jag hinner avända de som återstår en stund till. Jag kollar internet på den, facebook. Usch, det är ett mördande tråkigt ställe numer. Tar mig därifrån omgående. Reser på mig. Pizzakartong i ena handen, mobil i andra, ut mot köket. På vägen dit slänger jag mobilen på sängen. Där får den vänta tills jag återvänt från köket.

Fenologi

Om fåglar kan jag väldigt lite, de har aldrig varit av intresse för mig. Duvor, gråsparvar, fiskmåsar, skator, ja, de allra vanligaste av fåglar kan jag peka ut. Och de som står ut. Svan. And. Örn. Gam. Papegoja. Gås. Struts. Piggsvin... nej, pingvin. Däremot har jag inte den blekaste aning om vad det är för fågel som jag sett då och då, där den sitter på mitt balkongräcke. En svart, kolsvart, fågel. Smärt och nästan rak i ryggen med en kort näbb och ett rött bröst. Lysande rött. Den är något mindre än en skata. Och den är blick stilla där den sitter. Blick stilla och tittar in i min lägenhet, på mig. Ett tag sitter vi och tittar på varandra, lika stilla båda två. Jag med mina två ögon riktade mot den, den med ett öga, sitt vänstra, riktat mot mig.

Jag måste ta en bild, tänker jag varje gång, men har aldrig kameran i direkt närhet. Reser jag på mig kommer den att försvinna, det vet jag av erfarenhet vid det här laget. För så har den alltid gjort förr då den besökt mig. Eller besökt mitt balkongräcke. Där har den suttit några få gånger under tiden som jag bott här. Ibland har jag inte sett den på flera år, ibland ett par gånger på en och samma månad. Nu senast igår. När jag då fick syn på den var jag bara en armlängd från min mobil och med små, långsamma rörelser sträckte jag min hand mot den. Samtidigt var jag bevakad av ett svart, stilla öga. När jag precis når mobilen med fingertopparna och tittar ner mot den försvinner fågeln bort från räcket och från mig igen. Kan den verkligen veta vad som är i görningen?

Nej, den hade säkert bara tröttnat på mitt räcke för denna gång. Men vad är det för fågel? Någon fågelbok äger jag inte men däremot tillgång till nätet. Och där har jag sökt med ord som "svarta fjädrar", "rött bröst", "kort näbb", "flyttfåglar Sverige", "stannfåglar Sverige", "skygga fåglar", "nyfikna fåglar" - dessa begrepp och mycket annat jag tycker mig se hos det där djuret. Jag lär mig en del om fåglar, men inte en text som svar, inte en bild som svar som passar in på min kortvarige besökare. Den finns helt enkelt inte. Bara på mitt balkongräcke då och då. Där sitter den i sin vackra fjäderdräkt och med ett kolsvart öga tittar den in på mig - betraktar mig, läser av mig - en kort stund innan den försvinner igen och lämnar mig undrande. Om den fågeln, den enda jag finner intressant, kan jag ännu väldigt lite. Och så lär det nog tyvärr förbli.

Reagera

Så möts vi då igen, du och jag. Jag, med ett från tidigare möten kvarvarande behov av dig. Du, utan något egentligt behov av mig. Trots det kan inte heller du, som inte heller jag, hålla dig borta från dig och mig. Så vi möts, vi möts i år igen.

Dina berättelser är många och jag bär med mig några hem. Här stannar de som minnen, som minnen utav dig. De är vad som blir kvar, då du åter lämnat mig.

För den dagen kommer och den kommer ganska snart. Men, vem vet, kanske blir det så, att jag redan handlat färdigt och det blir du, du som får se mig gå?

Det är rea på böcker min vän, rea på böcker i år igen.

Rutan

Om du läser detta inlägg baklänges så kommer natas det att visa sig att jag, här och där, har skrivit sjab ord som inte anses vara så snälla eller fina av alla. Det är inte min mening nrab nårf sidog läjts att vara ond eller reta upp personer men ibland blir det så ändå. Min intention är dock en annan, min intention är att testa gränser.

Men så är det ju, tyvärr, man kan ha de godaste av avsikter nevör men ändå göra någon ledsen eller förbannad. Det går nog inte att komma ifrån. Folk tar åt sig ord, ageranden etc olika ttivålb och så står man där som avsändare och känner sig dum och missförstådd. Inta allt är vad det ser ut att vara, inte alla tolkningar är i takt med sanningen.

Vad man bör göra, emellertid, skulle jag vilka föreslå, det är att avstå att göra något man ogillar om man vet att man ogillar det. Som, om man vet att detta inlägg innehåller fula baklängesord och dumma baklängesuppmaningar, gid ren tiks och man ogillar sånt: läs det inte baklänges då naf röf.

Men även framlängesord skriva såhär kan tolkas fel. Och det är jobbigt, framför allt när man vill vara tydlig och tror att man är det. Fast är det meningen att vara dunkel och det uppfattas så, då har man ju lyckats. Åtminstone med det. Ggälni tsöledräv.

PS
Det finns, kommer jag på nu, ord och bokstavskombinationer som blir riktigt fula baklänges:
DS

Another dimension

Idag blir det ett kort inlägg.

Tid att andas

Jag övar på att skriva ett normalt mejl till en speciell människa. Det borde inte vara så svårt att hitta ord, kan man tycka. Men det är det. Eller snarare, det är omöjligt. För orden ska accepteras av mina känslor. Ja, jag har fått för mig att det måste vara så, att de ska gå hand i hand, orden och mina känslor. Men hur jag än formulerar mig så bråkar de bara med varandra, orden och känslorna. Vilken tur att det finns datorer och ordbehandlingsprogram, annars hade jag haft slut på allt papper som finns. Eller alla radergummin.

Men, jag har tur.

Så, nu har jag ratat ännu ett utkast. Vad ska jag ta mig till? Mina armar börjar få röda utslag. Stress? Jag drar ett finger över den irriterade huden, känner hur det svider. På skärmen finns bara ett vitt digitalt papper. Under det en digital knapp på vilken det står "skicka". Ha! Vad fan ska jag skicka då? Mina röda fläckar? Dags att testa igen, dags att försöka. Det måste iväg idag. Det måste iväg snart. Det borde redan varit iväg. Men det är det inte.

Men, jag har tur.

Det första ordet, "Hej!" - inga problem. Det andra till sista ordet - problem. Hur många ord är det mellan första och sista? Det behöver inte vara så många. Det kanske räcker med fyrtio? Trettio? Tjugo? Ok, efter hej, vad blir det för ord där? "Jo"? "Jo, jag"? "Jo, jag vill", nej. "Jo, jag skulle vilja", nej. Om igen: "Hej! Jo, jag skulle vilja...", vad fan är det jag vill då? Men? Måste jag gå rakt på sak? Jag kan väl börja prata om vädret? "Hej! Nu närmar sig våren med stormsteg. Visst är det skönt med ljusa kvällar och fågelkvitter...". Nej, det där måste jag radera.

Men, jag har tur.

Så, nu har jag spelat lite wordfeud och annat nervlugnande på min mobil, dags att återgå till mejlet. Mejlet från helvetet. Hur kan man vara så tom på ord? Helt utan fantasi och originalitet. Det enda som återstår är floskler och ord fyllda med rädsla. Om jag skulle ta och lyssna på lite musik samtidigt då? Kanske det lugnar mig och får mig på andra tankar som i sin tur får igång ett skrivande? Vilken musik ska jag välja då? Nej, men titta där, en dammsugare. Jag måste nog dammsuga lite.

Men, jag har tur.

- Det var ett jävla tjatande om att jag har tur? Vad menar jag med det? Va? Svara då?
- Jo, jag har ju bara hittat på allt i det här blogginlägget. Det finns inget nödvändigt mejl som väntar på att bli skrivet och skickat. Inte från eller av mig i alla fall. Det är tur. Och en lättnad. Men lite trist.
- Ja, lite trist, det håller jag med om. Men, fick jag dammsugit då?
- Ja, det fick jag. Och det är ju kul, att det är gjort.

Hör ni

Nu är det söndag igen. Eller vänta, jag måste bekänna en sak. Som du kan se, om du scrollar ner längs inläggen, så har jag publicerat ett sådant per dag den senaste veckan. Det tillhör inte vanligheterna för denna blogg. Alla inlägg är dock skrivna på samma dag, idag, lördag den 14 februari, alla hjärtans dag, osv. Jag började skriva imorse vid nio-tiden och skriver nu detta, när mörkret lagt sig utanför mitt fönster. Klockan närmar sig åtta på kvällen. Snart, om cirka fyra timmar, är det alltså söndag och när detta publiceras en annan söndag, söndag den 22 februari. Om en lite dryg vecka. Det är i framtiden det.

Vad har hänt i livet då, om sju dagar? Förmodligen inte mycket mer än de senaste sju dagarna. Livet brukar ju vara så. Små överraskningar smyger sig visserligen in ibland, men de flesta förändringar är man beredd på. Om de inte utannonserar sig själva då de tar sina steg in ens liv så är man den som skapar och regisserar dem. Inte alltid med önskat resultat naturligtvis, ty de små överraskningarna finns ju där för att ställa till det. På gott och ont.

Undantag till detta förekommer dock. Och det gör livet lite mer spännande. Det är det där hörnet du vet, det bak vilket man aldrig vet vad som väntar. Oftast är det, som nämnts, tomt runt dessa hörnen på annat än det väntade, men någon gång, då och då, står där något som vänder livet upponer. Till förnöjelse eller dess motsats.

Som sagt, det är lördag idag, söndag imorgon och det är söndag om en vecka då detta publiceras. Det finns många vägar att vandra, många vägskäl att välja väg vid och många hörn att runda eller passerar från idag lördag till idag publiceringsdagen, söndagen 22 februari. Och en vecka från idag då detta publiceras - alltså söndag 22 - så är det söndag igen och då är det en ny månad: mars. Hur många hörn har mars?

Affekt

Det är lördag idag men jag har inte riktigt lämnat fredagen bakom mig än. Jag vet inte om det beror på att jag fortfarande vill att det ska vara fredag eller om det var något jag inte fick gjort igår, som borde gjorts igår. Vad nu det kan vara. Det enda som enbart hör fredagen till är väl fredagsmys och det kan man väl säga att jag gjorde. I viss mån. Så varför denna känsla om en kvarvarande bit fredag i mig?

Jag vet precis hur det här kommer att sluta. Om en liten stund är känslan borta och tanken glömd. Skulle jag påminna mig senare infinner sig inte känslan, allt glöms snabbt igen och det hela är sålunda över. Det är alltså känslan som styr det här. Så måste det vara. Så länge känslan finns kvar för något är detta närvarande och kanske till och med viktigt. Det är följaktligen känslan jag ska bli av med, först då kan jag glömma.

On and off the record

För det här inlägget har jag laddat upp med inte mindre än elva låtar i kölistan på Sp_tify. Det betyder att jag har gott om tid att skriva orden på.

Apropå låtar, vi har en alldeles egen DJ på jobbet. Förut, i en annan tid, för länge sedan när jag hade ett annat yrke och var ute på byggen, hördes från olika håll, genom slagborrmaskiners mullranden och hammarslags bankanden, en och annan låt mellan reklaminslagen från radiokanalerna som stod på. Nu susar det och brummar lite då och då där jag jobbar men över detta strömmar musik ur datorn på väggen, musik från jutube, omsorgsfullt vald av vår DJ.

Och det får inte bli tyst. Iallafall inte mellan de timmar vår DJ jobbar. "Varför är det tyst?", "Vart tog musiken vägen?" - dessa och liknande frågor dyker upp bara sekunder efter det att en låt tagit slut eller någon sänkt volymen så att telefonsamtal kan genomföras i normal samtalston. Därför har vår DJ oftast laddat upp med långa låtlistor och fullängdare som sträcker sig någon timme eller så framåt.

Men det är inte alltid lätt att hitta musik, har jag förstått. Det är ju inte kul att upprepa sig. "Vad ska vi spela nu?" är en fråga som ställs titt som tätt. Då, innan den är besvarad, kan tystnaden få bre ut sig en stund, för då står han där vår DJ, vid datorskärmen med pekfunktion och scrollar listor upp och ner efter artister vi inte lyssnat på. Åtminstone inte sedan igår.

När inspirationen tryter helt finns det en reservartist som alltid finns till hands: Phil Collins. Dennes "Best of". Några gånger varje vecka får vi följa Collins kärleksöden genom låtar som anses vara hans bästa. Det är en svajig tur upp och ner för kärleksbackar som han erbjuder, Collins. I någon låt får vi höra en betraktelse över hans käresta, i nästa är han överlyckligt kär för att därefter känna tveksamhet. Så känner han plötsligt att han kommer i luften i natt, för att därpå vara helt tom och utan kärlek. Så när hoppet verkar vara helt ute för Phil finner han åter någon att dela livet med.

Mitt i all närvarande och frånvarande kärlek ser han för några minuter längre bort än sig själv och blir samhällstillvänd. Då påminner han oss alla om att vi - till skillnad från dem som sitter på gatan utan något annat i sin ägo än en pappersmugg i vilken de hoppas få ett litet bidrag - lever i ett paradis. Och det bör man väl påminna sig om, att det faktiskt är så, vid de tillfällen man så igenkännande följer med Phil ner i de sorgligaste av låtar där kärlek slocknar eller uteblir och ensamhet brer ut sig.

Inte en enda av mina elva låtar var en Phil Collins-låt. But I can feel him coming on the tube today, oh Lord.

Illudera

Blöta filtar flyger omkring i luften och träffar våra axlar då och då. Så ligger de där och gör sig påminda med sin tyngd och sura stank. Ibland hinner man skaka av sig en innan en annan landar. Ibland bär man en hel hög som slåss med varandra om ens uppmärksamhet.

Vad finns det mer för flygande föremål som man kan få sig till livs? Stekta sparvar. Flängar.
- Flängar?
Ja. Men nu kom jag av mig. Vad var det jag egentligen tänkte skriva här när jag inledde detta inlägg?

Efter lång tankeverksamhet:
Jo! Det var ju det här med att återkomma till något som man en gång i tiden upplevde eller gjorde mer frekvent i livet. Hur ofta? Det kan vara olika. Men så slutar man helt plötsligt (eller successivt) med att... Ja, med vad det nu var man gjorde. Joggade. Följde en TV-serie. Läste sin favoritförfattares böcker. Åt en viss maträtt. Spelade ett spel. Ja, du fattar. Vad som helst. Och så en dag, efter ett långt uppehåll, är man tillbaka där igen. Och då känns det inte det minsta spännande eller kul längre, utan bara som en, ja, som en tung, blöt filt som hänger sig över axlarna. Något man vill skaka av sig så fort som möjligt.

Men inte allt man återkommer till efter lång frånvaro är som en blöt filt. Carjamming till exempel. För ett tag sedan gjorde jag ett litet uppehåll härifrån. Oplanerat. Så en dag klickade jag mig hit igen och vad fann jag? Blöta filtar? Åh, nej. Inte här. För här skiner solen, här flyger fjärilar över gröna blomsterängar, här skuttar harar från klöver till klöver, här bor tomtar i flugsvampar, här är det plusgrader i vinden, här flyger måsar på behörigt avstånd i skyn, här bakas pizzor var dag, här värmer filtar om natten, här...

Ja, ja, min dator lämnade just ett meddelande till mig om att jag snart har förbrukat min tangenttid för idag. Typiskt. Jag som hade tänkt att

Efemär

Vad var det jag gjorde dig till?
Till någon som brydde sig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra verkligheten en otjänst.
Vad var det jag förväntade mig?
Att du skulle bry dig.
Varför gjorde jag det? Det var att göra mig en otjänst.
Vad stod dig närmast?
Det du såg i spegeln.
Vad kom därnäst?
Det du såg i spegeln.
Vad inbillade jag mig om mig själv?
Att jag var förstående, storsint och empatisk.
Vilka andra illusioner hade jag om mig själv?
Att jag var annorlunda, tålmodig och god.
Närheten förblindade och gjorde saker svåra att se. Men på håll såg vi förmodligen likadana ut, du, jag och våra handlingar.
Vi tre, skapta och formade av vår egoism.
En egoism förklädd till vänskap.
En egoism förklädd så vi inte ens själva kände igen den som egoism.
Jag gav din egoism kläder som du aldrig bett om att få. Mitt ego trodde, ett tag, på de luftslott och bländverk som den klädde dig med, trodde att det var dina egna, dina riktiga. Inte min rekvisita till dig. De verkade så vackra och passande där i skenen mellan alla skuggor. Men de var en otjänst gjord och given av egoism. En otjänst gjord och given till oss båda.

Bokstavligt viskat

Nu ska vi se: Ett glas fyllt med cola; ett ganska städat skrivbord; hörlurar över öronen; Metallica i dem och så en vit, tom skärmbild inne på carjamming, en sorglig underavdelning på blogger. En bra start på ett blogginlägg in spe. Markören, ett blinkande streck, väntar på att flyttas från vänster till höger och lämna bokstäver efter sig. Bokstäver som bildar ord. Som bildar meningar. Som... Jag tittar på strecket. Det blinkar och jag blinkar tillbaka. Vi blinkar åt varandra ett tag. Så vänder jag blicken mot glaset med cola. Det är tomt. Men hur...? Jag tar av mig hörlurarna och går ut till köket, med glaset i handen, och fyller det med mer dryck.

Tillbaka vid datorn. Markören har rört på sig. Den blinkar långt ner på sidan och efter sig har den lämnat en massa ord. Förvånad och famlande försöker jag sätta mig ner, missar nästan att få glaset på skrivbordsskivan, sparkar till stolen så den flyttar sig från mig en liten bit. Läser samtidigt orden som står där på skärmen. Det är de här orden. Det är inte jag som skrivit dem. Skärmen var tom, som glaset, när jag gick härifrån för att fylla glaset. Nu, när jag återvänt med ett fyllt glas är skärmen också fylld. Med ord. Dessa ord.

Hur gick det till? Metallica har slutat spela och ut ur hörlurarna strömmar Elton John. Elton John?! Vad är det som händer egentligen? Frågor hopar sig i mitt huvud. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir sittandes med distanserad, ofokuserad blick. Framför mig till vänster - ett glas cola; rakt fram - det underliga på skärmen; till höger - ett par hörlurar där Elton John lämnat över mikrofonen till Thåström. Eller är det Imperiet?

Det här är inte bra, tänker jag, det här måste jag radera. Men det går inte. Jag försöker på alla möjliga sätt. Jag blåmarkerar hela texten och trycker på Delete - allt är kvar. Jag trycker på tillbakaknappen - inget försvinner. Jag loggar ut ur carjamming, stänger ner blogger, slår av datorn och så på med allt igen. Allt är kvar. Inger här ändrats. Alla ord är kvar som bildar detta inlägg.

Efter omstarten av datorn börjar Bee Gees spela i hörlurarna. De, hörlurarna, ligger strax till höger om datorn. För en stund släpper jag carjamming och tar tag i de där hörlurarna, lyfter dem till mitt huvud och sätter dem till rätta över öronen samtidigt som falsettrösterna tonar ut och ersätts av Offspring. Usch. Motvilligt sjunger jag med i texten som sjungs. Fast jag missar var och vartannat ord. Har de ändrat texten i låten? Eller är det jag som inte lärt mig? Jag försöker inte få svar på de båda frågorna. Med ett alt+tab-tryck skiftar jag scen från blogger till låtspelarsidan. Nu är det min tur att välja låt igen. Skrollar ner längs historiklistan och hittar Starland Vocal Band. Det kan jag behöva, lite Afternoon Delight. Klickar på den och får, faktiskt, som jag vill.

Tillbaka på carjamming och alla ord som står där. Alla ord som jag inte kan stå för. Hur ska jag få bort dem? Det går inte. Jag läser orden igen: Det går inte. Måste jag publicera dem? Ja. Jag är fast. Jag försöker resonera med datorn. Jag pratar med skärmen, gestikulerar med händerna, skakar på huvudet, ser ledsen ut. Ja, jag gör allt som min fantasi tillåter mig. Men orden står kvar. De viskar något till mig: Publicera oss! Publicera oss! Varför då, undrar jag, ni säger ju inget. Vi säger mer än du tror, svarar de och fortsätter: Det går att läsa ut så mycket mer av oss än det som först kommer till dina ögon. Din hjärna, Sape, kommer att tolka detta...

- Nej! Stopp! Jag vill inte höra mer. Jag publicerar er. Ok?
- Bra.
- Låter ni mig vara sedan?
- Det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi gör det om det känns bättre för dig.
- Tack!
- Varsågod Sape. Men kom ihåg, du kan inbilla dig att orden här inte är ditt verk, men sanningen vinner alltid till slut.
- Snälla, tyst nu!

Så tryckte jag på den orangea rutan uppe till höger i vilken det står Publicera. Nu finns de där ute på nätet, precis som de ville. Själv gick jag ut i köket igen för ännu ett glas cola. Jag har inte återvänt till datorn efter det.

Immanent

Då och då har jag träffar människor som, trots att de snart försvunnit fysiskt ur mitt liv, finns kvar länge i känslor och minne. De lämnar mig inte trots att tiden spär ut den klara hågkomsten av dem mer och mer, allteftersom. Det kan vara de mest alldagliga typer till de mest underliga av figurer som återstår inne i huvudet. Varför? Jag vet inte.

Nej, jag vet inte. Och frågan "varför?" finns för att en del människor som jag mött och som gjort ett stort intryck på mig då de på ett eller annat sätt funnits vid min sida kan lämna mig, och med dem försvinner även minnet och känslan för dem lika omgående. Det är underliga val om vad som ska vara tydligt eller dolt som känslo- och minnesapparaten i kroppen gör.

Det finns ett par som jag ofta tänker på. Vilket förvånar mig. Två människor som för några år sedan korsade min väg under några minuter då de knackade dörr i området där jag bor. De var från Jehovas Vittnen (naturligtvis) och jag har både pratat och avvisat medlemmar från denna religion förr. Den dagen då dessa båda, en man med streberlook i 40-årsåldern och en kvinna som måste varit någonstans mellan 75 och 100 år, kom till min dörr var jag öppen för en stunds samtal.

Och vad pratade vi om då? Jo, om det vanliga. Om Gud och hans storhet. Fast jag höll inte med dem. Eller honom, för det var han som pratade. Och han valde alla möjliga ingångar till att övertyga mig. Allt från grässtråns enkelhet till det komplexa hos människans DNA skulle förhoppningsvis få mig att bli gudfruktig, på deras sätt. Men tyvärr för dem så föll jag inte för vad de hade att erbjuda min förlorade själ. Så de lämnade mig med ett vakttorn och, som det verkar, ett evigt minne av dem.

Sort nummer tolv

Klockan fem på söndagsmorgonen ljuder min mobiltelefon. Lagd alldeles bredvid mig efter ett maratonspelande kvällen innan tar det mig inte lång tid att få den i handen och försöka se vem som ringer. Hemligt nummer. Det innebär med största sannolikhet att det är Lars.
- Ja, hallå! svarar jag hest. Jag borde harklat mig. Åtminstone.
Tystnad.
- Är det du Lars? undrar jag.
Fortsatt tystnad.
- Ok, Lars, om det är du så håll tyst.
Tystnad.
- Hej Lars. Vad vill du?
Fortsatt tystnad.
- Är det om din medverkan i min blogg?
Tystnad bortsett från en liten harkling.
- Om det är det, bloggen, så svara med tystnad.
Tystnad.
- Ok, då vet jag. Jo, du ska få vara med, med jag har inte riktigt bestämt hur än. Ha tålamod.
Tystnad.
- Vi säger så, så länge. Jag måste sova vidare nu. Vi hörs.
Jag klickar bort den tysta Lars och lägger mig tillrätta i min säng ingen. Men jag är för mycket uppe i varv för att somna om med en gång. Tankarna drar åt bloggandet. Suck. Den där jävla bloggen. Varför lovade jag Lars att han skulle få vara med? Det innebär ju att jag måste blogga igen.

Klockan tickar vidare. Och mina tankar vill inte bli till drömmar. Genom persiennerna tar sig morgonljuset in och jag känner mig hungrig. Frukost och pappersGP kanske? Jag går upp, ut till köket, vill ha bröd men det är slut, häller upp flingor och mjölk i en tallrik istället. Tar på mig kläder för att gå ut och hämta tidningen. Känner morgonkylan. Stannar upp innan jag går in i lägenheten igen och lyssnar på de ljud som erbjuds. Det är tyst bortsett från det kroniska susandet från vägar. Det är tyst. Som ett telefonsamtal. Äter frukost och läser tidning och känner att tröttheten återvänder till mig. Diskar tallrik och sked och går till sängs igen. Min mobil visar missade samtal. Två stycken. Hemliga nummer. Lars. Det hade inte varit lönt att svara ändå, han hade inget sagt och i ett sådant sammanhang, när det krävs ord men tystnad ersätter dem, blir situationen jättejobbig. En underlig dialog som liknar en monolog där orden är mina och tystnaden bådas. Förbannade blogg, varför lovade jag honom...

Jag somnar. Om.

Syna detta noga

"Nytt inlägg!"
"Nytt inlägg!"
Jag vill springa omkring på stan och skrika "Nytt inlägg!".
Bevare oss väl.
Men till vilken nytta?
Nytt onyttigt, till ingen nytta.

Men det här är ett nytt inlägg.
Nytt i förhållande till alla de föregående, de föregående inläggen.
Men till det efterkommande är det inte nytt.
Eller till dem.
För de kommer bli fler.
Många fler.
Jag tror de blir fler.
Många fler.

Ja, det här är ett nytt inlägg.

Det är som det är.
Det här.
Det är.
Det är här.
Och det handlar...

...handlar om sig själv.
I viss mån.
Det gör de alla, alla mina inlägg.
Handlar om sig själv.

Elektroner i arbetet

Min första reaktion: Neeej! Inte nu igen. Jag orkar verkligen inte med detta.
Så, på ett ungefär känns det när alarmet går på morgonen. Men när klockan ringer en fjärde gång så måste jag gå upp, hur trött jag än är. Måste, för det är verkligen den sista chansen om jag inte ska bli sen till jobbet. Allt mellan det där sista larmet och stängandet och låsandet av ytterdörren måste sedan gå snabbt. Toabesök, påklädning, frukost, maten till lunchen i väskan och så ytterkläderna. Max tjugo minuter för allt det där. Eller tjugofem. Och under tiden upprepar jag tanken: när jag slutat jobba idag, då går jag hem med en gång, utan att passera någon hållplats på vägen, och lägger mig och sover. Skulle jag, mot förmodan, ha kvällen uppbokad är det väldigt nära att jag, i detta genomtrötta morgontillstånd sms:ar till vem som nu bör ha sms:et och avbokar. För jag måste få sova ikväll. Sova!

Men så händer något, jag promenerar till jobbet genom en kall och mörk morgon, kommer till min arbetsplats och allt vad det innebär, byter om, agerar så att det ser ut som att jag jobbar, lunchar, jobbar, pratar med folk, pustar och suckar, ler lite åt något och lyssnar på musiken som tvunget måste stå på. Så duschar jag, tar på mig mina egna kläder och tittar ut genom omklädningsrummets fönster och ser att det fortfarande är ljust där ute. Eller åtminstone inte kolsvart. Detta trots att klockan närmar sig fem på eftermiddagen och trots att ett molntäcke ligger som ett lock på himlen oavsett vilket väderstreck man tittar åt. Nu kan jag väl inte gå hem och sova? Nu är jag ju ledig (i några timmar). Nu är jag pigg och hungrig. Då finns det väl ingen anledning till att sova bort livet? Nej!

Så jag gör saker. Små saker, knappt märkbara. Som att promenera längs den underliga och ensliga väg som går från jobbet till Backaplan. Där är jag ensam, sånär som på en och annan cyklist mellan lagerbyggnader och verkstäder å ena sidan och en bäck som inte sällan har väldigt högt vattenläge på den andra. Men, i ett slag, som om jag passerat en magisk port, delar jag plötsligt vägen med en massa andra gångare. Och fler cyklister. Och vägar med bilar korsar, parkeringsplatser kantar och lagerhusen är utbytta mot butikshus efter butikshus. Cyklister plingar för att komma fram, bilister parkerar sina bilar och folk konsumerar prylar. Kläder, sprit, mat, elektronik och annat viktigt är i rullning.

Bortom detta liggen Hjalmar Brantingsplatsen där bussar och spårvagnar stannar och går. På en av platsens hållplatser står det "Hem" på de andra "Bort". För det mesta ställer jag mig på den vars bussar tar mig hem. Ibland åker jag dock bort, det är när jag känner mig extra pigg och till det lite äventyrlig. Men, som sagt, för det mesta går turen hem. Jag handlar mat till morgondagen i någon butik på vägen, kommer hem och lägger maten i kylen, sätter mig framför TV:n, surfar ut på nätet, dagdrömmer, läser lite ur en bok. Snart har klockan passerat midnatt och jag borde sovit för länge sedan. Jag lägger mig i min säng och tittar på klockan som snart kommer att väcka mig, släcker lampan och somnar omgående.

Slutmaning

Ser man på. Nu är vi här igen, du och jag. Är det inte underligt? Vi som inte har med varandra att göra står här och blickar ut över världen tillsammans. Fast, som vanligt, var för sig - det är väl bäst att påpeka det. Var för sig. Vad ser vi då? Dessa ord. Ja, mer än så är det väl inte för tillfället. Eller jo, dessa ord och det som de medför i vårt inre. Fast där tas de emot olika av dig och mig. Något tolkar vi lika, kanske, det mesta olika, troligtvis. Hur lika eller olika kommer vara osagt.

Osagt. Det mesta kommer var det. Tyst. Som dessa ord. De är tysta, de hörs inte och de säger inte så mycket heller. Hörs något är det tankarna de ger, men inte heller det är säkert. Hade jag kunnat skulle jag skrivit ord som skrek av sig själva. Jag önskar att orden jag skrev kunde eka mellan väggar och öron, ut över nejder och städer innan de ens når våra ögon och jag önskar att de hade varit klara och tydliga som en stjärnklar natt och en molnfri dag. Inte som dessa, tysta, platt fallande till marken, där de ålar sig fram, famlande i mörker och dimma.

Men, nu när du, mitt i alla dina bestyr, har tagit dig tid att komma ända hit ändå, hade det känts bra för mig att kunna presentera ord som gav dig något. Men det enda jag kan ge dig är en liten utmaning: Du får tänka fram en text själv som du tror skulle kunna stå här och vara skriven av mig. Använd då gärna ord som skriker och som känns, för det hade jag gjort om jag hade haft möjligheten och kunskapen hur. Men minns i ditt skapande av den där texten, den ska vara som om den kom från mig och inte från dig - däri ligger utmaningen.