Kräftelsebehov

När denna rad tar slut
tar denna vid.

Under denna rad
finns den här.

Under tiden mellan förra raden och dessa ord försvann jag bort på internets vågor en stund. Bland bilder och musik. När jag återvände såg jag åter orden ovan, de som detta inlägg trots allt inleds med. De var blåmarkerade och klara att raderas. Men jag hade inte hjärta att verkställa min gamla order. Vek.

Att skriva här, på blogger, i carjamming, är som att gå till ett skrotupplag i hjärnan. Överallt berg av snedvridna, trasiga trä- och stålkonstruktioner; möbler som sedan länge mist sin funktion; spruckna säckar ur vilka det väller plast, papper glasskärvor, mat och plåt; söndrig elektronik; i skyn fiskmåsar som cirkulerar, skitar ner och skriker. På håll ses stora grävskopor som gräver bland sopor och avfall, som skapar högar och tomma ytor. Lastbilar som tömmer flak efter flak. Mitt i allt detta står jag, barfota, och försöker ta några av de före detta sakerna för att skruva eller limma ihop och sedan placera resultatet i det mest dolda av alla offentliga fönster: min blogg.

Ser du hur omaka allt är här? Hur vissa ord borde bytas ut? Hur vissa formuleringar borde ändras? Hur vissa meningar borde byggas om? Så blir det när man har sekunda vara att handskas med och så är det när man inte är en bra hantverkare. Bord och stolar haltar, väggar blir sneda, gator fulla av hål och fönstret som allt skyltas i är så smutsigt och fullt med sprickor att det knappt går att se genom.

Men det går. För det som inte kan ses, på grund av sprickor och på grund av smuts men framför allt på grund av bristfälliga ordval, otydliga formuleringar och meningslösa meningar, det går att kompensera. Med hjälp av läsarens fantasi. Med hjälp av sådant som inte kan formuleras med ord. Detta, tillsammans med mina ord, kan sedan skapa bilder och mening som sträcker sig långt från skrotupplaget allt en gång började i.

Nu är detta inlägg slut
snart kanske nästa tar vid.

Under detta inlägg
finns det där.