Elyseisk

Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.

Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.

Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?

Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.

Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.

Vidöppet brev till dig

Hej!
Som vi pratat om tidigare, kära läsare, så är tanken att Carjamming ska publicera 52 inlägg om året. I år är det gjort i och med förra inlägget. Detta är alltså inlägg nummer 53 och får ses som bonus, julbonus. Visst blir ni glada allihop för det. Ännu ett inlägg från er favoritblogg, vilken ni följer som besatta. Grattis till er.

Nåväl. Varför gör vi världen denna tjänst? Jo, för att meddela det helfestliga i att styrelsen för Carjamming har bestämt att det även nästa år, 2017, kommer att publiceras 52 inlägg. Men till skillnad från i år så kommer de på ett mer regelbundet sätt, nämligen ett i veckan med början vecka 1. Snart dags för ett nytt inlägg alltså.

Förutom detta har styrelsen kommit fram till att ta bort inlägg som är äldre än året innan det år som ligger närmast bakom innevarande år. Det innebär alltså att alla inlägg från 2015 och bakåt kommer att döljas från och med första januari 2017. Anledningen till detta är det rådande klimatet på nätet. Folk, visar det sig, kan inte ta en text för vad den är, ej heller kan folk ta reda på mer fakta än vad som står i en text och därför väljer folk att dra de slutsatser de vill. För att minska på detta elände har alltså Carjammings styrelse beslutat att bloggens texter kommer ha ett läs före-datum.

Passa därför på att läsa äldre inlägg nu. Men skulle du fortsätta vara sugen på gamla borttagna inlägg så går det bra att kontakta Carjamming så skickar vi valt inlägg med brev till dig. Glöm inte att skriva vilken adress vi ska skicka inlägget till. Det är kostnadsfritt upp till fem inlägg, därefter tillkommer utlägg för porto.

Som en av många skribenter här på Carjamming har jag blivit utsedd att meddela detta. Det gör mig inte så lite stolt. Jag och vi övriga på Carjamming hoppas på förståelse för dessa ovan nämnda beslut. Dessutom önskar vi er alla en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På återseende vecka 1, med förhoppning om många roliga, spännande och övertydliga läsupplevelser under 2017.
/Sape

Blockinlägg

Själv är jag inte så inne på att baka, därför har jag fortfarande kvar blockchoklad på en hylla i köket. Det är lite störande eftersom all annan choklad för tillfället är slut här hemma och jag är sugen på choklad just nu. Riktig choklad. Flera gånger den senaste tiden har jag sett den där blockchokladen ligga på hyllan utan att locka mig till sig. Istället lockar den fram suget efter annan choklad.

Men vänta lite nu. Sitter jag här och skriver om min önskan att ha riktig choklad istället för den där underliga varianten som jag har i köket? Ja, jag gör väl det. Är det verkligen något att skriva om? Är det något att läsa om? Vad finns det egentligen för ordkombinationer som är värda att läsa? Just nu önskar jag inte bara choklad, riktig choklad, utan också förmågan att skriva läsvärda ordkombinationer, riktigt läsvärda ordkombinationer.

Lösenord

- Ska vi dricka nånting mer?
Ser du toppen av isberget här ovan? Orden som står där uppe är en liten del av toppen på ett sådant, som ju i sig är en liten del av ett helt isberg.

- Ska vi dricka nånting mer?
En fråga, del av något stort. Men i sin ensamhet verkar den sakna all samband med någon storhet. Istället hänger en obestämd vardag över orden. Och den är för avskild för att avslöja något säkert.

- Ska vi dricka nånting mer?
Orden kan komma från varsomhelst. Nästan. Utan sin övriga kalla, hårda miljö flyger de snarare än flyter omkring. De har ingen styrande köl som dyker ner under ytan, som håller dem på jorden, som döljer en osagd mening för dig att tyda. De är allt för ensamma för att ha en sådan rejäl riktning. Eller hur?

- Ska vi dricka nånting mer?
Var befinner sig den som talar? Vem är det som får frågan? Hur mycket har de redan hunnit dricka? Varför mer? För att släcka törst? För att bli fulla? För att testa något nytt? För att distraheras från obehagliga tankar, från elefanter i rummet?

- Ska vi dricka nånting mer?
Om svaret blir nej, vad händer sen? Är festen slut då? Eller middagen? Eller bara ett barhäng, ett köksbordssamtal eller något annat? Kanske något nytt tar vid? Något spännande? Något inte så spännande.

- Ska vi dricka nånting mer?
Den frågan, bestående av enbart fem ord, döljer en mängd frågor. Jag har ställt några av dem. Väldigt få. Bara en liten del av toppen på ett undrande isberg.

En fantastisk sanning

När jag var liten tänkte jag mig en hel uppsättning glasburkar som dricksglas för mitt äldre jag. Idag dricker hipsters öl och annat ur glasburkar. Att jag nu står och funderar på att hälla upp cola i en sådan burk beror inte på att jag vill förverkliga mitt yngre jags tankar eller att jag anammat den underliga hipsterkulturen utan helt enkelt på att jag är lat och tom på fantasi.

Ståendes vid mitt öppna kylskåp är jag inte ens en halvmeter från diskbänken. Den är tom på glas. Alla står antingen diskade i skåpet ett par steg bort eller odiskade inne i vardagsrummet. Men det står en tom, diskad glasburk på diskbänken. Diskad är kanske att ta i, jag har sköljt ur den. Det har varit tomatsås i den, så det var inga problem att få den ren genom att helt enkelt spola vatten i den, skaka, hälla ut och göra om ett par gånger. Denna procedur bara för att jag ska slänga glasburken i glasåtervinningen. Någon gång snart. I vänta på det står den nu mindre än en armslängd från mig och den colaflaska jag just plockat ut ur kylen och har i handen.

Om jag tar glasburken, häller cola i den och ställer in flaskan i kylen igen, så kan jag sedan ta glascolaburken, gå in till min dator och skriva ett blogginlägg om det, tänker jag och fortsätter mitt funderande: Annars måste jag ta de där två stegen till det köksskåp jag valt att ha mina dricksglas i, ta ett glas, hälla upp colan i det, gå tillbaka till kylskåpet och öppna det igen eftersom dörren naturligtvis stängts under tiden, ställa in colan och sedan gå in till min dator för att skriva ett helt påhittat blogginlägg om att jag sitter vid datorn med en cola vid min sida. En cola som är upphälld i en burk av glas. För om jag inte har colan i en burk av glas måste jag ju hitta på att jag har det då ett blogginlägg om ett vanligt glas cola är ett ämne jag inte alls kan få till på ett läsvärt sätt.

Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.

Im lövin it

Det går att läsa den här bloggen via andra internetkanaler än direkt här från blogger. Men, och det är skönt att veta, skulle jag uppdatera eller redigera ett inlägg, alltså ett redan befintligt inlägg, med allt ifrån en bokstav till att radera allt och ersätta med en helt annan text så märks inte det genom de andra kanalerna. Denna originaltext är den som kommer att visas där hur mycket jag än ändrar. Det betyder att jag kan skriva detta, publicera det och sedan gå hit igen och ändra texten för att skriva något helt annat. Och detta andra, det kommer inte att kunna läsas från något annat ställe än här, från blogger. Bra va?

Bordläggning

Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.

Skymundan

De står inte långt ifrån varandra och når ungefär lika högt över marken, kanske är det därför som det är så lätt att ta miste på vad den ena verkligen är? Att det andra är ett avbrutet, dött och förruttnande träd syns tydligt. Det är cirka en decimeter i diameter, krumt och krokigt och brytytan ser ut som en illa snidad kungakrona med olika långa träspetsar som spretar i luften. Några rötter går inte att se eftersom sand och lera ligger tjock på marken och sträcker sig en bit upp på stammen.

Den ena däremot, är något rakare, dock lutar den en aning och precis som trädet är toppen ojämn och kvistig. Dessutom är den platt och inte rund som en stam. Men på lite håll och i det nästan ständigt rådande skymningsljuset ser de båda ut att vara två döda, brutna träd som snart inte är något mer.

Men denna sneda platta sak är en planka, på förruttnelsens stig visserligen, precis som trädet, och det var längesedan den var ett träd. Tittar du på den, på nära håll, ser du hur den börjar i intet uppe i luften och vandrar ner mot jorden för att sluta i en sten som är formad av mer än naturen. Du kan se ådrorna i den och hur ytan är målad med en mörk röd färg som trots år, väder och frånvaro av skötsel finns kvar. Mänskliga tankar och önskningar ligger bakom detta.

När du väl har fått klart för dig att den ena är något av människors hand skapat och därefter tar ett par steg bakåt, då växer något helt annat fram även av omgivningen. Du ser formationer i marken. Ett hus har stått där. En grund, dess fyrkantighet, visar sig tydligt. Nära ett av hörnen står vår planka. Inte långt från ett träd som torde befunnit sig i trädgården utanför. Men det var längesedan.

Ex ante facto

Dags för lite mer effektsökeri i form av blogginlägg.

Vi måste börja med kontraktet. Det mellan dig och mig. När det väl är skrivet (med osynligt bläck på obefintligt papper) så är det jag som måste hålla mig till det. Din uppgift är ju egentligen bara att kolla så att jag gör det vi båda kommit överens om. Eller snarare, det jag lovade i början av texten och som du accepterade, tog för givet, under läsandets gång.

Hur gör vi nu då? Jag bör börja med att förankra något, något som du sedan förutsätter att jag håller mig till genom hela texten. Men det finns ett litet dilemma här. Jag håller med om att jag bör hålla vad jag lovat, men om vi, när jag skrivit klart texten och du läst klart den samma, inte är överens om att jag hållit mig till det utlovade, vem har då rätt? Båda? Ja, kanske om vi går med på att upplevelser är det som är facit för texten. Eller en av oss? Ja, om vi tycker att det bara finns ett sätt att tolka kontraktet på. Det där sista kan ju i och för sig medföra att vi båda har fel... Men, men.

Här någonstans är det dags för mig att komma till slutet av texten. Som mall har jag ett dokument i A5-format. En A5-sida med bokstäver i storlek 12, enkelt radavsånd. Max en sida. Gärna lite kortare.

Nå, vad tycker du? Blev det något effektsökeri över texten?

Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.

Mer jag

Klockan har passerat midnatt och det är för längesedan dags att sova. Men jag måste bara göra en sak till, jag måste redigera en formulering jag inte är nöjd med i en text jag nyss avslutat. Det går snabbt, så snabbt att jag tycker mig ha tid över till mer skrivande. Därför öppnar jag ett nytt dokument och börjar skriva utan att riktigt veta om vad. Texten jag just redigerat är ju klar så fler ord i den blir det inte utan något helt nytt.

Ska jag skriva klart ikväll, i natt? undrar jag. Jag tittar på klockan nere i hörnet på skärmen, den visar 00:10. Fyra minuter sedan som jag bytte ut ett par ord i den andra texten, den jag anser mig vara klar med. Ett dåligt samvete kryper upp längs bröstkorgen mot halsen. "Du borde sova" väser det. Jag känner dess vassa andedräkt svida mot min hud. "Ja, ja" svarar jag och ser till att avsluta den nyss påbörjade texten.

Defaitism del 1

Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.

Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.

Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.

Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.

I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.

Gör vad jag tycker

Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?

Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.

Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.

Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.

Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.

Mjölk- eller blockchoklad?

Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.

Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.

Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.

Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?

Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.

Retuscherad

Bloggtext
Publicerad 12.30
Redigerad 12.31: rättade stavfel
Redigerad 12.33: fixade syftningsfel
Redigerad 12.40: tog bort överflödig fakta
Redigerad 12.44: bytte ut ord
Redigerad 12.52: ändrade om styckesordningen
Redigerad 12.56: raderade felaktig information
Redigerad 12.57: formulerade om tveksamma formuleringar
Redigerad 13.01: avlägsnade onödiga meningar
Redigerad 13.02: skrev Bloggtext

Delusions of grandeur

Jag sveper bort mina skor från sin plats där de står under den bänk som är fäst i klädskåpen. Bänken: material - trä; längd - den sträcker sig längs alla skåp, alla åtta skåp; bredd - två plankor bred med ett aningen litet mellanrum dem emellan, dålig plats att sitta på, nog med plats att ställa en väska på; nivåplacering - strax under knähöjd.

Mitt svepande gör jag med foten, med min fortfarande arbetsskoklädda fot. Jag placerar den på skorna, alldeles ovanför tåspetsarna, och drar dem i en liten bågrörelse snett bakåt från skåp och bänk. Detta för att de inte inte ska vara i vägen under den tid jag sedan står där och byter om. Det är så lätt att sparka in dem under skåpet, bort mot väggen.

Jag har gjort samma sak åtta och en halv timme tidigare. Men då stod mina arbetsskor där, de jag nu har på mig, och den svepande foten, den hade min privata sko på sig, den ena av dem som nu på eftermiddagen blir svept. På morgonen svepande, på eftermiddagen svept.

Med ögon känsliga för blogg

Hur ska detta gå till? Jag skrev det inlägg som ska vara här på ett papper, la det i min väska som jag glömde på jobbet och nu är det publiceringstid. Inte minns jag hur jag formulerade mig, inte minns jag vad jag skrev om. Mitt huvud är som en blank sida när det gäller det här inlägget (i övrigt också kanske, men just nu mest angående inlägget).

Vad ska jag göra? Hitta på ett nytt? "Hitta på"? Jag hittar väl inte på heller! Jag skriver ju som det är. Det. Vad är det? Det är verkligheten. Eller något som angränsar till den. Kanske lite längre bort än så också. Ibland är jag helt i fantasins land. Ibland i lögnens. Men jag blandar alltid in verkligheten i det hela. Som den starka krydda den är.

Är den det? Det beror väl på vilken del av verkligheten jag tar. Det finns ju mer eller mindre saftiga delar och mer eller mindre kryddstarka. Fast det kanske inte spelar så stor roll? Ta en fadd del så torr att den fastnar i gommen och doppa ner den i fantasin, i sagan, i lögnen, i önskan och i mixern. Slå på och ut rinner något som bara saknar en enda till ingrediens för att bli komplett. Den står du för, du som läser. Tillsammans gör allt detta vad alla texter är gjorda av. Mer eller mindre.

Inget av detta har jag för detta inlägg. Jo, dina ögon som vandrar över dessa bokstäver. Det är den bästa ingrediensen.

Mulebetestack

Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!

Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.

Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.

Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.

Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.

En halv pizza

Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?

Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).

Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.

Underliggare

Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"

I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.

I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.

Saker försvinner

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.

- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.

...just about enough

I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.

Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.

Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.

Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.

En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.

Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.

"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."

Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.

För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths

Fel stavning av felstavnng

För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?

Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.

Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.

Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.

Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.

Var din själ

"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".

Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.

I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.

Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?

Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.

Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?

For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med

Ännu ett litet vattenflöde

- Så, hur går det? Vad har du valt? Har du hittat något, någon idé?
- En liten moralkaka innehållandes bland annat lite populärkulturella referenser.
- Det låter intressant. Får jag höra?
- Javisst! Jag kan väl dra den i stora drag för jag är inte riktigt klar med tanken än. Men något i den här stilen har jag tänkt. Du vet hur lätt det är att sitta hemma och bli förbannad på något. Och hur lätt det är att var blind för sina egna ord om någonting. Så helt plötsligt, på avstånd, när man tittar på något som verkar helt oskyldigt så slås man av att det, och allt annat, bara kommer leda till fördärv och elände. Jag kom att tänka på det i helgen då jag, via de ständigt närvarande sociala medierna, läste diverse människors ilska över en sådan harmlös händelse som att Bruce Springsteen spelade på Ullevi. De stackars fåren hade suttit hemma i sina välansade trädgårdar och tvingats lyssna på det där oljudet som producerades på arenan. Att Bruce bara kunde med att störa dem i deras välartade svenssonliv, var väl den gemensamma utgångspunkten.

Och samtidigt, hos dem som inte riktigt brydde sig om bruset från stadion, pågick en annan strid, minst lika viktigt, verkade det som. På ena sidan: Pokemongospelare; på andra: de som inte spelar men som har ett väldigt trängande behov att berätta om hur fel de förra har och gör. Båda sidor hävdar i denna stund då spelet fortfarande bara är ett barn att de har minsann rätt och att de andra har så dåliga argument och så vidare.

Och detta är människor som annars brukar tänka klart - är min erfarenhet - när det till exempel gäller det där vedervärdiga partiet som nästan fick 13% av rösterna i senaste riksdagsvalet och deras anhang som sprider pest och kolera på olika internetforum och kommentarfält.

I kontrasten här, och likheten, mellan dessa båda strider om Bruce och Pokemon å ena sidan och fascisterna å andra så får jag en bild från filmen Terminator 2...
- T2?
- Ja.
- Den med Arnold?
- Ja, den. Minns du när Arnold... Terminatorn menar jag, stannat i öknen vid en ödslig bensinmack med Sarah Connor och hennes son John då de är ute efter att stoppa apokalypsen i form av ett kärnvapenkrig? En bit bort genom dammet och soldiset ser John två små barn som leker med varandra. De har var sin leksakspistol som de låtsas skjuta varandra med. Denna tll synes oskyldiga lek verkar få John att tappa tron på att deras uppdrag kommer att lyckas. "Vi kommer att ta kål på varandra va?" undrar han och Terminatorn svarar ungefär "Ja, det ligger i er natur."

Detta vill jag på något sätt skildra i min text. Visa på hur även vi, som inte siktar på folk med skarpladdade vapen, som fascister gör, ändå står där och gör liknande trams fast med plastvarianter. Skillnaderna suddas ut och blir hårfina. Mekanismerna är de samma. Hur lätt har vi inte att visa avsky till och med mot sådant som är här för att roa oss, oförargliga saker som Springsteen och Pokemon?

Nåväl, jag vet inte riktigt hur jag ska sy ihop det än. Något förslag?
- Du skulle kunna sätta in det i en dialog mellan två personer kanske? Låta det vara lite obearbetat så som ett samtal ofta är.
- Ja, det är en bra idé.
- Så kan du låta så där sur över det hela, så som folk gör på nätet, som någon slags understrykning på att det gäller alla det där.
- Bra det också! Och eftersom det är min text så ska jag få det sista ordet också!
- Som man får i alla bra argumentationer!
- Exakt.

Blommamma

Under tiden han satt och granskade pärmens papper gick hon ute på verandan och skötte sina pelargoner. Hon hade vuxit upp med dessa blommor, från farmors balkong där väggarna knappt skymtades bakom all blomster till föräldrarnas ständiga inhandlande varje vår. Nu var hon själv vuxen och kunde inte släppa dem. Pelargonerna.

Imorgon, tänkte han, så ska jag ta in P, E och A på mitt kontor för att diskutera dessa papper. Han hade satt en gul postit-lapp på vardera av de berörda arken. Förutom det sista som fått en rosa då de gula tagit slut.

- Den där har samma färg som de blommor jag köpte idag.

Hon pekade på den rosa postit-lappen. Han förstod inte. Det här är pengar, tänkte han, vad har det att göra med hennes förbannade blommor? Jävla ogräs. Men de är ju billiga, en billig hobby. Det kan jag ju betala för.

Många kilometer från detta haltande par satt en annan människa och ondgjorde sig över... pelargoner: Vad är de bra för egentligen? De luktar inte gott och de vissnar om man inte vattnar dem och vattnar man dem aningen för mycket vissnar de också. Men nu sitter jag här med en kruka som jag nyss fått. Det går ju inte att tacka nej.

Ja, hon satt där i sin trädgård i en stol där ryggstödet går att fälla bak. Och bakåtlutad satt hon. Bredvid sig, på trädgårdsbordet stod blommorna hon nyss fått, pelargonerna. Genom dem skymtade hon sin son, sin tonårsson. Han låg också bakåtlutad. Han verkade sova.

- Hörrö! Se till att inte ligga för länge i solen. Du kan bränna dig.
Han öppnade ögonen en aning, tittade ofokuserat på henne och slöt dem igen.
- Ja, ja, mumlade han.
Hon bröt av en blomma som börjat hänga och kastade den mot honom. Perfekt träff på pannan.
- Men lägg av!
Så mycket energi visade han sällan som vid det svaret.
Hon reste sig, flyttade uteplatsens parasol till hans stol och vecklade upp det så att det gav skugga över hans kropp. Så tog hon krukan med pelargoner och ställde i ett sällan använt hörn av trädgården.

Det finns många fler människostunder runt pelargoner och mycket mer tyckande om dessa blommor. Men vi lämnar dem och för stunden även denna blogg för att ägna oss åt annat.

Blandar komplott

Efter några sidor lästa viker jag ihop boken men behåller ett finger kvar mellan sidorna för att inte tappa bort var jag är. Ett par, en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern och båda välutbildade, och deras barn ett fortfarande väldigt ungt barn är på resa. Resan har bara börjat när jag väljer att ta paus. Jag vilar handen som jag håller boken med på mitt lår och böjer ner huvudet, tar emot pannan med andra handen och blundar. Författaren till boken kommer snart ta mig till ett annat ställe än där mina tankar hamnat efter de sidor jag läst. Kanske kommer hela boken vara så? Så, att mina tankar går åt ett håll med hjälp av några sidor men snart pendlar tillbaka med hjälp av ytterligare några sidor?

Det händer ibland att det jag läser väcker upp annat än vad författaren är ute efter att berätta. Personliga saker. Minnen, önskningar, fantasier, känslor. Det där låter jag ta över en stund innan jag fortsätter med läsandet. Det där gör att vissa böcker tar evigheter att läsa. Men det gör också att jag blandar ihop dess innehåll med mina tankar. Efteråt är det inte säkert att jag kan återge boken korrekt om någon skulle be om det.

Paret i boken jag läser har det bra, verkar det som. Ja, de har som alla sina små förhållandetjafs, men i stort verkar de trivas med varandra. Deras familj, den lilla på tre personer, är en trygghet i en värld i kaos. De litar på varandra. De stöttar varandra. Men under ytan verkar något ligga på lur. Något som inte är bra. Är det kaoset från världen eller är det kanske i förhållandet i sig? Innan det visar sig vad det är, om det nu gör det, tar jag den där pausen. Jag gör det där paret till mitt en stund. Låter dem ta en annan väg.

Pausen blir lång, längre än vad jag tänkt. Boken läggs på ett bord, fingret byts mot ett kvitto. Mat, promenad, jobb och en hel del annat kommer före boken. Men paret lämnar mig inte. De lever vidare i mitt huvud. Det där som låg på lur är borta. För de båda och deras barn är himlen nu oändligt blå och solen ständigt bländade. De lever ett högst vardagligt liv med små utflykter i äventyr då och då.

Snart kommer jag låta författaren ta över historieberättandet igen. Då kommer pendeln att svänga tillbaka. Skulle någon sedan fråga mig vad boken jag läser handlar om så kommer de att få ett blandat svar. Och om de sedan läser boken själva kommer jag framstå som ganska underlig. Har han verkligen läst boken, kanske de tänker. Det har jag, men jag har lagt till en del. Precis som du gör, när du läser.

Överdriven text

Det närmar sig nu, så nu är det här.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Jag vet inte heller vad jag skriver om.
Om jag hade så dålig syn att jag inte såg fram till datorskärmen, skulle dessa ord bli annorlunda då? Förutom att de kanske skulle bli felstavade?
Om fem minuter har två dagar gått. Det betyder två sidor. Har jag skrivit två sidor än? Nej.
Jag ligger efter alltså.
Bör en text (som denna) vara sammanhängande?
Kan man säga att denna text, alla dessa meningar - denna och de ovan och de under - är en och samma text? De verkar ju inte handla om samma sak.
Eller gör de det? Gestaltar de något gemensamt, trots spretigheten?

Om de (textens meningar) nu är, handlar, om samma sak...

*

Borde jag ha sagt något tidigare idag? Sagt något om den blogg jag har. Om min blogg. Jag gjorde inte det. Det kändes inte som att det var en bra idé. Det var nog rätt beslut. Titta här bara. Titta på dessa ord.

*

Jag tror att orden 'det' och 'jag' är de två vanligaste orden i början av alla blogginlägg jag gjort.

*

"Allt som har en mening är bra." En text full av mening. Inte ett ord för mycket. Inte en beskrivning för bred. Inte en fras för broderad.

*

Medan jag sitter här och tittar på hur den nyupphällda colan och citronskivan leker med varandra bland bubblorna funderar jag på en maträtt jag en gång åt.
Ha! "Maträtt", tänker du, jag vet nog vad du menar!
Jag känner mig avslöjad. Det är inte en maträtt. Bra! Bra att jag blev avslöjad. Om jag nu ska skriva om det jag tänkte skriva måste jag hitta en annan liknelse, en som är bättre. Eller så måste jag använda de ord som faktiskt är. Jag återkommer till detta i något annat blogginlägg.

*

Det är något med det yttre, det som inte är vi, som vi så gärna gör till vårt, till en del av oss. Det kan vara kläder, ja kläder är vanligt. Det kan vara musik och "musik". Det kan vara jobb. Och tja, det kan vara ett idrottslag eller en idrott, en ideologi, ett bilmärke. Ja, det kan vara mycket. Mycket som inte är vi men som vi gör till oss. Som en nallebjörn för vuxna. Något som skapar en identitet. Något som fyller det hål vi upplever. Att ständigt gå i kavaj och skjorta - se ut som en viktig gubbe - sedan ungdomsåren, att hänga i gäng och ropa heja-ramsor om ett fotbollslag...

- Det är inte du utan skägg.

Titta, andra skapar en identitet åt andra också. Inte bara åt sig själva.

Nåväl, men erkänner vi att vi är vi även utan det yttre som vi gjort till en så viktig del av oss själva? Eller snarare: Inser vi att vi behöver det där yttre för att vara någon? Eller är vi så blinda för och så vana vid det yttre att vi inte tror att det är något yttre?

Bakom maskinen

Jag betraktar honom i smyg under deras konversation med varandra. Utan deras vetskap lyssnar jag på dem och tittar försiktigt över min maskin, genom min maskin, mot honom. Han svarar med lugn röst och låter tålmodig men han himlar med ögonen under konversationen. Och han ser irriterad ut. Den andre missar alla grimaser då den har sitt ansikte begravt i en maskin under en massa frågetecken. Jag betraktar dem båda, kamouflerad till en upptagen reparatör som inte verkar vare sig se dem eller höra dem.

Ibland är det jag som sitter där, fastklämd mellan en maskin och en bunt med frågetecken. Då ställer jag frågor till honom, beskriver vad jag ser och vad jag inte ser, berättar vad som händer och vad som inte händer, undrar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Lugnt och tålmodigt svarar han på mina frågor. I sådana stunder, stunder av osäkerhet och oro, känns det bra att ha någon som är lugn och tålmodig till hands.

Chimär sommar

Nu är du här igen.
Men, det är ju jag också.
Vad ska vi göra?
Dricka kaffe?
Jag gillar ju inte kaffe.
Inte te heller.
Eller jo, te är gott, men inte värmen det har.
Vill du prata?
Prata om allt som hänt sedan sist?
Har det hänt något?

Vi kan väl läsa för varandra.
Läsa om oss.
Läsa om andra.

När blev du kär igen?
Hur länge varade det?
För det tog väl slut?
Jag har för mig att jag hörde det.
Men det kanske är fel.
Nåväl, kär eller ej, nu är du här igen.
Här, där intet når nya höjder.
Det är kanske bäst vi går.
Att vi går åt var sitt håll.
Du är ju bra på sånt.

Vi kan väl gömma oss för varandra.
Gömma oss för oss.
Gömma oss för andra.

Imaginär sommar

Vi går på ängen. Tom på människor, fylld av decimeterhögt gräs, av blommor. På himlen, fåglar, knappt ett enda moln bort till horisonten. Skogen gör en trevande gräns en bit bort med spridda träd här och där innan dess mer distanserade vägg, kompakt med stammar, grenar och mörker, tar vid därefter.

Vi har funnit vår plats. Du håller filten i ena sidan och kastar ut resten rakt i luften och följer sedan dess väg ner mot gräset. När den landat släpper du sidan och faller ner ovan med ett skratt. Du ser så lycklig ut. Med en hand plattar du till filten, slår lite lätt och drar sedan handen över den. "Här", säger du.

Väskan jag burit på, med en rem över axeln, åker ner och ställs på gränsen till gräset. Upp ur den tar jag våra böcker. Kvar ligger maten vi ska ha under dagen. Och drycken. Du har lagt ut kuddar till oss. Inga människor i närheten. Inga moln. En frisk vind som svalkar de varma solstrålarna.

Vi dåsar, läser, dricker och äter. Vi pratar och skrattar och undrar vad som gömmer sig i den mörka skogen. Vad finns där i dunklet mellan träden? "Det bor väl troll där", säger du. "Stora lufsar, med enorma näsor, spretigt hår, krumma tår, grön mossig hud och fullt med guldsmycken på händerna och i öronen".

Vi ligger på våra ryggar med fötterna åt var sitt håll. Mina passerar filtkanten, ut i gräset. Våra huvuden är nära varandra. Ditt hår är utspritt en bit över min kudde. Du håller din bok en bit ovan ditt ansikte. När du läser rör sig dina ögon i korta ryckiga rörelser. Boken jag läser kan inte konkurrera med något av detta.

Jagad

Jag drar vänsterhanden över den svarta ytan uppe på det som ser ut som ett hyllplan. Så följer handen ytan rakt ner mot bordet efter att den gjort en nittiograders böj däråt, men ytan når aldrig bordet utan viker istället av in under den övre delen med en mjuk böj strax innan. Det är ett j jag smeker. Eller snarare ett J. Det svävar i luften framför mig i all sin svarta prakt. Mellan trettio och fyrtio centimeter högt, kanske tjugo centimeter brett och fem, sex centimeter tjockt hänger det där. Djupet verkar vara tio centimeter, åtminstone ser det ut så men drar man handen inåt så verkar det oändligt. En underlig upplevelse. Efter sig har J:et två bokstäver: ett A och ett G. De befinner sig alla på precist avstånd från varandra så att de tre bildar ordet JAG.

Putter jag försiktigt till J:et åt sidan åker det en bit i riktningen med de båda andra bokstäverna efter sig, men återvänder med ens till den plats från vilket det kom. Som en pendel. Lika så om jag höjer upp det en bit eller sänker ner det. Håller jag kvar det på det nya stället en stund så fastnar det dock där tills jag gör samma sak på ett annat ställe. Men nu ligger jag bara med huvudet vilades i min högerarm som jag böjt över skrivbordet och drar den andra handen över bokstävernas yta samtidigt som jag tittar upp på ordet. Våra tiders viktigaste ord. JAG. Det luktar trycksvärta och elektricitet.

Om jag slår lite lätt med en fingertopp ovanpå någon av bokstäverna ramlar det ner små ord från JAG:et och lägger sig på skrivbordet under.
Tapp, tapp: "blogginlägg"
Tapp, tapp: "tweet"
Tapp, tapp: "autofiktiv roman"
Tapp, tapp: "statusuppdatering"
Tapp, tapp: "instagram"
Tapp, tapp: "kommentarer"
O.s.v.

Orden är tryckta på var sitt papper och på baksidan av dem i en liten, liten textstorlek står förslag på hur man kan kombinera ihop ordet - JAG - med andra ord på eller i framsidans media.
"Jag och mitt samhällsengagemang..."
"Jag och mitt husdjur..."
"Jag och mitt förhållande..."
"Jag och min ensamhet..."
"Jag och vad som visas på TV..."
"Jag och min sjukdom..."
O.s.v.

Allt går att kombinera ihop med ett jag.

På datorskärmen bakom ordet lyser en tom sida vit mot mig. Tom sånär som på två ord högst upp. "Skapa inlägg", står det. Jag lägger min handflata på JAG:ets framsida, riktar kraften mot skärmen och pressar till. Först gör det lite motstånd men sedan sugs det upp av den plastiga ytan och hamnar där inne på den förut tomma platsen. Ett nytt blogginlägg är skapat.

Och belägg

Det var inte meningen att skriva om dig i detta inlägg men det visade sig att det blev så ändå. Jag vet att du inte vill att jag skriver om dig så därför varnar jag så här i inledningen om vad som komma skall. Så att du kan välja att inte läsa samtidigt som du vet vad du missat. Bra va?

Min beskrivning av dig går du inte med på. Och jag håller med dig. Jag håller i princip med dig, heter det väl. I princip. Fast jag vet inte riktigt vad "i princip" betyder i sammanhanget. Men ändå, vi håller inte med varandra du och jag, om min beskrivning av dig. Det är helt ok för mig.

"Du har en glorifierad bild av mig", säger du och fortsätter: "en bild jag aldrig kan leva upp till".
Nej, det kanske inte går att leva upp till någons utopi av en annan. Eller?
"Det kanske är du som en en dålig självbild?" säger jag, men jag säger det så tyst att det inte hörs men ändå tillräckligt högt för att förses med citattecken.
"Vad sa du?"
"Äh, inget."
"Nähä."

Tänk om det är så? Tänk om jag har rätt om det där, rätt om att min bild av henne är enligt verkligheten och hennes bild av sig själv är baserad på uselt självförtroende. Spelar det någon roll? Vi möts ju ändå inte. Antingen har jag huvudet ovanför molnen eller så är hennes stucket i sanden.

"Ser du regnbågen?" undrar jag.
"Nej, men regntyngda moln."

"Ser du bloggen där?" undrar jag.
"Ja."

"Känner du hur solens strålar värmer vår hud?" undrar jag.
"Nej, men hur regnet kyler den."

"Hör du hur fåglarna kvittrar?" undrar jag.
"Nej, men hur kråkorna kraxar."

"Känner du... du... du ser bloggen?"
"Ja."
"Vill du det?"
"Nej, det vill jag inte."
"Ok, då fixar jag det. Jag skriver en varningstext i början av inlägget, så kan du titta bort under tiden detta händer."
"Vad bra. Tack!"

Nu hade jag lovat något, men jag glömde att hålla det. Det berodde på att jag var så trött att jag gick och lade mig istället. Lade mig och sov. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från henne där det stod att hon läst hela inlägget och hon hade gjort det eftersom jag inte varnat henne om dess innehåll.
"Det var ett så tråkigt inlägg" skrev hon också. "Så tråkigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till efter ett tag. Och det ville inte sluta heller. Det bara höll på och höll på. Precis om de här orden som jag sms:ar dig. Till slut hade någon utomstående gått in och stoppat bloggaren mitt i en meni"

Som representant för de korta blogginläggens intresseorganisation måsta jag nu be dig att sluta trycka fram mer ord i det här inlägget.

"Men..."
Stopp!
"Får jag inte ens..."
Stopp!

Ett par dagar bara

Jag tänkte gå händelserna i förväg och redan nu säga att det är juni.

Det är inte juni än, inte ens under nuvarande vecka kommer juni att inträda, utan gör det först på onsdag i nästa vecka. Och nästa vecka börjar inte förrän om tretton minuter. Men, det är juni nu och därmed sommar på allvar. Maj är ju mest en vårmånad medan juni låter oss ta del av sommaren på ett helt annat sätt. Ja, jag vet, det finns mindre somriga dagar även i juni, men det gör det ju i juli och augusti också. Precis som det finns riktigt sommarlika dagar i april och maj såväl som i september och ibland till och med i oktober.

Men nu är det juni och hela sommaren ligger framför oss. De soliga dagarna, de lediga dagarna, de ljusa dagarna. Alla finns de här och de finns här nu för oss att andas in. Nu kommer folk uppleva grill, bad, klarblå himmel, äventyr, solbränd kärlek, glass, vita nätter, dallrande hetta, kortbenta byxor och svalkande skugga tillsammans. Tillsammans hand i hand. För nu är juni här. Glad sommar!

Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.

För blind för att kunna se

- Här sitter jag och hittar på vad vi ska säga.
- Vad säger du?
- Jag sa att här sitter jag och...
- Jag hörde det. Men vad menar du med det?
- Precis vad jag säger, ord för ord.
- Menar du att du hittar på mina ord också?
- Ja. Självklart.
- Det gör du ju inte. Vad kommer jag att säga nästa gång då?
- Du kommer att säga att det bara var en lycklig chansning att jag gissade rätt.
- Men du har ju inte gissat än... Ha! Du var ju inte ens i närheten.
- Ok, jag hade fel. Men det betyder ju inte att det inte är jag som hittar på allt ändå.
- Nej, visserligen inte. Men kan du bevisa det? Kan du bevisa att det är du som hittar på dessa ord och inte jag?
- Hmm. Det är svårt. Ska jag bevisa för dig eller för alla i hela världen som vill ta del av detta?
- Är det någon skillnad? Bevisar du för mig bör det ju vara ett bevis du kan använda för andra?

Tiden går.

- Har du kommit på något sätt att bevisa än? Förresten, du har inte en redbull eller något sådant? Jag är så förbannat törstig.
- Det finns vatten i kranen. Mycket bättre än sån där skit.
- Men det är ju gott.
- Tycker du? Det är ju äckligt sött och jätteonyttigt. Drick vatten istället.
- Du har alltså ingen läskeblask?
- Nej. Men det är inte långt till butiken. Gå och köp en dricka där om du är så sugen. Då får du ju precis det du vill ha.
- Bra idé! Jag tror att jag gör det. Vi ses sen.
- Ok, ha det.

Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.

Ansvarig för verksamheten

- Sitter du och skriver blogginlägg igen? Eller vad gör du?
Jag var tvungen att lägga till den där sista frågan eftersom han satt där vid datorn med blogger framtryckt men utan att skriva, bara stirrandes tomt in i skärmen med armarna hängandes längs sidorna och händerna vilandes på låren.
- Mmm.
- Vad skriver du om då?
- Inget. Än.
- Kommer du inte på något att skriva om?

- Jooo...
Hans svar dröjde en stund efter min fråga och blev sedan det där utdragna jo:et som innehöll så mycket funderingar i sitt läte.
- Vad är det då?
- Det är... Alltså varje gång jag skriver här, så tror folk att det jag skriver är på riktigt. De tror att mina ord är sanna. Att...
- Vad menar du?
- ...alla ord stämmer med verkligheten till 100%. Det är så frustrerande. Det här är ju en blogg. Jag använder mig av verkligheten för att komma igång, sedan blandar jag den med fantasier och...
- Aha. Men kan inte det bero på att de som läser din blogg inte känner dig och därför tror att du skriver om ditt eget liv och dina egna tankar och känslor?
- Förmodligen. Jag vet, men... Ja, det är väl så och jag kan inte göra så mycket åt det. Har folk bestämt sig så har de.
- Du har läsare i alla fall, var glad för det. Hur är det annars då?
- Det är väl bra. Själv då?
- Bra här med. Hur är det med...
Nu var jag på minerad mark, det visste jag och min halva, tvekande fråga hade säkert redan avslöjat vart jag var på väg. Jag tog därför ett djup andetag i den korta pausen och fortsatte sedan frågan i en utandning som gjorde min röst kraftfull och bestämd.
- ...tankarna då? Återkommer dom fortfarande?
- Ja.
Ett kort svar som kom direkt. I det kunde jag dock inte tolka ifall det var ok för mig att fortsätta prata om detta eller ej. Men han bad mig ju inte att hålla tyst, så jag fortsatte, jag hade nämligen en idé.

- Du vet att du har makten över dina skrivna ord va? Du kan skapa vad du vill med dem. Du kan leva det du skapar. Du kan känna det. De där tankarna du har, du kan få annat bränsle till dem, annat än det där värdelösa som verkligheten kom släpandes med. Skriv det du vill skulle hända, skriv det du vill ska hända och låt det skrivna bli en del av dina minnen. Du kommer, jag lovar, känna av varje påhittad händelse i din kropp som om de har hänt. Du kommer drömma om dem på natten, tänka på dem när du är på jobbet, när du äter, är på stan med nån kompis, tittar på film, överallt och jämt - allt du skriver kommer bli som en verklighet för dig, som nya minnen, tankar och känslor, och du har makten att skapa detta precis så som du önskat att det skulle bli.
- Jag... jag vet det. Men jag har aldrig vågat. Jag vet inte hur jag ska börja. När jag ska börja. Var jag ska börja.
- Du kan börja här och nu. Börja i din blogg. Eller börja med att berätta för mig. Bara börja och skriv sedan hela tiden. Ha alltid papper och penna med dig. Bra att du redan tänkt att göra detta.

Efter att vi båda suttit tysta ett tag började han sedan, lite trevande, att prata med mig om sina minnen och snart kom han in på berättelsen. Berättelsen. Den som ska komma att möblera om i hans känsloliv, den som ska skapa ett alternativ till de existerande minnena och känslorna. Den som till slut ska komma att ersätta den verkliga verkligheten.

Mat och husrum

...det här kommer jag aldrig komma obemärkt förbi med:

"I mitten på väskans ovansida är ett litet handtag fäst och på var sida av det sitter inbyggda tillslutna lås. Han lyfter väska i handtaget och känner av dess tyngd att den innehåller något. Då han skakar hörs ett vagt klingande ljud och några dunsar. Det här vill han se.

Inget av de båda låsen går att öppna men avsaknaden av nyckel är inget större problem då han har sin huvudnyckel - en springkniv - med sig. Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan i högerhanden sträcker han vänsterhanden mot knivfickan och trevar efter att få ner fingrarna till skaftet. Han fastnar hela tiden i tyget på väg ner men så känner han den med fingertopparna och får ett osäkert grepp om den. Med två fingrar lyckas han få den ur fickan men så fort den kommer ut tappar han den. I sin färd neråt slår den mot hans knä, ändrar riktning och beger sig iväg mot ingången. Då den når golvet skjuter bladet ut och som ett spjut i slow motion kanar den mot dörren och stoppas alldeles innan tröskeln av en gummisulklädd nyanländ sandal."

Jag kan inte hålla på med "högerhand" hit och "vänsterhand" dit. Eller hur? Men såhär då:
"Den ligger i hans högra främre byxficka och då han håller väskan med högerhanden sträcker han den andra handen mot knivfickan och trevar..."

"Den andra handen...", ja, det blir inte lika mycket upprepning av det. Och så har jag bytt ut "i högerhanden" med "med högerhanden".

Hur är det med "inbyggda tillslutna lås"? Jag kan inte hitta de korrekta orden som förklarar hur dessa ser ut men förhoppningsvis får läsaren en bild av de låsta låsen från sin egen erfarenhet. Om det sker är ju allt vunnet vad gäller dem.

Och det finns fler saker att orda om, det vet jag. Ta till exempel uttrycket "Då den når golvet", det är lite väl torrt va?

Sen undrar jag, vad ger det för bild av en människa att denne har en springkniv i en ficka? Vem går omkring med en sådan? Gestaltar den kniven något i huvudet på folk tro? Ja, ja, det finns hur många undringar som helst om de texter man producerar. Naturligtvis finns det lika många, eller fler, tolkningar och uppfattningar som det finns läsare.

Mannen med tillfällig effekt

Det är söndag den 24:e april 2016 och varje gång som jag det senaste dygnet loggat in på det stora dominerande sociala mediet har inlägg om Liberalernas färska logga - ett stiliserat L - strömmat mot mig. Kort: L:et ser ut som en snopp, erigerad till på köpet. Därav många lustiga kommentarer och tillrop.

Det blir lätt så, att en drift med liberaler gärna förvandlas till lyteskomik, därför ska jag försöka hålla mig borta från drivandet och istället koncentrera mig på det lilla i allt det här som kan vara positivt.

Jag vet vad du tänker: kan något någonsin vara positivt med något som kallar sig liberalt?
Det är allt för lätt att svara nej på den frågan men tänk då på att det där snoppL:et kan vara ett - om än så litet - steg mot någon form av humanism. Det är ju faktiskt den första kroppsdel partiet blottat på över trettio år. Då, för så jättelänge sedan, visade de ett i det närmaste mänskligt ansikte i form av Bengt Westerberg.

Rurple Pain

Det är en klar och varm vårdag i april och mobiluret visar tretton. Bara några få timmar senare, vid femtiden på eftermiddagen försvinner värmen plötsligt. En iskall vind blåser lokalt över hållplatsen där bussen just stannat. Den förvånade blicken hos en av passagerarna som är på väg ut ur bussen ändras på ett ögonblick till en grimas över hela ansiktet som i sin tysthet skriker ut en känsla av lika delar obekvämhet som illamående. Ytterligare ett resultat av vad passageraren just sett är de kvicka skutt denne tar för att snabbt komma bort från allt och försvinna iväg längs med hållplatsen för att på så sätt lämna Det Hemska som dykt upp där på bussen bakom sig.

Det Hemska kliver av på samma hållplats, trycker hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten som följer i den rusades svallvågor och viker av mot parkeringsplatsen en bit därifrån. Ett tyst "Hej" slipper ut genom Det Hemskas läppar riktad mot den förfärade passagerarens snabbt försvinnande rygg, men det är förmodligen vinden som sätter stopp för ordet att nå fram. Tur är väl det för den chockade passageraren har fått mer än nog som det är.

Hos Det Hemska har detta slumpmässiga möte nu rotat upp några gamla underliga minnesfragment som för länge sedan arkiverats och därefter täckts med ett fint lager damm. Nu yr det gråa tussar framför Det Hemskas ansikte då denne försöker att få de uppryckta minnesskärvorna på plats, som bitar i ett pussel. Men det ansikte som formats hos passageraren och den iskalla vind som sedan uppstått ute på hållplatsen skapar en tyngd över axlarna och en klump i halsen hos Det Hemska och får denne att lägga minnespusslet åt sidan.

Det Hemska nyser några gånger - pågrund av kylan? på grund av dammet? - när nycklarna sätts i ytterdörren till dennes lägenhet. In till badrummet för lite papper att snyta sig med. Det Hemska står framför badrumsspegeln med en pappersfylld hand tryckt över ansiktet. Långsamt tar Det Hemska bort sin hand för att mer och mer blotta sitt ansikte. Det var detta ansikte som passageraren sett, detta ansikte som fått den att må dåligt, detta ansikte som fått den att småspringa därifrån. Det Hemska suckar så att axlarna lyfts upp mot öronen och sedan faller tungt ner längs sidorna. Pappret slängs i toalettstolen och spolas ner.

När Det Hemska precis släckt ljuset och är på väg att kliva över tröskeln ut mot hallen hör den ett ljud, som ett harklande, inifrån badrummet. Det Hemska stannar upp och vänder sig om för att höra bättre.
- Släpp det där, du kan inget annat göra. Låt dammet lägga sig igen.
Orden kommer från spegeln.
- Ja, jag har väl inte tänkt att göra något annat, svarar Det Hemska och tittar in i spegeln.
- Bra. Jag litar på dig. Och glöm inte: jag ser allt du gör, vet allt du tänker och förnimmer alla dina känslor.
- Ja, jag vet det. Du kan lita på mig.

Det Hemska sätter sig i fåtöljen framför sin avstängda TV. Till det avlägsna ljudet av en knarrade och gnisslande dörr som stänger in förrymda hågkomster somnar Det Hemska och när denne några timmar senare vaknar, stel i hela kroppen, verkar allt vara som vanligt igen. Det Hemska känner sig hungrig och går ut till köket för att stilla känslan. På väg dit, i hallen utanför toaletten, rör fötterna upp lite damm som ligger i en hög på golvet. Lustigt, tänker Det Hemska, var kommer det ifrån? Jag städade ju igår. Ja, ja, imorgon är det fredag, då kan jag ta en sväng med dammsugaren igen.

Och så kommer det att bli. Dammsugaren kommer fyllas under fredagskvällen med det där dammet. Sedan slängs påsen och allt är borta. Igen. Eller inlåst, bakom en dörr. En dörr med en skylt på vilken det står ettnollett med siffror.

Rakt framåt i en båge

Här sitter jag och är vaken. Mitt i natten. Det ska vi fira. Och vad skulle vara bättre att fira med än ett blogginlägg? Inte många saker. Kanske ingen. Jag vet ingen i alla fall så därför firar jag min vakenhet här.

Nu tycker jag dock att jag firat klart (vad tycker du?)så jag tar och börjar avrunda inlägget. Avrundningen är härmed avklarad.

Ingen dröm precis

Med huvudet fullt av underligheter går jag från hållplasten över parkeringsplatsen mot utrymmet mellan husen som leder in i området där jag bor. Bussens motor rusar när den startar bakom mig. Hur var det nu? Blommiga skor med klackar som gjorde nattlinnet mer lik en klänning? Ja, något sådant. Och mer? Jo, en lägenhet vars hallgolv var fyllt med reklam och post. En frän doft som mötte i dörren. En egenkär man som zappar mellan TV-kanaler, pratar nedlåtande till dem i rutan och klär sig i speedos på stranden. Detta och mer följer mig på min promenad från buss via bilar till min lägenhet.

*

Någon gång under året skulle jag sluta göra ringar för varje månad som passerat och som inte innehållit något eller några ovälkomna möten. Men mars fick sin ring. Det var inte glömskan som skulle göra att ringarna slutade att ritas (eller kryssen för ett möte skrivas) utan den efterlängtade likgiltigheten. Något exakt datum då denna inträdde i mitt liv kan jag inte ge men jag tror att det var någon vecka in i juni. Det kändes som en vinst, en högvinst, när den uppenbarade sig. För att testa att den var verklig och tålig tänkte jag en tanke som annars omgående skulle satt mig i förtvivlan. Samtidigt betraktade jag mina axlarna i hallspegeln. Tanken for genom huvudet. Knappt sekunden senare ryckte axlarna upp mot kinderna och direkt efter det föll de ner igen. Ett axelryck och med det - känslolöshet. Det hade alltså hänt. Den var här. Jag var likgiltig. Och det var sommar. En underbar kombination. Underbar.

*

Det finns inget som kan hindra mig från att somna inom kort. Jo, det gör det väl. Men genom att skriva "inget" så visar jag på hur trött jag är. Innan jag somnar ska jag bara avsluta detta inlägg. Jag gör det snabbt så att inte du också somnar. God natt!

Wishful madness

"Det blev för mycket galenskap över det hela." Jag citerar mig själv. Nyss hade jag ett inlägg skrivet, det var tre stycken långt med sex, sju meningar i varje. Inte många ord. Men för mycket galenskap. Jag raderade det därför och skrev detta istället.

Ännu inte säker på vad jag skall fylla detta inlägg med kommer jag att tänka på en önskan jag hade för några år sedan, en önskan som gick i uppfyllelse. Det är inte ofta det händer. Men när det händer är det oftast den näst bästa. Ungefär: jag vill ha allt eller inget, helst allt. Och så får man inget. Det där sista är ju en del av önskan, men den önskan som blir om det man helst vill ha inte går att få och det som finns mellan allt eller inget inte är något att önska.

Varför tänker jag på denna gamla önskan när jag befinner mig här i ett skrivande ingenmansland? Mellan ett galet inlägg och inget inlägg alls. Jo, för det var just den - galenskapen - jag såg i det nyss raderade inlägget som påminde så mycket om galenskapen i den där tiden med den där önskan. Allt var galet då. Min högsta önskan var galen då, likaså den näst högsta önskan, den som gick i uppfyllelse. Galet, galet. Det blev för mycket galenskap över det hela.

Svidande droppar

Något.

Påsk i mars. Ibland händer det att den efterlängtade ledigheten kommer tidigt. Fredag ena veckan, måndag andra. Fyra sammanhängande dagar. Det ger i sin tur två veckor efter varandra med fyra arbetsdagar istället för fem. Det där att folk i villfarelse dyrkar död och tortyr har sina fördelar ibland. Men bara ibland, vill jag understryka.

Så, nu har jag avhandlat påsken. Fast jo, jag kan tillägga att förutom ledigheten gillar jag godiset som flödar under denna helg. Men det gör det i och för sig även andra dagar på året också. Nästan alla andra. Med det sagt har jag inget mer att tillägga om påsken. Då kan jag gå in på annat.

Annat.

Alla texter, denna med, innehåller lögner. Jag måste alltså komma med en sådan så att jag inte rubbar kosmos underliga energifält. En lögn, det är kanske att ta i. Låt oss kalla det för berättelse istället. Berättelser. Vilken eller vilka berättelser tror du på? Alla har vi en sådan. Individer som kollektiva sammanslutningar i form av företag, organisationer, politiska partier med mera.

Inte alla individer i dessa sammanslutningar håller med berättelsen som sammanslutningen saluför. Kanske är det vanligast i företag, att anställda inte håller med det som företaget påstår sig stå för. I organisationer och politiska partier är det säkert vanligare. Dit ansluter väl sig folk mer frivilligt och just för att de håller med berättelsen? En anställning behöver man ju för sin överlevnads skull. Mat kostar ju pengar och hyra lika så. Man måste ta den, oavsett vad berättelsen består av, så att säga.

Individer, vi har också våra mer eller mindre väl valda ord om oss själva, ord som vi vill att andra ska ta på allvar, att andra ska tro på. Sedan skapar ävan andra personer berättelser om en själv och om andra. Om jag får frågan vad X är för en person skulle min berättelse troligtvis vara annorlunda än din när du säger något om X. Och alldeles säkert ändrar både du och jag våra respektive historier om X beroende på vem vi pratar med, vilket humör vi är på och vilken tid på dygnet det är.

Hur påverkas en person av sin egen berättelse? Och vad är det som påverkar berättelsens innehåll? Bristande självinsikt borde ju påverka. Önskan att förhärliga likaså. Eller, man kanske vill ligga lågt i sin profil om sig själv? Och hur anpassar vi oss efter orden vi påstår om oss själva om de egentligen inte är en exakt beskrivning av verkligheten? Om en rädd människa, som är medveten om det, säger att hen är modig till exempel. Ibland gör man sig en björntjänst med sin berättelse om den inte stämmer och man inte kan leva upp till den, ibland kan man vinna allt vad som finns att vinna, trots alla oriktigheter i den.

Vissa personer är värda ett försök med en väl tilltagen manipulerad berättelse. Har man inte vad som krävs får man låtsas än mer än vanligt för att sedan öva och anpassa sig. Vinner man inte personen med berättelsen har man ju i alla fall försökt. Men det är få personer i ens liv som är värda denna risk. Väldigt få.

Nu ska du få en uppgift. Berätta kort, ett halvt A4, din berättelse om dig själv och varför du läste detta blogginlägg. Berätta med papper och penna, eller på dator/i mobil om det känns bättre. Göm undan berättelsen något halvår eller så och läs den sedan igen om sex, sju månader. Håller du då med ditt gamla jag?

Det var vad som inte väntades

Det gick inte att hitta något att skriva om på den andra bloggen idag så jag tog mig hit istället. Här är det ingen som märker hur illa ställt det är med fantasin i det som skrivs. Här hänger ingen. Därför kan jag skriva lite som jag vill här.

Här.

"Den andra bloggen"? Vilken är det? Ja, det kan man fråga sig. Ska jag berätta om den? I så fall måste du lova mig att inget säga till denna blogg, det vore förödande. Carjamming är nämligen lite känslig. Förutom att den skulle bli upprörd över att inte vara ensam blogg i mitt liv tror jag att den känner att jag inte brytt mig så mycket om den de senaste månaderna, att jag inte skrivit ofta nog.

Ta till exempel för någon vecka sedan när jag satt här vid datorn, utan att ha den på, då hörde jag ett underligt ljud som verkade komma från tangenterna. Ett gnisslande och knarrande, morrande och fräsande - en massa ljud som inte brukar komma från datorn. I alla fall inte i det tonläget.

Vid det här laget har du väl tappat tron på den här historien? Jag skriver något annat istället. Men med hjälp av dig. Som vid några tillfällen förut i denna blogg ber jag dig ta en penna och ett papper. Sätt dig sedan på ett bra ställe och skriv ner fem ord på pappret du valt. Vilka ord som helst. Så skriver du en mening för varje ord innehållandes just det ordet. Fem meningar alltså. Ta sedan lappen och lägg i ett kuvert, skriv en adress på det - vilken du vill - och skicka iväg. Det var allt. Lycka till.

PS
Det där med en annan blogg. Det stämmer inte.