Ok

Hur många ord om dagen behöver man? Internet är fullt av ord, liksom tidningar, böcker, munnar, brev, radio, TV, filmer, låtar etc. På dessa ställen kan man kanske få sitt behov mättat, för stunden. Vilka ord behöver man? Vet du det? Och varför finns behovet? Är det viktigt i vilken ordning orden står i? Vilka orden är? Och från vem de kommer? I viss mån, kanske. Men det är inte orden i sig som är de viktiga va? Det är meningen de skapar. Precis som meningen hos en ordlös kram från någon eller en blick eller en talande tystnad. Ja, det finns mycket mer än ord som kan säga något. Alla har de något budskap inbakat i sig, skapat hos avsändaren eller hos mottagaren eller hos båda.

Men med ord är det kanske ändå lättast att sända ett budskap? Här finns ord, här i min blogg, här i detta inlägg och i de övriga inläggen. Men som sagt, hela internet är fullt av ord, och alla tidningar, alla böcker alla... ja, där finns hur många ord som helst överallt, mångtusenfalt fler än här på denna lilla obetydliga blogg. Men av alla ställen du kan finna ord på så läser du dem här.

Ja, jag måste erkänna att det känns underligt att du som läser detta har kommit just hit, till denna blogg, för att ta del av din dagliga dos av ord just här, så många ord som det finns att få på andra ställen. Varför just här? Från denna blogg? Denna blogg på dekis.

Ty mina ord för detta inlägg håller på att ta slut. Kanske är det så för hela bloggen. Vad händer då? Då är denna envägskommunikation över. Då är allt över. Men innan dess ska jag rota fram ett passande ord jag sällan använder, här eller någon annanstans. Men eftersom det är här vi är så får det väl bli här det används. Ordet ligger i en kartong i ett skyffe någonstans, under bråte och damm. Jag ser det ibland då jag letar efter andra ord där.

Så nu har jag tagit fram det. Jag ställer det några rader längre ner och kompletterar med två ord och sätter sedan punkt.

Adjö!
Ha det.

Mellanspel

Ah, ett helt oskrivet blad. Vad ska vi hitta på här då? Skriva om allt eller intet? Förmodligen något där emellan. Fast med inslag av allt men framför allt av intet. Vad som är vad får den fantasifulle läsaren själv klura ut. Oftast görs detta med hjälp av tycke och smak. Denna kombination - text, tycke, smak - skapar sedan en helhet för den läsande och en halvhet för den skrivande. Den skrivande får skaffa sig en egen helhet.

Nåväl, nog om detta.

Känner du av dagarna? Känner du hur de, ja vad gör de? Vibrerar på något sätt. Fredag vibrerar något alldeles extra, men alla veckans dagar har sina egna frekvenser.

Nej, jag har inte tänkt igenom det där ovan. Och ett ogenomtänkt blogginlägg - vilket som helst här - är bättre att hoppa över. Ta istället en titt på himlen en molnfri kväll. Titta på den lilla månskärvan som hänger där en bit från den del av himlen som ännu inte är helt mörk. Lyssna på staden. Ta ett djupt andetag (alltid dessa djupa andetag) och känn novemberkylan. Låt dig omslutas av mörkret och den anonymitet det ger. Ta en promenad och passa på att ha tankesällskap med något gott under den, för du kan ändå inte lösa något av det andra i livet just då. Nu ska jag avsluta detta inlägg så att annat kan göras.

Morra

Moraliske Måns satt nervöst på sin arbetsstol och fiskade internet med blicken. Till slut fick han napp: en artikel i en stor digital dagstidning, fullt med matnyttigt upprörande. Med ena tassen skrollade han ner orden framför ögonen medan han läste:
"Omoral skräp skräp omoral strunt.
Omoral skräp strunt skräp omoral.
Strunt, omoral..."
Spalt upp och spalt ner.

Det här är skräp, strunt och ofattbar omoral, tänkte Moraliske Måns belåtet och gned ett par morrhår mellan tumme och pekfinger på vänster tass. Han tog musen med den andra tassen och markerade den omoraliska, skräpiga och struntsamma artikelns adress, kopierade den och gick till det stora sociala mediet för att kopiera in allt i ett meddelande till Billåbull.

Under länken skrev Moraliske Måns:
[Länk till artikel som sprider omoral, skräp och strunt omkring sig.]
"Läs detta! Hur tänker de egentligen? Det är skräp. Det är strunt. Det är ofattbar omoral!"

På en annan planet plingade det till i byxfickan på en steppande katt med gröna snickarbyxor över en vit skjorta och på huvudet en blå baskerliknande keps. Det var Billåbull. Hoppas, hoppas, hoppas, tänkte han, hoppas, hoppas, hoppas. Han tog upp mobilen ur fickan på bröstet och läste: Du har ett akut meddelande från Moraliske Måns. En röd etta blinkade ivrigt ovanför texten. - Jippi, sa Billåbull tyst för sig själv och slutade steppa samtidigt som han slickade sig om munnen. Han hade fått sina hoppas att gå i uppfyllelse.

En länk och lite text från Moraliske Måns. Som vanligt. Billåbull funderade en stund på vad han skulle svara. Så skrev han:
"Meh! Hur funderar de egentligen? Det är sopor. Det är nys. Det är obegriplig brist på moral!"
Han läste sina ord ett par gånger innan han tryckte på 'sänd', bara för att kolla så att han inte skrivit något som Moraliske Måns inte skulle hålla med om. Hmm, tänkte han, det ser bra ut. Ett självständigt svar som klappar Moraliske Måns medhårs.

Moraliske Måns spann som den katt han är när svaret kom. Mmm, svar. Ah, medhåll. Och vilket insiktsfullt medhåll också. Billåbull är något alldeles extra.

Med detta hade en meddelandeutväxling dem emellan, om den omoraliska artikeln full med skräp och strunt, börjat. Då de upprörts ett tag tillsammans beslöt de sig för att go public och fortsätta där. Moraliske Måns länkade på det stora sociala mediet samma artikel och skrev under denna en text om sin upprördhet. Snabbt var Billåbull där med sin tass och tryckte på strömmingsknappen samt skrev en liten kommentar under.

Bullåbill - en annan katt, också han med snickarbyxor, fast blå; skjorta, fast lila och en baskerliknande keps, fast röd - reagerade snabbt och upprördes i kommentarerna tillsammans med Moraliske Måns och Billåbull. De tre katterna var en tredjedel av en kvartett katter. Bullåbill hade nämligen sin Maja Mjölknos hemma. Även hon brukade kila in en kommentar då och då på det den upprörde och indignerade Moraliske Måns startat. Eller åtminstone ett tryck på strömmingsknappen.

Varför läser jag detta, undrade den svanslöse katten Pelle Tanklös, där han satt vid sin dator och skådade kvartettens jamanden och jamsanden. Jag borde äta istället, för jag är hungrig. Jag vill ha rönnbär. Pelle Tanklös gick från datorn till sitt skafferi och letade efter rönnbär. De är ju alltid goda, tänkte han där han stod och rotade bland burkar och påsar efter bären utan att hitta dem. Till slut gav han upp, gick tillbaka till sin dator och det allvarliga och snabbtänkta skådespel som agerades ut där. Jag undrar vad det egentligen handlar om, allt det där, grubblade han för sig själv när han läste de allra senaste kommentarerna. Attan att jag inte har några rönnbär. Men de är ändå bara sura. Tur att jag inte har några rönnbär då.

Ja, vi stannar där, för så mycket mer hände inte dessa katter denna dag. Snart stundar dock en ny dag och säkert hittar Moraliske Måns nya saker att uppröras över, Billåbull och Bullåbill kommer insiktsfullt hålla med, liksom Maja Mjölknos. Alla kommer att spinna. Och Pelle Tanklös får betrakta eländet utan rönnbär, för några sådana hittar han aldrig, var han än letar. Som otur är.

Kräftelsebehov

När denna rad tar slut
tar denna vid.

Under denna rad
finns den här.

Under tiden mellan förra raden och dessa ord försvann jag bort på internets vågor en stund. Bland bilder och musik. När jag återvände såg jag åter orden ovan, de som detta inlägg trots allt inleds med. De var blåmarkerade och klara att raderas. Men jag hade inte hjärta att verkställa min gamla order. Vek.

Att skriva här, på blogger, i carjamming, är som att gå till ett skrotupplag i hjärnan. Överallt berg av snedvridna, trasiga trä- och stålkonstruktioner; möbler som sedan länge mist sin funktion; spruckna säckar ur vilka det väller plast, papper glasskärvor, mat och plåt; söndrig elektronik; i skyn fiskmåsar som cirkulerar, skitar ner och skriker. På håll ses stora grävskopor som gräver bland sopor och avfall, som skapar högar och tomma ytor. Lastbilar som tömmer flak efter flak. Mitt i allt detta står jag, barfota, och försöker ta några av de före detta sakerna för att skruva eller limma ihop och sedan placera resultatet i det mest dolda av alla offentliga fönster: min blogg.

Ser du hur omaka allt är här? Hur vissa ord borde bytas ut? Hur vissa formuleringar borde ändras? Hur vissa meningar borde byggas om? Så blir det när man har sekunda vara att handskas med och så är det när man inte är en bra hantverkare. Bord och stolar haltar, väggar blir sneda, gator fulla av hål och fönstret som allt skyltas i är så smutsigt och fullt med sprickor att det knappt går att se genom.

Men det går. För det som inte kan ses, på grund av sprickor och på grund av smuts men framför allt på grund av bristfälliga ordval, otydliga formuleringar och meningslösa meningar, det går att kompensera. Med hjälp av läsarens fantasi. Med hjälp av sådant som inte kan formuleras med ord. Detta, tillsammans med mina ord, kan sedan skapa bilder och mening som sträcker sig långt från skrotupplaget allt en gång började i.

Nu är detta inlägg slut
snart kanske nästa tar vid.

Under detta inlägg
finns det där.

Gloom - titta igen

Här är det, det allra senaste blogginlägget. Det har lite konkurrens just nu eftersom jag skriver andra saker också. Röran i mitt huvud blir inte mindre av att göra så. Jag alt+tab:ar mig mellan de olika programmen i vilka jag skriver. Det finns en risk att jag skriver här, det jag borde skriva där för att felaktigt publicera här. Nej, den risken finns inte. Jag kommer att läsa igenom allt jag skrivit för att sudda ut och klippa ut felaktigheter och dumheter innan jag sparar, lägger ut eller skriver ut.

Felaktigheter och dumheter? Är inte ett blogginlägg i sig en felaktighet och en dumhet? Inte nödvändigtvis.
Eller jo.
Eller nej.
Eller...

Ja, så höll det på i huvudet på den underlige blogginläggsskaparen ett tag. Låt oss lämna honom där och gå vidare med ett innehåll som verkligen ger livet något. För det är väl det som är det viktiga? Att få.

Vad ska vi få ut av detta inlägg? En upplevelse utöver det vanliga. Kan jag stå till tjänst med det tro? Jag tvivlar.
Vänta lite nu, får inte jag vara med och blogga längre? Det är ju min blogg.
Vad tycker du? Ska vi låta bloggaren vara med? Själv tycker jag att han förstör och jag vill helst inte ha med honom.
Meh! Prata med mig istället för... ja, istället för vad du nu tror att du når ut till, med dina snedställda ord. Det är ju mig det handlar om.
Har inte du lärt dig någonting? Inget handlar om dig. Det har det aldrig gjort. Och bara så du vet: du skrev meh!
Vad menar du? Menar du att när du pratar om mig med - ja vem du nu pratar med - så är det inte om mig?
Precis så. Du fattar. Det är nästan så att jag ska låta dig vara med här i bloggandet tack var det. Men det blir inte så. Du är utesluten. Du är inte med.
Är inte detta med?
Jo.
Men då är jag ju med. Mina ord åtminstone.
Nej.
Hur får du ihop det?
Får ihop? Menar du att man måste "få ihop" allt. Och varför är det jag säger inte något som man kan få ihop?
Men du säger ju emot dig själv. Du säger ju att mina ord är med och att de inte är med. Hur kan de vara två motsatta saker samtidigt?
Men ingenting är enbart om det vi ser. Eller hur?! Det finns mer, det finns annat, det finns känslor, det finns metaforer, det finns fantasier, det finns lögner, det finns sagor, det finns dikter - you name it. Ta dessa ord till exempel, mina snedställda ord. Vem kommer de ifrån? Vi vet ju båda två att det är från mig, men läser man hela det här blogginlägget kan det, för en liten stund, uppfattas som att du och jag är två skilda personer.
Men det är vi ju.
Ja, om ordkonsumenten vill, så är det så.
Är det så?
Så är det.

Cut the Crap

Den är inte som de andra och det verkar som om det bara är jag som gillar den. Nej, det är fler, vi är fler, men de flesta, de tycker att den är skrikig och skränig, uselt producerad och dåligt framförd. De jämför med tidigare alster och deras kritik är inte nådig. Hur förhåller jag mig till det? Att min smak är sådan i detta fall? Att jag är en av få som har tycke för det gapiga och usla? Håller jag kanske med om det, att det är dåligt? Men ändå...

Vilka är de andra då? De som tycker som jag. Jag vet inte. Har ingen koll på dem och känner inget behov av att ha det.

Hur är det med ömsesidigheten då? Som vanligt, skulle man kunna säga. Det går inte att få någon känslomässig tvåvägskommunikation här. Det är bara jag som känner. Jag får helt enkelt, på avstånd, lyssna på allt det som det gapas om från detta håll. Jag och de andra få som har tycke för det här.

*

Vid Min Sida här på mitt skrivbord ligger en pocketbok. Likt böcker på engelska är de tre orden i titeln skriva med stora bokstäver* - På Din Sida! Kanske är det en blink till det angloamerikanska sättet? Kanske är det för att understryka betydelsen av orden? Att de som skrivit boken verkligen vill att jag som läsare ska tro på dem. De är inte bara på min sida utan På Min Sida!

Bredvid boken ligger ett papper, ett A4-ark, på vilket priset av boken står. Jag betalade 20 kronor för den och 28 för frakten. 48 kronor sammanlagt. Ett litet pris för att få någon På Min Sida! Efter förordet i boken står det "Augusti 1987". Det var alltså då förordet skrevs. Strax därefter gavs boken ut och jag antar att den delades ut gratis av dem som producerade den. Den är, som det står i förordet, ett studiematerial och den första politiska handboken inför valet. "Inför valet"? Ja, inför valet 1988.

Förutom titeln på framsidan av boken finns där två bilder. På den översta av de två sitter en äldre man och läser en bok för fyra barn. Mannen har en rutig skjorta, beige kofta och ett par glasögon med, för den tiden, passande bågar. I bilden under sitter en kvinna på en trappa. Det är svårt att avgöra om trappan är utomhus eller inomhus. Den är bred med gjutjärnsräcke formade i bågar under handtaget som är av trä. Hon vilar huvudet i ena handen med armbågen stödd mot ena knät. Hon ser allvarligt ut. Frisyr och tröja skvallrar om att det är åttiotal.

En bit under dessa bilder, som tar upp knappt en fjärdedel av sidan, står boktiteln som vi så väl känner till vid det här laget. Från det övre vänstra hörnet ner mot boktiteln går en bred blå linje. Den avbryts precis ovanför orden som står på en vit bakgrund. Under orden fortsätter den men har ändrat färg till grön då den går mot titelsidans nedersta del. På ryggen finns den där igen, Titeln. Längst ner står ett ensamt m, versalt. I slutet av varje vinkel och del av bokstaven finns en fylld cirkel. Eller ska man kanske kalla det en punkt?

*

Det är morgon nu, tidig morgon. Nästan allt verkar stå stilla och mycket gör nog det också. Ute är det tyst, på promenad är man ensam, inte ens hundfolket är ute med sina kopplade skitmaskiner. Nattugglorna och festprissarna har till slut somnat, i rätt eller fel säng. Bara någon enstaka taxibil kör förbi på vägen jag går vid. Har den måhända lämnat av några som ska fortsätta fredagsmyset, som börjades på krogen, hemma tro? Kanske är den nu på väg in mot stan igen? Eller så åker den till förarens hem så att även denne får sova.

På kända sociala medier står allt stilla sedan flera timmar tillbaka. Även där råden tystnad. Utifrån sett i alla fall. Men snart vaknar de talträngda och delar med sig av glädjeämnen, moralkakor, upprördheter, gulligheter, tossigheter och allt vad det heter. Jag betraktar deras ord och deras länkar, deras bilder och deras kommentarer i tysthet. De flesta av dem känner jag knappt. Det är som att titta på debattprogram på TV: för mig okända, men ändock vagt bekanta människor som pratar, gör sig hörda och tar plats.

Ja, ungefär samtidigt som suset från motorvägar och innerstad sätter igång börjar sorlet på nätet att sprida sig, på ungefär samma sätt. En ständig puls av ljud, oljud och tystnad. Alla tre fascinerande på sina sätt.

*

Om jag inte låter dessa ord vara det sista jag skriver i detta inlägg så riskerar jag att aldrig sluta skriva. I så fall skulle det bli världens längsta blogginlägg av det här. Dock har jag ingen lust att slå rekord, inte just denna morgon i alla fall. Skulle jag vilja ha något som verkar oändligt, då är det bara att klicka mig till det stora sociala mediet. Den strida ström av ord som produceras där tar aldrig slut, den vilar bara ibland och den är så mycket bättre.
___
*Med "stora bokstäver" menar jag versaler, naturligtvis. De flesta människor förstår det, men så finns det en underlig avart av människor som är så kallade språkpoliser, självutnämna, som inte förstår att språket är mer än bokstäverna, orden och meningarna, det är sammanhanget också, livet, världen. Inte bara orden. Och, vidare, för dem som av någon anledning är språkpoliser, de vill ju gärna vara akademiska också: med ”sammanhanget” (skrivet ovan) menar jag kontexten.

Kvällens eko

Idag, eller snarare ikväll, har jag ingen som helst lust att skriva något inlägg i denna blogg. Det känns som att det räcker med det inlägg som jag skrev i den andra bloggen... Nej, så kan jag inte skriva, jag har ju bara denna blogg. Det skulle vara en lögn att skriva så. Hur ska jag, utan att ljuga, förklara kvällens olust att skriva här då? Som ett normaltillstånd. Ett tillstånd som då och då bryts av dess motsats. Ja, något sådant.

*

Jag lyssnar på musik under tiden detta inläggs skrivs. Musik från Sp_tify. Vem har valt den, undrar jag. Det har jag gjort, är det självklara svaret eftersom ingen varit här. Men vissa låtar som finns i "historik"-listan... jag minns inte när jag lyssnade på dem. Har jag det?

*

Någonstans här bland mina ord gömmer sig något som jag inte vet något om. Det vet bara du. Så är det med texter. De innehåller mer än man tror. Till både fördel och nackdel för den som skrivit. En text (på färre än tusen ord) säger mer än tusen ord. Till sista ordet i denna mening innehåller detta inlägg 193 stycken ord. Ungefär. (Jag har redigerat siffran ett par gånger eftersom jag varit där uppe och ändrat - lagt till, tagit bort - ord.)

*

Denna text innehåller en och annan huvudskakning. Till det kan vi alla nicka. De två förra meningarna har jag, i fem minuter, övervägt att radera, men i sjätte minuten har jag valt att inte göra det.

*

Nästa gång, säger jag ibland till mig själv, då ska jag göra det på ett bra sätt. Och "det", det är precis vad som helst som jag nyss gjort. Och när som helst. Helst.

*

Nu närmar sig slutet på detta inlägg. Visst känns det bra?

Intet ord anande

Överhört på en buss mellan här och där, för inte så länge sedan.

Person 1: Det där är ett uttryck som inte betyder någonting, jag blir så... jag blir så... så förbannad när jag hör någon yppa det.
Person 2: Men oj, förlåt. Det var inte meningen. Men det är ju det. Politiskt korrekt.
Person 1: Nej, det finns inget som... Eller såhär, det finns saker som är bra och det finns saker som är dåliga, ja, men politiskt korrekt, det är bara fascisterna i sd och deras undersåtar som använder det. Det är lika vagt och korkat som deras uttryck svenskfientlig. För att inte tala om... de vet ju inte vad svenskhet är, de kan ju inte definiera det.
Person 2: Men nu börjar du prata om sd och deras skit, det var ju inte alls vad jag menade när jag sa pk. Jag menade...
Person 3: Ett annat uttryck som är draget ur röven på folk är sunt förnuft. Snacka om en skitfras som inte har någon som helst förankring i verkligheten.
Person 1: Hur menar du?
Person 3: Men, det är ju också något vagt man kan säga att man ska använda, precis när som helst. Som greven och grisen i ny demokrati.
Person 1: Fast är det inte bra att ha sunt förnuft då?
Person 3: Vad är det då? Definiera det.
Person 1: Tja... Om... Säg att lagen säger en sak, men att situationen medger att ett annat sätt är bättre, alltså ett annat sätt som kanske inte är lagligt, som att åka för fort till ett sjukhus med en sjuk person, att då göra på det sättet är sunt förnuft.
Person 3: Kanske det, men finns det bara ett sätt? Och blir det alltid bra att använda sunt förnuft? För det är väl meningen? Tror du sunt förnuft i en och samma situation är samma för dig och till exempel en sverigedemokrat? Jag tror inte det.
Person 2: Passivt aggressiv - också ett vagt begrepp, bra att ta till då argumenten tryter.
Person 3: Va? Ja, säkert. Eller nej, det finns bra definitioner för det. Men hördu (till person 1) tror du det eller? Att ditt sunda förnuft är det samma som alla andras? Som en sd:ares?
Person 1: Här ska vi av.
Person 2: Vad då bra definitioner? Var kan man hitta dem?

Så stängdes dörrarna bakom dem och bussen åkte iväg med den tjuvlyssnande bloggaren kvar på sitt säte, en bloggare som tror sig komma ihåg dessa människors dialog ord för ord. Så är det naturligtvis inte. Mycket försvann, inte bara på grund av minnets svikande utan också för att andra ljud la sig i. Men det som är skrivet ovan bör vara andemeningen i det hela. Eller så är det ett uselt försök till effektsökeri, precis som allt annat i livet.

Idag nolla

I en papperskorg här i närheten fann jag detta inläggs rubrik. Jag plockade upp den och klistrade in den i rubrikrutan. Så lät jag den stå där, ensam, ett tag. Ensam utan ett enda ord att vara rubrik över. Varje gång jag loggade in mig här såg jag den där ensamma rubriken och undrade vad som borde stå under den. En berättelse av något slag? Ja, varför inte? Men jag hittade ingen sådan, jag hittade ingenting. Inte ett enda ord fanns att finna för denna rubrik. Vad sorgligt, tänkte jag. Tänk att finnas till, bara för sig själv och inte finnas till för någon annan. Något måste göras, bestämde jag. Eller måste det det? Är det inte bara jag som inbillar mig att det är sorgligt? Var det egentligen mig jag såg i den där rubriken? Är det så jag ser på övriga världen också? Är den silad genom mina önskningar, förhoppningar, farhågor etc? Är jag inte neutral i min bedömning av omvärlden? I så fall, har jag bedömt allt fel om rubriken ovan? Är det egentligen mig jag tänkt på?

Teknisk karma

Det känns skört att sitta här vid datorn ikväll. Vad ska hända med den? Jag försöker vara så snäll som möjligt mot den. Klappa den medhårs och skriva snälla ord med dess tangenter. Men räcker det? Gör jag det rätta? Och gör jag det rätt, det jag tror är rätt? Det är inte säkert.

För ett par dagar sedan sa jag några väl valda ord till TV:ns strulande fjärrkontroll. Det var dock fel ord. Nu funkar den inte alls längre och jag får sträcka på mig och byta kanal med tårna. Jag saknar min fjärrkontroll.

För ett par dagar sedan pressade jag en apelsin för mycket på min elektriska apelsinpress. Nu vill den inte låta mig pressa en enda apelsin mer. Jag saknar min press och mina pressade apelsiner.

För ett par dagar sedan skrev jag, här på carjamming, om twitter och om Måns och hans Billar och Bullar som upprepar allt som denne säger på ett eller annat sätt. Nu kommer jag inte in på mitt twitterkonto längre ty jag loggades ut och minns inte min kod. Jag saknar inte twitter så mycket.

För ett par dagar sedan skulle jag uppdatera ett par appar på min mobil. Tydligen har jag för många appar för mobilens klena minne så nu gör den inte annat än fastnar, stänger av sig och löjlar sig. Jag saknar min mobil, den som inte löjlade sig.

Så nu när jag sitter här med min gamla - nej, med min nya - dator, känns det lite ömtåligt. Vad händer om jag gör det minsta fel? Blir jag utvisad från tangentbordet då? Precis som med tekniken ovan. Men så är det ju med prylar, de är ju bara ettor och nollor, antingen är de på eller så är de av, allt är bara svart eller vitt för dem. Vilken tur att människor inte är sådana. Vi tål medgångar såväl som motgångar utan att bara stänga av och lägga andra åt sidan. Eller hur?

* * *

Lite underhållning med en touch af adel.

Ridå

Det är när man kommer hit som man inte har så mycket annat i livet att göra. Och just det går ganska snart upp för en, då man drar ögonen över orden som står skrivna här. Vad handlar det om, det skrivna? Handlar det om mig? Eller inbillar jag mig bara det? Vill jag att det ska handla om mig? Nej. Och är jag intresserad av annat än det som handlar om mig? Nej. Men vad gör jag då här? Det jag läser fastnar inte hos mig, det berör mig inte. Så vad gör jag här?

Och människan som skriver detta, ja, man kan ju undra. Vad ska jag säga? Vilken tur att jag inte har en sådan människa i mitt liv. Men ändå är jag här. Vad gör jag här? Jag måste sluta med att komma hit. Äh, det är ingen stor grej, jag läser skiten som står här och går sedan tillbaka till de mina. Ingen idé att göra en stor sak av att surfa hit. Om någon minut kommer jag inte att minnas att jag varit här. Men... vad gör jag här just nu?

Jo, jag läser. Jag läser det som är skrivet här. Vad står det nu då? Vad har skrivits sedan jag var här sist? Hmm, ett underligt inlägg om bilar. Jag gillar inte bilar något nämnvärt. De intresserar mig inte. Ett annat inlägg om stekta ägg och sena frukostar på olika balkonger med utsikter över städers kärnor, över soluppgångar vid havet, över vidsträckta gröna vidder. Ett tredje handlar om... är det om mig? Nej. Eller jo? Fan, jag vet inte. Nej, det är inte om mig, jag bestämmer att det inte är om mig. Vad fick mig att tro det? Mitt ego? Jag vill ju intala mig att jag inte är så egofixerad, att jag är en människa som är intresserad av andra, om deras liv och leverne. Jag är inte fixerad av mig. Så mycket i alla fall.

Fast nej. Det är väl därför jag är här, för att få läsa om mig? Men vill jag verkligen ha min navel skådad av någon annan och sedan få den beskriven av dennes ord? Nej, det tilltalar mig inte. Jo, det tilltalar mig. Ja. Nej. Ja. Nej. Nej. Ja. Nej. Jag vet inte vad jag vill. Vad tycker jag? Vem är jag i ett fall som detta? Ibland har jag svårt att förstå mig själv.

Men det är klart att inget handlar om mig här. Tror jag.

Finns det andra inlägg som jag inte har läst? Något som får mina tankar att skingra sig från det plågsamma som just nu pågår i mitt huvud. Fast, det är väl inte här jag ska få sådan hjälp? Mina tankar fylls med godast innehåll på annat håll. Inte här.

Ändå är jag här. Ändå sitter jag här och läser. Varför gör jag det? För att jag inte har så mycket annat i livet att göra.

Förtvivlade katter

Gud, vad distraherad jag blir av att sitta här och lyssna på något från internet och samtidigt skriva detta. De båda verksamheterna blandar sig i min hjärna på ett sätt som gör mig snurrig. Fascinerande. Som om inte det var nog har jag en tandpetare i min mun. Vad det nu ska vara bra för. Och så är jag hungrig. Finns det inget slut på alla samtidiga saker som sker? Nu börjar det klia på näsan också. Precis där glasögonen sitter. Förbannat. Och så tankarna, de borde väl stanna vid något av detta? Vid rösterna från internet, vid orden och meningarna här, vid den overksamma tandpetaren, vid hungern, kliandet. Något av det borde väl ta överhand i huvudet? Tandpetaren ligger närmast till hand, kan jag tänka.

Eller så är det något annat, något utöver de ovan nämnda sakerna som tränger sig på. Något som tränger sig mellan allt det där. Tillräckligt mycket för att jag ska, åtminstone, tangera det här i detta inlägg. Jag borde försöka att ignorera det, i alla fall så mycket att det inte skulle komma på pränt här. Men det går inte. Det går inte. Vad är det då? Vad är det som tränger sig in mellan allt det spännande jag nämnt?

Ja, vad brukar tränga sig på hos oss människor? Är det något allmängiltigt eller något högst personligt? Är det kanske en blandning av de båda? Några få allmängiltiga saker som vi alla delar på, men de blir specifikt individuellt utmejslade hos den som får besök av dem.

Avsluta nu detta inlägg, jag känner att jag inte kan. Ge det egna ord. Tänk dem. Tänk dem högt. Eller tyst. Själv måste jag gå och ta en macka.

Tandem

Måndag igen. Jag tittar ut över lokalen i vilken jag tillbringar åtta timmar om dagen. Mer eller mindre. Fem dagar i veckan. De andra - de är fyra stycken, ibland fem - jobbar och lämnar mig utanför sin uppmärksamhet för tillfället. Jag passar på att ta det lugnt. På en pelare hänger en dator från vilken musik, via Youtube, väljs. Det är de andras jobb, jag bryr mig inte nämnvärt. Är det dåligt stänger jag ute ljudet, är det bra lyssnar jag. Nu tittar jag på mina kollegor, mina arbetskamrater. De ser idoga ut. De är duktiga på vad de gör. De fixar vad de ska. Gör kunder nöjda. Gör chefer nöjda. Vad kan de tänka på när de står där vid sina arbetsplatser? Är det bara jobbet som rör sig i deras huvuden? Kan det verkligen vara så? Kan de verkligen vara så fokuserade? Eller finns där andra tankar också som rör sig parallellt? Kanske tränger de sig framför ibland? Minnen från helgen som just försvunnit? Funderingar inför framtiden? Förhoppningar? Glädjeämnen? Sorger? Besvikelser? Ruelser? Hursomhelst, de får sina jobb gjorda. Jag ser till att jobba jag med. Snart måste jag bryta en kollegas arbete och fråga denne om en sak jag inte riktigt förstår. Det har med jobbet att göra såklart. Jag vet att jag kommer att få hjälp och att mina frågetecken kommer att räta ut sig. Men jag har annat också i mitt huvud, annat som jag skulle behöva få hjälp med. Det kan jag dock inte ta upp nu, inte här och inte nu. Det är nämligen inte lönsamt och det ingår inte i min arbetsbeskrivning. Det tillhör fritiden. Men jag kommer inte prata med någon av dem jag ser i lokalen om detta. Nej. Med dem blir det jobb, kanske annat, något lätt, ja alltså något mer lättsmält samtalsämne som vädret, om helgen, den som varit och den som kommer, om musiken som spelas, om maten vi tagit med till lunch. Vad mer kommer vi att prata om? Det är väl det? Men nu är det snart dags för mig att fråga om det jag inte vet. Så att jag kan komma vidare i jobbet. Jag har frågat förut, frågat om precis samma sak, men jag minns inte svaret jag fick, jag minns inte lösningen, andra tankar om annat stod i vägen. Det gör inget, de räknar med att det är en massa saker jag inte kan och de minns säkert inte att de svarat på just detta tidigare. Men jag väntar en stund till, jag vill ta några minuter till att fundera över vad jag ser i lokalen. Och över vad jag inte ser. Vad är det de tänker på, mina kollegor? Mina fokuserade kollegor. Är det verkligen bara arbete?

Billiga bullar, påpekade Måns

Då och då när jag klickar in mig på en känd social plattform här på nätet och läser diverse kommentarer, undrar jag om det är Bill som är Bull eller om det är Bull som är Bill. Det är inte riktigt klart hur många de är, Billarna och Bullarna, men de är alltid minst en och denne är nästan alltid den samme. Och är det bara en så är väl denne Bill både Bill och Bull? Eller om det är Bull som är både Bull och Bill? Ibland kan de vara två och då får de var sitt namn.

Elake Måns då? Jo då, han finns han också, så klart. Men han är inte så mycket elak och inte heller så mycket Måns. Men han har många idéer som han gärna delar med sig av, så som Elake Måns hade. Och de delas ofta. Och de handlar om allt. Och som ett brev på posten kommer alltid Bill, eller om det är Bull, med en kommentar på detta, i sann Bill & Bull-anda. Ibland är det Måns som står för kommentaren av någon annans idé och som en försändelse i brevlådan är Bull, eller om det är Bill, där och säger samma sak. Fast, som sig bör, med lite andra ord.

Ja, det är ett skådespel i text jag länge varit utan, men som jag nyss fick för mig att jag ville beskåda, läsa, igen. Jag visste egentligen inte så mycket om det längre. Skulle det vara kvar? Med den erfarenheten jag hade av Måns kunde Bill, eller Bull, vara utbytt vid det här laget. Men nej, det verkar som om denne Bill, eller Bull, fortfarande accepteras av Måns. Inte alla blir det nämligen. Det krävs nog att Bill är både Bill och Bull om så ska vara. Måns vill ju ha det så. Och denne Bill är verkligen en bra Bill. Och Bull.

- Överkomliga bakverk, sa Bill.
- Billiga var ordet, sa Bull.

Mellan skalmarna

Ah, det är lördag igen. Och en helt ny månad är det också. November heter den.
- Hej November!
- Hej.
- Du låter bedrövad.
- Äh, det är inget.
- Jo, det är alltid något när man låter bedrövad. Och det är alltid något när man svarar att det inget är. Säg nu.
- Ingen gillar mig.
- Va?
- Alla tycker illa om mig och förstår inte min existens. Ingen vill ha mig. Jag är bara en onödig transportsträcka. En grå, trist, regnig, kall transportsträcka.
- Nej, så är det väl inte?
- Jo, fråga vem som helst. Fråga dig själv.
- Jag älskar november, grått väder, moln, kanske inte regn, men kyla, kalla dagar, de rosa molnen i solnedgången redan vid fyra, femtiden. De dimmiga mornarna, den gula lövsörjan på marken, den nästan ständigt våta asfalten, de varma kläderna, de mysiga kvällarna, mörkret som bäddar in allt, det finns nästan inget jag gillar så mycket som det du erbjuder. Det finns ett lugn över allt detta som jag sällan hittar i andra månader.
- Det där säger du bara för att göra mig glad.
- Neeej, det är så. Jag gillar dig. Och dina omkringliggande månader. Det är säkert.
- Ok, tack. Men...

- "Men" vad då?
- Inget.
- Jo, säg nu.
- Men ingen annan gillar mig. Du har väl hört vad de säger? De vill att hela världen, hela livet, ska vara en spansk solkust. Året om. Jämt och ständigt.
- Ja, jag vet. Fast tror du att de skulle bli lyckliga då? Tror du verkligen all deras olycka enbart sitter i vilket väder som är runt omkring dem? Tror du inte att den tunga känslan finns där ändå, bakom deras solglasögon?
- Kanske det. Jag vet inte. Är det så?
- Nästa gång du träffar dem, fråga dem. Och bry dig inte om orden som kommer ur deras munnar, läs istället deras ögon. Till skillnad från Juni, Juli och Augusti så ser du dem.