Cut the Crap

Den är inte som de andra och det verkar som om det bara är jag som gillar den. Nej, det är fler, vi är fler, men de flesta, de tycker att den är skrikig och skränig, uselt producerad och dåligt framförd. De jämför med tidigare alster och deras kritik är inte nådig. Hur förhåller jag mig till det? Att min smak är sådan i detta fall? Att jag är en av få som har tycke för det gapiga och usla? Håller jag kanske med om det, att det är dåligt? Men ändå...

Vilka är de andra då? De som tycker som jag. Jag vet inte. Har ingen koll på dem och känner inget behov av att ha det.

Hur är det med ömsesidigheten då? Som vanligt, skulle man kunna säga. Det går inte att få någon känslomässig tvåvägskommunikation här. Det är bara jag som känner. Jag får helt enkelt, på avstånd, lyssna på allt det som det gapas om från detta håll. Jag och de andra få som har tycke för det här.

*

Vid Min Sida här på mitt skrivbord ligger en pocketbok. Likt böcker på engelska är de tre orden i titeln skriva med stora bokstäver* - På Din Sida! Kanske är det en blink till det angloamerikanska sättet? Kanske är det för att understryka betydelsen av orden? Att de som skrivit boken verkligen vill att jag som läsare ska tro på dem. De är inte bara på min sida utan På Min Sida!

Bredvid boken ligger ett papper, ett A4-ark, på vilket priset av boken står. Jag betalade 20 kronor för den och 28 för frakten. 48 kronor sammanlagt. Ett litet pris för att få någon På Min Sida! Efter förordet i boken står det "Augusti 1987". Det var alltså då förordet skrevs. Strax därefter gavs boken ut och jag antar att den delades ut gratis av dem som producerade den. Den är, som det står i förordet, ett studiematerial och den första politiska handboken inför valet. "Inför valet"? Ja, inför valet 1988.

Förutom titeln på framsidan av boken finns där två bilder. På den översta av de två sitter en äldre man och läser en bok för fyra barn. Mannen har en rutig skjorta, beige kofta och ett par glasögon med, för den tiden, passande bågar. I bilden under sitter en kvinna på en trappa. Det är svårt att avgöra om trappan är utomhus eller inomhus. Den är bred med gjutjärnsräcke formade i bågar under handtaget som är av trä. Hon vilar huvudet i ena handen med armbågen stödd mot ena knät. Hon ser allvarligt ut. Frisyr och tröja skvallrar om att det är åttiotal.

En bit under dessa bilder, som tar upp knappt en fjärdedel av sidan, står boktiteln som vi så väl känner till vid det här laget. Från det övre vänstra hörnet ner mot boktiteln går en bred blå linje. Den avbryts precis ovanför orden som står på en vit bakgrund. Under orden fortsätter den men har ändrat färg till grön då den går mot titelsidans nedersta del. På ryggen finns den där igen, Titeln. Längst ner står ett ensamt m, versalt. I slutet av varje vinkel och del av bokstaven finns en fylld cirkel. Eller ska man kanske kalla det en punkt?

*

Det är morgon nu, tidig morgon. Nästan allt verkar stå stilla och mycket gör nog det också. Ute är det tyst, på promenad är man ensam, inte ens hundfolket är ute med sina kopplade skitmaskiner. Nattugglorna och festprissarna har till slut somnat, i rätt eller fel säng. Bara någon enstaka taxibil kör förbi på vägen jag går vid. Har den måhända lämnat av några som ska fortsätta fredagsmyset, som börjades på krogen, hemma tro? Kanske är den nu på väg in mot stan igen? Eller så åker den till förarens hem så att även denne får sova.

På kända sociala medier står allt stilla sedan flera timmar tillbaka. Även där råden tystnad. Utifrån sett i alla fall. Men snart vaknar de talträngda och delar med sig av glädjeämnen, moralkakor, upprördheter, gulligheter, tossigheter och allt vad det heter. Jag betraktar deras ord och deras länkar, deras bilder och deras kommentarer i tysthet. De flesta av dem känner jag knappt. Det är som att titta på debattprogram på TV: för mig okända, men ändock vagt bekanta människor som pratar, gör sig hörda och tar plats.

Ja, ungefär samtidigt som suset från motorvägar och innerstad sätter igång börjar sorlet på nätet att sprida sig, på ungefär samma sätt. En ständig puls av ljud, oljud och tystnad. Alla tre fascinerande på sina sätt.

*

Om jag inte låter dessa ord vara det sista jag skriver i detta inlägg så riskerar jag att aldrig sluta skriva. I så fall skulle det bli världens längsta blogginlägg av det här. Dock har jag ingen lust att slå rekord, inte just denna morgon i alla fall. Skulle jag vilja ha något som verkar oändligt, då är det bara att klicka mig till det stora sociala mediet. Den strida ström av ord som produceras där tar aldrig slut, den vilar bara ibland och den är så mycket bättre.
___
*Med "stora bokstäver" menar jag versaler, naturligtvis. De flesta människor förstår det, men så finns det en underlig avart av människor som är så kallade språkpoliser, självutnämna, som inte förstår att språket är mer än bokstäverna, orden och meningarna, det är sammanhanget också, livet, världen. Inte bara orden. Och, vidare, för dem som av någon anledning är språkpoliser, de vill ju gärna vara akademiska också: med ”sammanhanget” (skrivet ovan) menar jag kontexten.