Raderna husen står i är spikraka, precis som vägarna mellan dem. Men, vad är det för hus det här lilla samhället jag betraktar består av? De där svarta byggnaderna, de som det finns flest av måste vara små bostadshus. Villor kanske? De ovanför, de avlånga, är lagerbyggnader och verkstäder. Så högst upp har vi alltså ett industriområde, nedanför det ett villaområde och till höger om dessa reser sig stadens kolossala kontors- och kommerskomplex. Och så lite överallt: silos. Vattensilos, vetesilos…
-Hur går det Peter? Funkade maskinen när du bytte till det nya kortet?
-Va? Oj, jag vet inte. Än. Men snart. Jag… har inte fått dit det. Men snart, snart.
Staden jag håller i mina händer består av plast, koppar, kisel, silver och keramik och den styr fördelningen av strömmen i svetsmaskinen. Det är det kretskort som oftast strular. Maskinen dör inte men fungerar inte heller så som den har för avsikt att göra. Det är en av de få saker jag hittills lärt mig denna första vecka som jag jobbat här i verkstaden. Verkstaden för sjuka svetsmaskiner. Vi är fyra som tar hand om patienterna. Jag är placerad längs in i ett hörn. En lång arbetsbänk sträcker sig hela vägen från mig längs ytterväggen förbi Ralf, en ung grabb som ska lära mig detta esoteriska yrke; Kristian, som en gång i tiden lärde upp Ralf och så i andra änden av lokalen veteranen Bosse som kan allt från minsta detalj om hur ett trasigt kretskort ska lagas till alla varianter av hur man svetsar med en fungerande svetsmaskin. Mittemot min plats står Anton med ryggen mot mig och lagar svetspistoler. Jag tror de kallas slangpaket. Det är de handtag som är kopplade till maskinerna och består av vattenslangar, trådledare, signalkablar och gasledning. De finns i olika längder. Från ett par meter upp till 16 meter. Antons bänk är fem meter lång. Han vandrar fram och tillbaka längs den, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen och tittar på de utdragna paketen som ligger där. Ibland böjer han sig ner mot dem. Kanske har han upptäckt en vattenläcka så liten att strålen inte är större än en tråd i ett spindelnät? Det tar evigheter innan en sådan läcka bildar en synlig pöl. Med ett instrument som ger ifrån sig ett ljud likt en gnisslande dörr kontrollerar han motståndet i kopparstrumpan som omsluter vattenslangen, han provtrycker gasslangen och han ser till så att strömbrytaren i handtaget, pistolen, fungerar. Jag följer hans vandring fram och tillbaka längs bänken en stund. Så tittar jag på de tre andra. Nu är de alla, även Ralf, upptagna med sina respektive maskiner. De skruvar och bänder, mäter spänning, motstånd och ström. De rör sig runt sina maskiner med instrument och verktyg i sina händer.
Utanför vår verkstad håller solen på att gå upp. Himlen skiftar färg från fönstrets överdel till nederkant. Mina kollegor speglas i glaset. Deras rörelser är som en långsam dans med en stillastående partner av stål. De verkar så uppslukade av sina uppgifter. Hur går tankarna i deras huvuden just nu? Är de helt upptagna av volt, ohm och ampere, kallödningar, kortslutningar och glapp? Eller luras jag av vad jag ser? I takt med att dagen tar över där ute blir deras rörelser mer och mer genomskinliga. Istället ser jag hus och byggnader som förut låg dolda i mörkret. Delar av Göteborg breder ut sig framför mig. Läppstiftet reser sig mot himlen vid Götaälvbron upp i norr. I söder sträcker sig Masthuggskyrkan upp mot inbillade makter. Mellan dessa båda torn finns ett myller av plåt-, trä- och betonglådor med arbetande människor, tränande människor, pigga människor, trötta människor, människor på exakt rätt plats, människor som inte har en aning om vad de gör där de är…
-Peter! Maskinen! Hur går det med den? Funkar den?
söndag, november 04, 2018
måndag, oktober 29, 2018
Sjulingsunder
Så jag hamnade på den här spårvagnen. Det var bara för att den kom först och för att jag inte orkade inte stå där på Marklandsgatan i utan mössa och vantar med en röd rinnande näsa och vänta ytterligare tio minuter. Jag ville bort därifrån. Så jag sitter på fel spårvagn och läser en nyköpt pocketbok. Hållplatser passerar och jag lyfter automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min bok varje gång spårvagnen stannar. Var är jag? Jag tittar bort mot på- och avstigningsdörren som är några säten snett framför mig. På var sida av trappen som leder upp från dörren finns plattor av rostfri plåt som skymmer min sikt ut genom dörrens glasruta. Den öppnar och går igen utan att någon passerar.
Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?
Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.
Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.
Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.
Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?
Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:
"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."
Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.
Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.
Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?
Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.
Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.
Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.
Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?
Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:
"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."
Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.
Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.
söndag, oktober 07, 2018
Flaskoktaver
Kvinna vid havet
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?
lördag, oktober 06, 2018
På återseende
Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.
Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Nej, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.
Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Nej, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.
söndag, september 30, 2018
Veronicas version
DIALOG UTAN TITEL
av
Peter
(Rummet är mörkt. Långsamt ökar ljuset. En man, Peter, halvligger på rygg i en soffa. På magen har han en laptop som han försiktigt skriver på. Soffan är placerad en bit in på scenen och till höger. Framför soffan står ett soffbord med en tom fruktskål. Scenens vänstra del är ej ljussatt. In från vänster kommer Veronica med ett skutt.)
VERONICA
Hej! Skriver du dagbok?
PETER
Nej.
VERONICA
Nähä, vad skriver du på då?
PETER
En dialog.
VERONICA
Jaha, är det för den där kursen du läser?
PETER
Ja.
VERONICA
Hur går det då?
PETER
Inte så bra. Får inte till det. Kan inte komma på något vettigt.
VERONICA
Vad handlar den om då?
PETER
Vet inte. Eller, jag fick för mig att skriva om något som hände på jobbet idag. Min chef och en chef på en annan avdelning rök ihop mitt på verkstadsgolvet. Det var…
VERONICA (avbryter)
Oh, spännande, vad hände?
PETER
Äh, det var om inköpsrutiner. Eller snarare bristen på rutiner.
VERONICA
Skriv om det då.
PETER
Men jag kommer inte ihåg så noga. Och de pratade med en massa underliga företagstermer som jag i så fall måste förenkla eller förklara och… nä, jag får inte till det.
(En stunds tystnad. Peter vrider sig i soffan och ser ut att försöka skriva något på datorn medan Veronica tittar på honom.)
PETER
Nej, det går inte. Det är hopplöst.
VERONICA
Jo då. Kom igen nu. Det kan väl inte vara så svårt. Låt mig hjälpa till lite.
PETER
Nä tack, helst inte. Jag vill göra det här själv.
VERONICA
Ok, men i vilken form skriver du då?
PETER
Vad då form?
VERONICA
Är det romanform, novellform eller kanske teatermanus? Jag tycker att du ska göra ett teatermanus.
PETER
Oj, jag vet inte. Novellform kanske? Inte teatermanus i alla fall. Sånt kan inte jag.
VERONICA
Jo, jag tycker att du ska skriva ett teatermanus. Tänk dig verkstadsgolvet som ett scengolv. Publiken, det är ni vid era verkstadsbord. Ridån går upp, ni rasslar med era verktyg och maskiner, som applåder, på golvet framför er står de två aktörerna verkstadschef och inköpschef. Så vad händer?
(Veronica sträcker ut en hand mot Peter.)
PETER
Va? Ska jag komma på det?
VERONICA
Men, ja, det är ju du som ska skriva dialogen. Knäppskalle. Vad säger de?
PETER
Ja, vad sa de? De började prata om att beställningspunkterna var satta helt fel och att…
VERONICA (avbryter)
Eller vänta! Det ska börja såhär:
(Veronica ställer sig längst fram på scenen och lyses upp av en strålkastare som bara når henne. En kort stund är övriga scenen svart innan ett litet kvadratiskt köksbord med en skrivmaskin på samt en pinnstol i trä träffas av ett dunkelt sken på scenens vänstra sida. På bordet står även en flaska whiskey och ett glas. Medan Veronica berättar sätter sig Peter på stolen. Han har på sig ett par byxor med hängslen som hänger ner längs höfterna, ett solkigt linne är nedstoppat i byxorna som hålls uppe av en livrem.)
VERONICA
Du heter Pete, är en fattig författare, som kämpar med sina manus. Du bor i en förfallen lägenhet i New York. Lägenheten är tom på allt utom lite sprit och skrivmaskin. Du skriver på en roman.
(Pete börjar knattra på maskinen och fortsätter sedan att i bakgrunden agera utefter vad Veronica säger.)
VERONICA
Du drar pappret ur maskinen, skrynklar ihop det utan att läsa vad du skrivit och slänger det i ett hörn. Så tar du whiskeyflaskan och tömmer det lilla som är kvar i glaset, tittar på den tomma buteljen och skickar iväg den in i väggen så att glasbitar yr. Du tömmer glaset i ett svep, reser dig och går till fönstret. Du öppnar det och in strömmar musiken som New Yorks bakgator ger: polissirener, rusande motorer, tjutande däck, tutande bilar, katter som råmar och soptunnelock som faller till marken med ett dån. Neonskyltar blinkar förföriskt mot dig. Speciellt den från Joe’s Bar. Du stoppar handen i ena fickan och fiskar upp en sedel. Det borde räcka till en eller två, tänker du och kisar mot ingången till Joes. Där nere finns inspirationen till din dialog. Du tar på dig en kavaj, ett par skor och en hatt så…
(Ett snarkande avbryter Veronica. Scenen blir åter svart sånär som på Veronica. Så faller ljuset på rummet med Peter i soffan igen. Han ligger och sover.)
VERONICA:
Men, har du somnat?
PETER:
Va, nej. Jag lyssnar. ”Whiskey och Joe”.
(Han vänder sig om med ansiktet mot ryggstödet och börjar snarka igen. Veronica går fram till honom och tar försiktigt datorn som ligger på soffkanten och vippar. Hon sätter sig ner och raderar allt Peter skrivit om sin verkstadsdialog. Så börjar hon skriva en egen dialog i form liknande ett teatermanus. Det blir en dialog mellan henne och Peter. När hon är klar skickar hon in den till Peters skola, fast självklart i hans namn. Ingen ska misstänka att han tar någon annan till hjälp med sina uppgifter.)
söndag, september 16, 2018
Vilken känsla!
Har klockan ringt än? Nej, det är elva minuter kvar. Jag går upp, korsar rummet, når klockradion och drar knappen åt sidan så att den lilla lampan som berättar att larmet är aktiverat slocknar.
Genom persiennens uppvrida lameller ser jag en himmel fylld av blygrå moln. Gula löv slits från sina grenar och virvlar runt en stund innan de fångas av vattenpölar. Jag öppnar balkongdörren och drar ett djupt andetag av den kalla luften, tittar upp mot himlen och bländas av solljuset. Värmen jag känner får mig att blunda och le. Jag går genom rummet utan att nudda golvet, bort mot hallen, in till köket mot kylskåpet. Mjölken är sur, brödet är torrt och smöret är slut men det smakar himmelskt ändå.
Byxorna och skorna har inte hunnit torka från nattens promenad, de är kalla och tunga och när jag drar på mig dem helt försvunna, ersatta av mjuk päls som kittlar och värmer.
Paraplyet vänds ut och in och slits fram och tillbaka i min hand. Den lilla knoppen gjord att hålla i skaver mot min handflata. Jag släpper taget om det och ser hur det flyger upp i luften förvandlad till en praktfull fågel. Rosa och röda märken i min hand bildar vägar som leder till oändligheten.
Bussen är inte sen, jag har missat den. Tiden jag tappar på jobbet tar jag igen mellan alla andra arbetsuppgifter som läggs i högar på mitt skrivbord. Och idag är hantverkarna med sina sladdar, maskiner och verktyg inne i mitt rum för att borra, såga och hamra. Det låter som musik. Jag nynnar med i deras osynkroniserade takter. Hittar ord och hittar på ord som blir till en sång.
Kön till lunchen är lång, som en orm ringlar den sig bort mot trapphuset ner längs trapporna, ut genom entrédörren, smälter in längs fasaden och blir ett med huset. Längst bak står jag med en mage som mullrar och arbetsuppgifter som hopar sig. Det börjar regna igen. Stora droppar i regnbågens alla färger stannar upp i ansiktshöjd, ler och säger Hej! innan de splittras på min skjorta och gör den genomskinlig.
Mina lunchkuponger tog slut igår och jag kan inte köpa några nya för min plånbok ligger i en av skrivbordslådorna på kontoret. Ingen kollega finns i närheten så jag går omatad ut på gatan och äter spunnet socker och marschmallows som bjuds av älvorna i lyktstolparna.
Högarna med jobb når nästan taket efter lunch. Byggjobbarna bilar i alla väggar. Golvplankor är uppbrutna. Nya sågas på. Damm och spån yr. Mitt skrivbord vibrerar. Datorskärmen hoppar runt på bordet och visar bilder på blomstrande ängar mellan kalkylsidorna. Blommor från ängarna ramlar ut, täcker skrivbordet och fortsätter till golvet. Några slår rot i dammet. Snabbt börjar de växa. Mitt rum är nu ett vrålade, dammande, skakande, blomdoftande växthus.
Jobbhögarna och blommorna tävlar om vilka som kan växa mest, högst och längst. Blommorna ser ut att vinna. Jobbhögarna hänger med axlarna och suckar. Jag kramar om dem och säger "så ja".
Min armbandsklocka ropar mitt namn så jag tittar på den. "Se här", säger den och pekar på sina visare, "arbetsdagen är slut!". Som ett skott står jag vid busshållplatsen. Nere på gatan flyger en hästdriven buss fram och plockar upp mig med sina stora händer. Kusken drar i tömmarna, så flyger vi mellan regndroppar och lövvirlar, över bilköer och hustak. Efter alla ignorerade stoppljus landar vi till slut vid din port.
Genom persiennens uppvrida lameller ser jag en himmel fylld av blygrå moln. Gula löv slits från sina grenar och virvlar runt en stund innan de fångas av vattenpölar. Jag öppnar balkongdörren och drar ett djupt andetag av den kalla luften, tittar upp mot himlen och bländas av solljuset. Värmen jag känner får mig att blunda och le. Jag går genom rummet utan att nudda golvet, bort mot hallen, in till köket mot kylskåpet. Mjölken är sur, brödet är torrt och smöret är slut men det smakar himmelskt ändå.
Byxorna och skorna har inte hunnit torka från nattens promenad, de är kalla och tunga och när jag drar på mig dem helt försvunna, ersatta av mjuk päls som kittlar och värmer.
Paraplyet vänds ut och in och slits fram och tillbaka i min hand. Den lilla knoppen gjord att hålla i skaver mot min handflata. Jag släpper taget om det och ser hur det flyger upp i luften förvandlad till en praktfull fågel. Rosa och röda märken i min hand bildar vägar som leder till oändligheten.
Bussen är inte sen, jag har missat den. Tiden jag tappar på jobbet tar jag igen mellan alla andra arbetsuppgifter som läggs i högar på mitt skrivbord. Och idag är hantverkarna med sina sladdar, maskiner och verktyg inne i mitt rum för att borra, såga och hamra. Det låter som musik. Jag nynnar med i deras osynkroniserade takter. Hittar ord och hittar på ord som blir till en sång.
Kön till lunchen är lång, som en orm ringlar den sig bort mot trapphuset ner längs trapporna, ut genom entrédörren, smälter in längs fasaden och blir ett med huset. Längst bak står jag med en mage som mullrar och arbetsuppgifter som hopar sig. Det börjar regna igen. Stora droppar i regnbågens alla färger stannar upp i ansiktshöjd, ler och säger Hej! innan de splittras på min skjorta och gör den genomskinlig.
Mina lunchkuponger tog slut igår och jag kan inte köpa några nya för min plånbok ligger i en av skrivbordslådorna på kontoret. Ingen kollega finns i närheten så jag går omatad ut på gatan och äter spunnet socker och marschmallows som bjuds av älvorna i lyktstolparna.
Högarna med jobb når nästan taket efter lunch. Byggjobbarna bilar i alla väggar. Golvplankor är uppbrutna. Nya sågas på. Damm och spån yr. Mitt skrivbord vibrerar. Datorskärmen hoppar runt på bordet och visar bilder på blomstrande ängar mellan kalkylsidorna. Blommor från ängarna ramlar ut, täcker skrivbordet och fortsätter till golvet. Några slår rot i dammet. Snabbt börjar de växa. Mitt rum är nu ett vrålade, dammande, skakande, blomdoftande växthus.
Jobbhögarna och blommorna tävlar om vilka som kan växa mest, högst och längst. Blommorna ser ut att vinna. Jobbhögarna hänger med axlarna och suckar. Jag kramar om dem och säger "så ja".
Min armbandsklocka ropar mitt namn så jag tittar på den. "Se här", säger den och pekar på sina visare, "arbetsdagen är slut!". Som ett skott står jag vid busshållplatsen. Nere på gatan flyger en hästdriven buss fram och plockar upp mig med sina stora händer. Kusken drar i tömmarna, så flyger vi mellan regndroppar och lövvirlar, över bilköer och hustak. Efter alla ignorerade stoppljus landar vi till slut vid din port.
lördag, september 01, 2018
Kartongerna
DAG 1
Golvet är städat, dammsugit och sopat, flera gånger. Ingen disk att diska. Ingen obäddad säng att bädda. Ingen tvätt att vika. Allt verkar vara på plats eller rent nu. Så jag sätter mig ner och tittar på skåpets två dörrar. Jag följer den millimeterstora springan mellan dem med blicken, upp och ner och upp. Handtagen på de vita dörrarna är av björk. Jag förmodar att jag måste använda dem för att öppna skåpet. Med blicken går det inte. Med tanken går det inte. Så jag lutar mig fram en aning, lyfter min vänstra arm så att jag når skåpets ena handtag, nuddar det med fingertopparna, fastnar i den ställningen en liten stund innan jag faller tillbaka mot ryggstödet igen. Med oförättat ärende.
DAG 2
Det går att borsta golvet ännu en gång. Golvet i hallen utanför rummet med skåpet. Varje gång jag går förbi dörröppningen tittar jag in på skåpet. Dörrarna är stängda. Om jag skulle testa att använda lite av den energi som nu strömmar genom min kropp ut i borsten och skyffeln på att öppna dörrarna till skåpet? Tanken går genom mitt huvud vid varje passering av rummet. När jag befinner mig i änden av hallen och det är dags att vända planerar jag mitt försök. Då jag kommer fram till dörren ska jag släppa både borste och skyffel, ta ett stort steg mot skåpet och snabbt få tag på handtagen och rycka upp dörrarna. Det borde gå.
DAG 3
Öppningen in till rummet med skåpet är tre kanske fyra meter bort. Bakom mig finns ytterdörren. Ståendes lutar jag ryggen mot den. I höger hand, en borste. I vänster hand, en skyffel. Jag tar ett andetag, bröstkorg och axlar höjs. Och sänks. Samtidigt tar jag det första steget mot rummets öppning. Drar borsten längs med vägglisten nere vid golvet. Ett steg. Två steg. Jag släpper inte dörröppningen med blicken. Tre steg. Borsten fastnar i något. Mitt fjärde steg avbryts och jag tappar taget om borsten vars skaft far i golvet. "Vad i...?", får jag ur mig när jag stannar och tittar ner. En bit list har lossnat och tagit ett tag om borstens strån.
DAG 4
Från sängen ser jag borsten som ligger på golvet. Denna jävla borste. Det har blivit för mycket av den. Jag rinner ner från sängen på golvet, ålar mig bort mot rummet med skåpet. Tar mig över tröskeln som skapar en liten våg av min kropp. På golvet i rummet vänder jag blicken uppåt och tittar på skåpets dörrar. De reser sig upp mot taket som två vita skyskrapor. De står så tätt ihop. Från handtagen verkar det ha vuxit ut små grenar med bladknoppar. Är det björk tro? En liten gren sträcker sig mot mig. I dess ände vecklar fem mindre grenar ut sig. En hjälpande hand som vill ta mig i kragen? Mina armar ligger orörliga längs med min kropp. Jag är för långt ifrån den hjälpande handen. Men jag får ena axeln i rörelse, kan skjuta den framåt en bit och så den andra. Med dem hasar jag mig den sista biten mot skåpet. Med örat vilandes mot skåpets ena dörr hör jag tystnad där inifrån. Så borde det inte vara. Jag borde höra något.
DAG 5
Min frukost består av gröt, mjölk, banan och en skiva melon. Allt är fixat på fem minuter. Inte många minuter senare är det uppätet och det är dags att diska. Kastrullen först, så tallriken, skeden, kniven och skärbrädan. Korken åter på mjölkpaketet och in med det i kylen. Bananskal och resterna av melonen ner i en påse som jag tror är bra för miljön. Ett par svep av disktrasan över disk- och arbetsbänk. Och några drag över köksbordet. Jag sköljer och vrider ut disktrasan och hänger den över kranen för att torka. Det är hål i den. Dags att byta. Har jag några fler? Jo, någonstans, har jag för mig. Ligger det inte några i... skåpet?
DAG 6
Disktrasan, full av hål, hänger kvar på kranen. Dagen är bara en timme och femton minuter ung. Sara sitter osynlig bredvid mig och ger mig ord från en av sina böcker. Ibland tar hennes ord tag i mig och håller mig i ett fast grepp. Som ett inverterat skåp. Jag får energi från henne. Från hennes ord. Jag sitter i soffan. Böjer jag huvudet bakåt och vrider det åt höger kan jag se dörröppningen in till rummet med skåpet. Hade det inte varit den sjätte dagen skulle jag rest mig upp nu, gått in i rummet öppnat skåpet, tagit ut en av lådorna där inne, tagit ett eller två av de papper som också finns där och tömt ut lådans innehåll på dem. Jag hade tryckt sakerna på arken, fått dem att fastna där.
Ett par händer ligger i en av kartongerna. De sticker ut ur ärmarna på en kritvit slät skjorta. Ett par manschettknappar i guld och med gravyr håller fast manschetterna och sluter ärmen tätt mot handlederna. Händerna är grova men utan valkar. På ena ringfingret sitter en vigselring, på den andra en klackring. Båda i guld, klackringen med en svart, slät polerad sten.
Högerhandens fingrar leker med vigselringen. För den upp mot knogen och blottar huden där ringen vanligen sitter. Huden är ljusare där.
Högerhanden släpper ringen och sträcker sig efter en pappmugg med kaffe. Med tumme, pekfinger och långfinger greppar handen muggen, men lite för långt ner, släpper den så att det skvätter några droppar. Handen gör ett nytt försök lite längre upp på muggen. Dropparna rinner längs muggens utsida och faller ner på skrivbordet. En mobil ringer. Vänster hands pekfinger letar sig till den och förs åt sidan på dess glas. Ett samtal förs mellan kaffeintag. Innan samtalets slut flyger muggen, nu hopkramad, genom luften och landar i en papperskorg. En påse dras fram och ur den tas en skokartong. Nu är samtalet slut och båda händerna är koncentrerade på att öppna kartongen och ta ut ett par rykande svarta lågskor. Det går att spegla sig i dess yta. Ett par gamla skor lämnar fötterna de sitter på och läggs i kartongen som nyss innehöll spegelskorna. De nya skorna tar plats på fötterna. Kartongen med de gamla läggs i papperskorgen ovanpå muggen.
Det där skulle förmodligen getts ett sammanhang innan det kom på papper. Men nu är det sent och imorgon bitti går tåget. Det får jag inte missa.
Golvet är städat, dammsugit och sopat, flera gånger. Ingen disk att diska. Ingen obäddad säng att bädda. Ingen tvätt att vika. Allt verkar vara på plats eller rent nu. Så jag sätter mig ner och tittar på skåpets två dörrar. Jag följer den millimeterstora springan mellan dem med blicken, upp och ner och upp. Handtagen på de vita dörrarna är av björk. Jag förmodar att jag måste använda dem för att öppna skåpet. Med blicken går det inte. Med tanken går det inte. Så jag lutar mig fram en aning, lyfter min vänstra arm så att jag når skåpets ena handtag, nuddar det med fingertopparna, fastnar i den ställningen en liten stund innan jag faller tillbaka mot ryggstödet igen. Med oförättat ärende.
DAG 2
Det går att borsta golvet ännu en gång. Golvet i hallen utanför rummet med skåpet. Varje gång jag går förbi dörröppningen tittar jag in på skåpet. Dörrarna är stängda. Om jag skulle testa att använda lite av den energi som nu strömmar genom min kropp ut i borsten och skyffeln på att öppna dörrarna till skåpet? Tanken går genom mitt huvud vid varje passering av rummet. När jag befinner mig i änden av hallen och det är dags att vända planerar jag mitt försök. Då jag kommer fram till dörren ska jag släppa både borste och skyffel, ta ett stort steg mot skåpet och snabbt få tag på handtagen och rycka upp dörrarna. Det borde gå.
DAG 3
Öppningen in till rummet med skåpet är tre kanske fyra meter bort. Bakom mig finns ytterdörren. Ståendes lutar jag ryggen mot den. I höger hand, en borste. I vänster hand, en skyffel. Jag tar ett andetag, bröstkorg och axlar höjs. Och sänks. Samtidigt tar jag det första steget mot rummets öppning. Drar borsten längs med vägglisten nere vid golvet. Ett steg. Två steg. Jag släpper inte dörröppningen med blicken. Tre steg. Borsten fastnar i något. Mitt fjärde steg avbryts och jag tappar taget om borsten vars skaft far i golvet. "Vad i...?", får jag ur mig när jag stannar och tittar ner. En bit list har lossnat och tagit ett tag om borstens strån.
DAG 4
Från sängen ser jag borsten som ligger på golvet. Denna jävla borste. Det har blivit för mycket av den. Jag rinner ner från sängen på golvet, ålar mig bort mot rummet med skåpet. Tar mig över tröskeln som skapar en liten våg av min kropp. På golvet i rummet vänder jag blicken uppåt och tittar på skåpets dörrar. De reser sig upp mot taket som två vita skyskrapor. De står så tätt ihop. Från handtagen verkar det ha vuxit ut små grenar med bladknoppar. Är det björk tro? En liten gren sträcker sig mot mig. I dess ände vecklar fem mindre grenar ut sig. En hjälpande hand som vill ta mig i kragen? Mina armar ligger orörliga längs med min kropp. Jag är för långt ifrån den hjälpande handen. Men jag får ena axeln i rörelse, kan skjuta den framåt en bit och så den andra. Med dem hasar jag mig den sista biten mot skåpet. Med örat vilandes mot skåpets ena dörr hör jag tystnad där inifrån. Så borde det inte vara. Jag borde höra något.
DAG 5
Min frukost består av gröt, mjölk, banan och en skiva melon. Allt är fixat på fem minuter. Inte många minuter senare är det uppätet och det är dags att diska. Kastrullen först, så tallriken, skeden, kniven och skärbrädan. Korken åter på mjölkpaketet och in med det i kylen. Bananskal och resterna av melonen ner i en påse som jag tror är bra för miljön. Ett par svep av disktrasan över disk- och arbetsbänk. Och några drag över köksbordet. Jag sköljer och vrider ut disktrasan och hänger den över kranen för att torka. Det är hål i den. Dags att byta. Har jag några fler? Jo, någonstans, har jag för mig. Ligger det inte några i... skåpet?
DAG 6
Disktrasan, full av hål, hänger kvar på kranen. Dagen är bara en timme och femton minuter ung. Sara sitter osynlig bredvid mig och ger mig ord från en av sina böcker. Ibland tar hennes ord tag i mig och håller mig i ett fast grepp. Som ett inverterat skåp. Jag får energi från henne. Från hennes ord. Jag sitter i soffan. Böjer jag huvudet bakåt och vrider det åt höger kan jag se dörröppningen in till rummet med skåpet. Hade det inte varit den sjätte dagen skulle jag rest mig upp nu, gått in i rummet öppnat skåpet, tagit ut en av lådorna där inne, tagit ett eller två av de papper som också finns där och tömt ut lådans innehåll på dem. Jag hade tryckt sakerna på arken, fått dem att fastna där.
Ett par händer ligger i en av kartongerna. De sticker ut ur ärmarna på en kritvit slät skjorta. Ett par manschettknappar i guld och med gravyr håller fast manschetterna och sluter ärmen tätt mot handlederna. Händerna är grova men utan valkar. På ena ringfingret sitter en vigselring, på den andra en klackring. Båda i guld, klackringen med en svart, slät polerad sten.
Högerhandens fingrar leker med vigselringen. För den upp mot knogen och blottar huden där ringen vanligen sitter. Huden är ljusare där.
Högerhanden släpper ringen och sträcker sig efter en pappmugg med kaffe. Med tumme, pekfinger och långfinger greppar handen muggen, men lite för långt ner, släpper den så att det skvätter några droppar. Handen gör ett nytt försök lite längre upp på muggen. Dropparna rinner längs muggens utsida och faller ner på skrivbordet. En mobil ringer. Vänster hands pekfinger letar sig till den och förs åt sidan på dess glas. Ett samtal förs mellan kaffeintag. Innan samtalets slut flyger muggen, nu hopkramad, genom luften och landar i en papperskorg. En påse dras fram och ur den tas en skokartong. Nu är samtalet slut och båda händerna är koncentrerade på att öppna kartongen och ta ut ett par rykande svarta lågskor. Det går att spegla sig i dess yta. Ett par gamla skor lämnar fötterna de sitter på och läggs i kartongen som nyss innehöll spegelskorna. De nya skorna tar plats på fötterna. Kartongen med de gamla läggs i papperskorgen ovanpå muggen.
Det där skulle förmodligen getts ett sammanhang innan det kom på papper. Men nu är det sent och imorgon bitti går tåget. Det får jag inte missa.
söndag, maj 27, 2018
Höns- och belägg
"Hur visade det sig?" frågar du.
Du nöjer dig inte med att jag nyss berättade att jag tvekande.
"Jag tvekade", sa jag, "jag tvekade när jag stod med dig i butiken".
"Ja, men hur visade det sig? Hur?"
Vad ska jag svara på det? Jag hade tagit dig från hyllan, gått med dig i handen en stund så lade jag ner dig och den andra boken på en bänk, tog upp min mobil och letade på datornätet om jag kunde hitta en recension om dig där någonstans. Du är full av små korta berättelser, det är bra, det var det jag vill ha, men är du värd ditt pris? Vad tycker andra om dig? Det var det jag ville veta. Men det fanns inget att hitta om dig därute bland ettorna och nollorna och då sökte jag både på din titel och på författaren som hittat på dig. Så jag öppnade dig, läste på omslagsflikens insida både bak och fram. På baksidan, så klart, och några rader i ett par av dina historier för att skapa mig en egen åsikt, om än väldigt ytlig. Inget av detta gjorde jag med den andra boken. Den tog jag från hyllan och hade det inte varit för dig hade jag gått direkt till kassan och betalat den. Visst kan tvekan finnas där ändå, men i så fall enbart som känslor och tankar som inte avslöjar sig på något sätt. I ditt fall tog jag en extra tur runt några hyllor i butiken, stannade upp och gjorde ovanstående innan jag tog dig till kassan.
"Ok, du behöver inte säga mer."
"Är du nöjd med bilden jag gav dig?"
"Tja. Sådär."
Men nu finns den här i alla fall, boken som består av noveller, som jag tvekade en aning innan jag köpte. Än har jag inte läst i den men när jag gjort det kanske jag återkommer hit och berättar om den, dess innehåll och kanske har den och jag haft fler konversationer också.
Du nöjer dig inte med att jag nyss berättade att jag tvekande.
"Jag tvekade", sa jag, "jag tvekade när jag stod med dig i butiken".
"Ja, men hur visade det sig? Hur?"
Vad ska jag svara på det? Jag hade tagit dig från hyllan, gått med dig i handen en stund så lade jag ner dig och den andra boken på en bänk, tog upp min mobil och letade på datornätet om jag kunde hitta en recension om dig där någonstans. Du är full av små korta berättelser, det är bra, det var det jag vill ha, men är du värd ditt pris? Vad tycker andra om dig? Det var det jag ville veta. Men det fanns inget att hitta om dig därute bland ettorna och nollorna och då sökte jag både på din titel och på författaren som hittat på dig. Så jag öppnade dig, läste på omslagsflikens insida både bak och fram. På baksidan, så klart, och några rader i ett par av dina historier för att skapa mig en egen åsikt, om än väldigt ytlig. Inget av detta gjorde jag med den andra boken. Den tog jag från hyllan och hade det inte varit för dig hade jag gått direkt till kassan och betalat den. Visst kan tvekan finnas där ändå, men i så fall enbart som känslor och tankar som inte avslöjar sig på något sätt. I ditt fall tog jag en extra tur runt några hyllor i butiken, stannade upp och gjorde ovanstående innan jag tog dig till kassan.
"Ok, du behöver inte säga mer."
"Är du nöjd med bilden jag gav dig?"
"Tja. Sådär."
Men nu finns den här i alla fall, boken som består av noveller, som jag tvekade en aning innan jag köpte. Än har jag inte läst i den men när jag gjort det kanske jag återkommer hit och berättar om den, dess innehåll och kanske har den och jag haft fler konversationer också.
onsdag, april 18, 2018
Återklappning
Mitt namn är...
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)
lördag, april 14, 2018
Bara bar
Jag vill inte använda ordet bra i det tänkta inlägget, men det återkommer gång på gång. För det jag skriver om är bra. Jag tycker att det är bra. Bra. Bra. Här däremot, i detta inlägg, kan jag skriva ordet hur många gånger som helst. Om det är bra vet jag inte. Dock.
Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.
Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.
Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?
Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!
Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.
Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?
Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.
Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.
Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.
Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.
Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?
Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!
Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.
Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?
Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.
Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.
söndag, mars 25, 2018
Öva på töva
Jag har bara en kvart på mig att ta mig härifrån till det ställe jag ska. Men om jag skyndar mig, går fort eller till och med springer så kommer det ta minst tjugo minuter. Någon buss går inte dit och inte har jag tillgång till någon bil. Cykel skulle kunna vara ett alternativ men den jag äger har punktering på båda däcken. Återstår alltså att gå eller springa och komma fem minuter för sent. Men gör det något då? Att komma lite för sent. Fem minuter är ju inte någon lång tid. Fast det är ju klart, att vänta i fem minuter på någon kan kännas som en lång tid. Framför allt om man inte vet om det är fem minuter som gäller. Nu är promenad det enda alternativet dock. Jag måste gå, gå snabbt. Det är bara det att jag suttit här och skrivit detta och även om det ser ut att vara en lite bagatelltext så har den snott tid, snott från den där kvarten jag först hade till förfogande. Sex minuter har det tagit att skriva detta. Jag har alltså nio minuter på mig om jag ska vara i tid. Istället för fem minuter för sen kommer jag nu vara elva minuter för sen. Minst. Fortsätter jag att skriva, vilket jag verkar göra, så minskar kvarten hela tiden och min ankomst blir senare och senare. Du som läser kan ju se hur mycket text det är kvar och på ett ungefär lista ut hur lång tid det som står efter detta ord har tagit och med hjälp av den övriga texten så går det att räkna ut hur sen jag är vid det sista skrivna ordet i detta inlägg. Jag, däremot, har i denna stund ingen aning om hur många fler ord jag kommer att skapa innan det är dags att publicera och sedan ge mig iväg. Kanske slutar jag efter denna mening? Kanske fortsätter jag. Fortsätter jag kommer jag snart passera den tid då jag skulle vara på plats där borta, där, tjugo minuter bort. Nej, nu har jag bestämt mig för att avsluta här och ta mig i kragen. Ta mig/dig i kragen - det är ett talesätt som jag ogillar. Ändå använder jag det. Ja, det finns många ord och uttryck som jag har svårt för men som ändå är lite av genvägar i språket. De säger en del, kort och koncist, och jag behöver inte uppfinna hjulet igen. Men, nu har jag glömt, vad det var jag skulle göra. Jo, avsluta denna text. Hur då? Jag vet inte. Det kan jag göra hur som helst. Genom att bara sluta skriva, mitt i en mening, eller genom att försöka knyta ihop texten på ett snyggt sätt. Inget av det blir det. Jag gör s
lördag, mars 03, 2018
Charad del 2
(fortsättning från gårdagens inlägg, Charad del 1)
Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.
Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.
Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.
I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.
Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.
Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.
(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)
Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.
Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.
Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.
I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.
Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.
Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.
(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)
lördag, februari 24, 2018
Obaserad overklighet
Här i Uppsala, staden som är känd för sin domkyrka och sitt anrika universitet, ska jag nu bo och arbeta i. För många år sedan huserade jag i en annan känd universitetsstad, Lund. Där bodde jag i tre år. Än så länge har jag bara bott i Uppsala i två veckor men om allt går väl kommer jag att bo här bra mycket längre än tre år.
Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.
Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.
Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?
Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.
- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.
Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.
Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?
Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.
Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.
Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?
Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.
- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.
Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.
Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?
söndag, januari 28, 2018
Undan utflykt
Var det inte ovanligt mycket folk på stan idag? Jag fick trängas, gå sicksack, stanna upp och ta omvägar. Överallt människor. Strida strömmar på trottoarerna. Jag balanserade på dess kanter för att komma fram. Bilar till höger, folkmassa till vänster. Inte ens mina vanliga tillflyktsgator var skonade från andras fötter. "Det är lördag, vi är lediga, låt oss dra in till stan!" verkade konsensus vara.
Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...
...frukost.
"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?
Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.
Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...
...frukost.
"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?
Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.
lördag, januari 27, 2018
Mycket längre
Vi får skynda oss, den är snart slut. Det är bara fyra dagar kvar. Vi måste skynda oss. Vad ska vi skylla på när de dagarna är över? Skynda innan januari tar slut.
Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.
Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.
Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.
När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.
Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.
Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.
Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.
Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.
Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.
Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.
När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.
Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.
Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.
Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.
onsdag, januari 10, 2018
Ruta ett revisited
Innan hon går delar hon ut ett visitkort till oss var och säger att vi kan ringa henne när som helst. Jag tittar på hennes namn som står tryckt med ett kurvigt typsnitt. Ett vanligt namn i Sverige men stavat på ett anglosaxiskt vis. Hon pratar lite till men jag lyssnar inte, drar fingret över bokstäverna för att känna på dem. De är aningen upphöjda ur den hårda pappersbiten. Hennes namn.
De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.
Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.
"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.
Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."
Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.
Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.
De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.
Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.
"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.
Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."
Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.
Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.
söndag, januari 07, 2018
Ord helt utan ord
Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.
Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.
I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.
"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."
Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.
Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.
Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.
I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.
"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."
Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.
Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.
fredag, december 29, 2017
Punkt bryt
Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
torsdag, december 28, 2017
Ett ord är taget två ord i taget
Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
tisdag, december 05, 2017
Hungrande
1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)