"Hur visade det sig?" frågar du.
Du nöjer dig inte med att jag nyss berättade att jag tvekande.
"Jag tvekade", sa jag, "jag tvekade när jag stod med dig i butiken".
"Ja, men hur visade det sig? Hur?"
Vad ska jag svara på det? Jag hade tagit dig från hyllan, gått med dig i handen en stund så lade jag ner dig och den andra boken på en bänk, tog upp min mobil och letade på datornätet om jag kunde hitta en recension om dig där någonstans. Du är full av små korta berättelser, det är bra, det var det jag vill ha, men är du värd ditt pris? Vad tycker andra om dig? Det var det jag ville veta. Men det fanns inget att hitta om dig därute bland ettorna och nollorna och då sökte jag både på din titel och på författaren som hittat på dig. Så jag öppnade dig, läste på omslagsflikens insida både bak och fram. På baksidan, så klart, och några rader i ett par av dina historier för att skapa mig en egen åsikt, om än väldigt ytlig. Inget av detta gjorde jag med den andra boken. Den tog jag från hyllan och hade det inte varit för dig hade jag gått direkt till kassan och betalat den. Visst kan tvekan finnas där ändå, men i så fall enbart som känslor och tankar som inte avslöjar sig på något sätt. I ditt fall tog jag en extra tur runt några hyllor i butiken, stannade upp och gjorde ovanstående innan jag tog dig till kassan.
"Ok, du behöver inte säga mer."
"Är du nöjd med bilden jag gav dig?"
"Tja. Sådär."
Men nu finns den här i alla fall, boken som består av noveller, som jag tvekade en aning innan jag köpte. Än har jag inte läst i den men när jag gjort det kanske jag återkommer hit och berättar om den, dess innehåll och kanske har den och jag haft fler konversationer också.
söndag, maj 27, 2018
onsdag, april 18, 2018
Återklappning
Mitt namn är...
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)
lördag, april 14, 2018
Bara bar
Jag vill inte använda ordet bra i det tänkta inlägget, men det återkommer gång på gång. För det jag skriver om är bra. Jag tycker att det är bra. Bra. Bra. Här däremot, i detta inlägg, kan jag skriva ordet hur många gånger som helst. Om det är bra vet jag inte. Dock.
Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.
Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.
Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?
Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!
Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.
Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?
Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.
Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.
Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.
Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.
Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?
Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!
Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.
Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?
Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.
Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.
söndag, mars 25, 2018
Öva på töva
Jag har bara en kvart på mig att ta mig härifrån till det ställe jag ska. Men om jag skyndar mig, går fort eller till och med springer så kommer det ta minst tjugo minuter. Någon buss går inte dit och inte har jag tillgång till någon bil. Cykel skulle kunna vara ett alternativ men den jag äger har punktering på båda däcken. Återstår alltså att gå eller springa och komma fem minuter för sent. Men gör det något då? Att komma lite för sent. Fem minuter är ju inte någon lång tid. Fast det är ju klart, att vänta i fem minuter på någon kan kännas som en lång tid. Framför allt om man inte vet om det är fem minuter som gäller. Nu är promenad det enda alternativet dock. Jag måste gå, gå snabbt. Det är bara det att jag suttit här och skrivit detta och även om det ser ut att vara en lite bagatelltext så har den snott tid, snott från den där kvarten jag först hade till förfogande. Sex minuter har det tagit att skriva detta. Jag har alltså nio minuter på mig om jag ska vara i tid. Istället för fem minuter för sen kommer jag nu vara elva minuter för sen. Minst. Fortsätter jag att skriva, vilket jag verkar göra, så minskar kvarten hela tiden och min ankomst blir senare och senare. Du som läser kan ju se hur mycket text det är kvar och på ett ungefär lista ut hur lång tid det som står efter detta ord har tagit och med hjälp av den övriga texten så går det att räkna ut hur sen jag är vid det sista skrivna ordet i detta inlägg. Jag, däremot, har i denna stund ingen aning om hur många fler ord jag kommer att skapa innan det är dags att publicera och sedan ge mig iväg. Kanske slutar jag efter denna mening? Kanske fortsätter jag. Fortsätter jag kommer jag snart passera den tid då jag skulle vara på plats där borta, där, tjugo minuter bort. Nej, nu har jag bestämt mig för att avsluta här och ta mig i kragen. Ta mig/dig i kragen - det är ett talesätt som jag ogillar. Ändå använder jag det. Ja, det finns många ord och uttryck som jag har svårt för men som ändå är lite av genvägar i språket. De säger en del, kort och koncist, och jag behöver inte uppfinna hjulet igen. Men, nu har jag glömt, vad det var jag skulle göra. Jo, avsluta denna text. Hur då? Jag vet inte. Det kan jag göra hur som helst. Genom att bara sluta skriva, mitt i en mening, eller genom att försöka knyta ihop texten på ett snyggt sätt. Inget av det blir det. Jag gör s
lördag, mars 03, 2018
Charad del 2
(fortsättning från gårdagens inlägg, Charad del 1)
Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.
Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.
Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.
I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.
Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.
Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.
(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)
Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.
Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.
Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.
I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.
Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.
Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.
(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)
lördag, februari 24, 2018
Obaserad overklighet
Här i Uppsala, staden som är känd för sin domkyrka och sitt anrika universitet, ska jag nu bo och arbeta i. För många år sedan huserade jag i en annan känd universitetsstad, Lund. Där bodde jag i tre år. Än så länge har jag bara bott i Uppsala i två veckor men om allt går väl kommer jag att bo här bra mycket längre än tre år.
Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.
Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.
Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?
Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.
- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.
Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.
Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?
Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.
Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.
Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?
Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.
- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.
Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.
Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?
söndag, januari 28, 2018
Undan utflykt
Var det inte ovanligt mycket folk på stan idag? Jag fick trängas, gå sicksack, stanna upp och ta omvägar. Överallt människor. Strida strömmar på trottoarerna. Jag balanserade på dess kanter för att komma fram. Bilar till höger, folkmassa till vänster. Inte ens mina vanliga tillflyktsgator var skonade från andras fötter. "Det är lördag, vi är lediga, låt oss dra in till stan!" verkade konsensus vara.
Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...
...frukost.
"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?
Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.
Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...
...frukost.
"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?
Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.
lördag, januari 27, 2018
Mycket längre
Vi får skynda oss, den är snart slut. Det är bara fyra dagar kvar. Vi måste skynda oss. Vad ska vi skylla på när de dagarna är över? Skynda innan januari tar slut.
Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.
Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.
Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.
När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.
Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.
Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.
Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.
Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.
Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.
Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.
När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.
Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.
Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.
Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.
onsdag, januari 10, 2018
Ruta ett revisited
Innan hon går delar hon ut ett visitkort till oss var och säger att vi kan ringa henne när som helst. Jag tittar på hennes namn som står tryckt med ett kurvigt typsnitt. Ett vanligt namn i Sverige men stavat på ett anglosaxiskt vis. Hon pratar lite till men jag lyssnar inte, drar fingret över bokstäverna för att känna på dem. De är aningen upphöjda ur den hårda pappersbiten. Hennes namn.
De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.
Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.
"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.
Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."
Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.
Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.
De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.
Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.
"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.
Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."
Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.
Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.
söndag, januari 07, 2018
Ord helt utan ord
Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.
Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.
I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.
"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."
Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.
Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.
Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.
I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.
"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."
Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.
Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.
fredag, december 29, 2017
Punkt bryt
Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
torsdag, december 28, 2017
Ett ord är taget två ord i taget
Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
tisdag, december 05, 2017
Hungrande
1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
torsdag, oktober 12, 2017
Bildord
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Så utbrister jag: ”Vilken underbar höstdag!”
Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”
”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.
Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.
Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”
”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.
Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.
onsdag, maj 03, 2017
Ett oläsbart stycke
Så förvånad han kommer att bli! Tanken återkommer hela tiden. Så förvånad han kommer att bli! I min hand har jag ett paket, inte större än en tändsticksask, noga inslaget i presentpapper. Ett snöre lagt i kors håller det samman. Pappret är grönt och snöret rött.
- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.
- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.
onsdag, april 19, 2017
Konstkö och konstrad
- Grattis! Grattis till körkortet!
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.
En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.
- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.
Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.
Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.
En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.
- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.
Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.
Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.
lördag, mars 25, 2017
Befinna sig
I detta inlägg tänkte jag berätta om när man inte vet något eller när man inte har koll på läget men man tror sig veta eller ha koll på det. Ja, jag tänkte att det kunde vara en bra idé. Som exempel tar jag en sak jag varit med om. Hänger du med?
För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.
En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.
Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:
En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.
Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.
Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.
Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.
För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.
En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.
Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:
En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.
Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.
Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.
Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.
onsdag, mars 22, 2017
Fromma önskningar
Kapitel 2
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
fredag, mars 17, 2017
Avbruten filippik
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa följande text..."
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
torsdag, mars 16, 2017
Nitton och tjugotvå
Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)