Ah, det är lördag igen. Och en helt ny månad är det också. November heter den.
- Hej November!
- Hej.
- Du låter bedrövad.
- Äh, det är inget.
- Jo, det är alltid något när man låter bedrövad. Och det är alltid något när man svarar att det inget är. Säg nu.
- Ingen gillar mig.
- Va?
- Alla tycker illa om mig och förstår inte min existens. Ingen vill ha mig. Jag är bara en onödig transportsträcka. En grå, trist, regnig, kall transportsträcka.
- Nej, så är det väl inte?
- Jo, fråga vem som helst. Fråga dig själv.
- Jag älskar november, grått väder, moln, kanske inte regn, men kyla, kalla dagar, de rosa molnen i solnedgången redan vid fyra, femtiden. De dimmiga mornarna, den gula lövsörjan på marken, den nästan ständigt våta asfalten, de varma kläderna, de mysiga kvällarna, mörkret som bäddar in allt, det finns nästan inget jag gillar så mycket som det du erbjuder. Det finns ett lugn över allt detta som jag sällan hittar i andra månader.
- Det där säger du bara för att göra mig glad.
- Neeej, det är så. Jag gillar dig. Och dina omkringliggande månader. Det är säkert.
- Ok, tack. Men...
- "Men" vad då?
- Inget.
- Jo, säg nu.
- Men ingen annan gillar mig. Du har väl hört vad de säger? De vill att hela världen, hela livet, ska vara en spansk solkust. Året om. Jämt och ständigt.
- Ja, jag vet. Fast tror du att de skulle bli lyckliga då? Tror du verkligen all deras olycka enbart sitter i vilket väder som är runt omkring dem? Tror du inte att den tunga känslan finns där ändå, bakom deras solglasögon?
- Kanske det. Jag vet inte. Är det så?
- Nästa gång du träffar dem, fråga dem. Och bry dig inte om orden som kommer ur deras munnar, läs istället deras ögon. Till skillnad från Juni, Juli och Augusti så ser du dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar