Återmoment

den anländer sist detta år

nyårsafton
nej inte idag
utan imorgon

det blir som vanligt
en kväll
med glitter
med bubbel
med mat
med hemlängtan

det blir som vanligt
redan
på eftermiddagen
på middagen
på förmiddagen
på morgonen

läser jag tidtabellen
inte för bussen dit
utan hem

den går först nästa år

Varm sand

Ingången är alldeles bredvid vår fönsterbänk och dörren öppnas och stängs hela tiden. In och ut går unga par med händerna fulla av dagens kommers, barnvagnar med sina mammor och pappor och de med grått hår stödda på käppar och varandra. Inga stolar och bord är lediga. Överallt i lokalen sitter folk med sina rykande koppar och sitt tilltugg. Ett ständigt sorl råder. Vid ett stort fönster som sträcker sig från golv till tak, på ett par höga barstolar av stål och trä sitter vi med våra ryggar mot allt detta. Hon med sitt rykande kaffe framför sig, jag med min läsk och en kanelbulle.

Jag följer kaffemuggen när hon lyfter den mot sina läppar. Hon stannar först en liten bit ifrån och blåser på den rykande brygden innan hon gör ett kort
sippande. Så blåser hon igen. Muggen håller hon med båda händernas tummar och pekfingrar högst upp. Ett kort sippande till, så ner med muggen på bänken framför oss. Hon riktar blicken ut genom fönstret hela tiden, ut på busshållplatsens väntande skara, på Järntorgets strosande fötter, på spårvagnar, bussar och bilar. Doften av hennes kaffe når mig och blandar sig med lokalens söta lukter av bullar och bakelser, kaffevarianter och läsk.

Isen i mitt glas håller på att smälta. Colan är kvar i sin flaska. Min mun är torr och jag fyller den med vattnet som bildats i glaset innan jag häller upp drycken över de minskande isbitarna. De lyfts upp av vätskan, döljs en kort stund i skummet och blottas sedan som försvinnande små glaskulor. Jag tar en stor klunk, andas ut och dricker sedan ner drycken till bara någon centimeter från botten. Hon släpper under tiden inte blicken från den böljande vyn utanför.

Efter att ha hällt upp den sista slatten i mitt glas och sedan halsat det och isen i ett svep harklar jag mig och tittar på henne igen. Efter en harkling till släpper hon fönstret och vrider sitt huvud mot mig. Våra blickar möts och jag riktar snabbt ner min på bänkskivan och flackar fram och tillbaka mellan hennes fulla mugg och mitt tomma glas.

"Jo, jag...", "Vad var...", säger vi i munnen på varandra.
"Förlåt, du först", skyndar jag.
"Nej, jag ville bara veta varför du ville ses."

Min blick dras mot mitt glas och jag önskar att det fanns åtminstone en liten droppe kvar där i för min tunga och gom att ta del av. Jag tar tag i det och konstaterar att det är tomt och sjunker ner med armarna mot mina lår. Glaset är kvar i händerna. Jag skruvar lite på det. En liten droppe av kondensvatten rinner ner längs glasets utsida. Den stannar upp en kort stund och tar sedan en annan väg ner mot botten än vad jag förväntade mig.

"Jo" säger jag, ställer glaset på bänken och tittar henne i ögonen, "jag var så himla sugen på kanelbulle och ville inte äta den här för mig själv."
Jag tar ett bett av bullen som fastnar i gommen.

"Jaha, du. Men jag är rädd att du måste äta upp den själv i alla fall för jag har lite bråttom", säger hon och glider ner på golvet från stolen. Hon tar på sig sin vita långa jacka i en svepande rörelse och hänger sin halsduk över nacken.
"Vi kan kanske fika igen en annan dag men nu hinner jag inte mer tyvärr. Ha det!"
Hon öppnar dörren, släpper in en barnvagn och går sedan ut och blandar sig med rörelserna där ute. Jag lägger ifrån mig bullen på dess fat. Kondensdroppen har lämnat glaset och spridit ut sig i en liten mörk fläck på bänkskivan. Som om den krossats där, mellan glas och trä.

Hjulfjäder

Jag har inte sagt A, men jag har gjort A. Däremot har jag inte gjort B. Inte än. B i det här fallet är att säga A. Så då står vi här igen, du och jag, och väntar på A. Som egentligen är ett B. I alla fall det B:et som blir av att göra det A:et som jag just gjort. Jag hatar när andra gör eller säger A för att sedan vänta in min eller andras fråga om att säga eller göra B. Snälla, vad menar du? Fortsätt! Säg nu B, vi väntar. Som sagt, nu står vi här du och jag vid ett A som är gjort och väntar på att B ska ske. På mitt B dessutom. Men det är ett B som också är ett A, som sagt. För det första A:et var en (om inte tidigare så är det runt här någonstans som detta inlägg tappar den siste läsaren, vilket betyder att jag kan gå in på väsentligheterna nu och skippa det här A- och B-snacket).

Nej, det är mitt i natten, jag får lämna det här stället för stunden, glömma detta inlägg och låtsas som om det aldrig hänt.
Vadå?

Återförbrukat

Pappersexercis
- Men, nu igen! Vad har du emot mig?
- Va? Inget. Ingenting.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör?
- Ja.
- Det gör jag väl inte.
- Ser du det inte? Alla dessa ord som sätts på mig?
- Jag har aldrig tänkt på det, inte på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så det är. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar inte jag längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.

Fåloskel och Kåliché

Alla har en historia att berätta. Länge gick jag utan någon, men så plötsligt damp en ner vid mina fötter, som ett brev på posten. Här är den. Håll till godo.

Det var en mörk och kulen natt. Vinden ven längs husväggarna och regnet piskade mot mina kinder när jag gick genom stadens tomma gator. Jag försökte skydda mig så gott jag kunde mot vädrets makter genom en rejält nerdragen hatt och en uppvikt rockkrage som sånär mötte brättet. I min högra hand hade jag en svart portfölj av konstläder. Det var en portfölj med bara ett fack och i det låg två papper av A4-format.

Jag litade inte på att det där konstskinnet i min hand skulle hålla vätan borta från papperna, så jag beslutade mig för att ta en taxi den fortsatta vägen. Men det fanns ingen bil i sikte så långt ögat kunde nå. En bit bort reflekterade vattnet på gatan neonskylten från Joe's Bar. Jag tittade på mitt armbandsur och skakade på huvudet. Men en, bara en kunde jag hinna med? Och kanske skulle det sluta regna under tiden?

Blickarna som slängdes på mig av den fåhövdade samlingen inne på Joe’s kändes som om jag var något katten släpat in. Jag nickade åt bartendern samtidigt som jag hängde av mig min droppande rock och rinnande hatt på en krok vid dörren. Med väskan klämd mellan överarm och bröstkorg gick jag till bardiskens hörn och satte mig på en barstol. Väskan la jag på bardisken.
"En whisky."
Bartendern ställde ifrån sig glaset han höll på att polera, slängde handduken över axeln och sträckte sig efter en flaska av den starka sorten.
"Vatten?"
"Nej. Is."
"Om du insisterar."
Han vände sig om och tog med en tång ett par isbitar och la i botten på ett glas. Jag tittade på hans rörelser men distraherades snart av röken från andra änden av baren. Genom den skymtade jag att par röda läppar som perfekt matchade den röda korta klänningen med ett versalt U upptill.

Bartendern la en liten rund servett framför mig och ställde sedan whiskyn därpå. Jag lyfte glaset till en skål mot klänningen och tog en försiktig klunk. Innan jag ställt ner glaset hade den röda uppenbarelsen satt sig på stolen bredvid mig.
"Bjuder du på en?"
Hon pekade på mitt glas.
"Visst. En whisky till damen."
"Gör den dubbel. Utan is."
Bartendern tittade på mig. Jag nickade.

”Så, kommer du hit ofta?”, undrade jag.
Hon blåste rök i mitt ansikte.
”Nej, det här är första gången. Du får gärna guida mig igenom sortimentet.”
”Tja”, sa jag och hostade ”jag är rätt usel på det här jag också, men det här är en single malt whisky som…”
”Intressant. Skål!”
Hon lyfte sin dubbla och svalde allt i ett svep innan jag ens hunnit fatta tag i mitt glas.
”Jag tar gärna en till.”
”Varsågod.” Jag nickade åt bartendern.

”Vad har du i den där?” hon pekade på min portfölj.
”Inget särskilt”, sa jag och skakade på huvudet.
”Nähä. Så vad är det där som inte är så särskilt för något då?”
”Det är…” jag tog min whisky och svalde resten, ”oh, det är… ooh, det är två papper, bara.”
”Två papper, minsann.” Hon fick sin andra whisky och gjorde saken kort med innehållet denna runda också.

”Får jag se på de där osärskilda papperna?”, sa hon och torkade bort lite whisky från läppen med översidan av handen.

Hon sträckte sig över mig och tog tag i portföljen snabbare än jag han reagera. Innan hon satte sig tillrätta igen stannade hennes ansikte bara centimeter från mitt, vi såg in i varandras ögon och det var som om tiden stod stilla. Vad var det jag såg i dessa blå brunnar? Innan jag drunknade rörde de sig sakta bort från mig så att jag höll mig kvar över ytan.
”Du vill inte veta vad som står på de där bladen.”, sa jag och la försiktigt en hand på hennes axel. Hon tvekade en stund med att öppna väskan men fortsatte sedan.

Med en cigarett i ena handen och mina båda papper i andra började hon läsa. Efter bara ett par bloss hade hon läst allt och sänkte ner papperna i sitt knä. Hon vände bort ansiktet och lät ett litet flämtande lämna läpparna.
”Du skjuter ju bredvid målet”, sa hon sedan och hyttade handen med de båda lapparna mot mig. De skrynklades i hennes grepp.
”’…bredvid målet?’, vad menar du?”
”Men inser du inte det? Uppgiften, eller uppgifterna, var ju glasklara och detta är vad du har åstadkommit? Du hade ju all chans i världen att göra något av det där. Så blev det såhär.”
Hon gjorde en boll av de båda bladen som hon kastade iväg över rummet.
”Ursäkta mig”, bartendern lutade sig en aning över disken mot henne och fortsatte: ”Jag vill inte att du skräpar ner här i baren, skulle du vara så vänlig att plocka upp det där du slängde.”
”Visst, visst. Häll upp en whisky till.”
Bartendern tittade på mig. Jag svalde trots att min mun var torr och nickade till kort och stelt.

Hon gick bort till bollen, tog upp den och vecklade försiktigt ut den igen. Hon räckte mig dem och sa: ”Gör om.” så vände hon sig till bartendern och bad att få whiskyflaskan. Hon tog sitt nya glas och gav till mig. När hon fått flaskan svingade hon den med botten mot glaset i min hand och skålade. Sedan tömde hon flaskan på allt innehåll.

Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Och mycket riktigt. Jag vaknade med ett ryck. Allt hade bara varit en dröm. Men låg det inte något i hennes ord ändå?

Femelleretta

Tjoho tralala
För varje steg till jobbet
Tjoho tralala
---
Ann skriver lyrik
och sitter nära nära
Ann sitter dikt an
---
Något om sommar
ej höst vinter eller vår
sandaler och tår
---
Dikt och poesi
så fria de är för sig
fängelser för mig
---
Tjoho tralala
För varje steg från jobbet
Tjoho tralala

Niondesto

Jag tar…
Nej.
Han tar…
Nej, jag tar.

Jag tar tag i smörpaketet som med sin lätthet flyger upp från sin hylla i kylskåpet så att jag jonglerar med det fram och tillbaka ett par gånger innan jag får still på det, pressat mot hand och bröstkorg. På den lilla arbetsbänken mellan spis och diskbänk lägger jag fyra skorpor på en tallrik och breder det smör som är kvar i byttan på dem.

…och breder det smör som är kvar i byttan på dem. Byttan. Byttan.

Han smakar på orden.

Nej, jag smakar på orden. Fast det borde jag inte skriva, det ska framgå. Fan, jag skulle behöva ha någon som styr upp det här.

Med en skorpa i munnen och de tre på tallriken går jag in till vardagsrummet. Tallriken ställer jag på den ena av två säten i soffan. Framför soffan står en fotpall med en laptop på. Jag sätter mig i soffan, drar fotpallen till mig, tar datorn och sätter den i knät. Så häver jag upp benen på pallen. En sladd går från datorn till ett par hörlurar som ligger på golvet. De fiskar jag upp med ena handen samtidigt som jag tar en ny skorpa med den andra. Med hörlurarna på plats över öronen tar jag så tag i den filt som ligger på armstödet och drar över axlarna. Jag öppnar ett nytt skrivdokument i datorn och blickar på den tomma vita skärmen. Det är något som saknas. Ord? Nej. Jo, men något annat också. Något mer vitalt.

Cola, jag har glömt cola.

Ut med an stor suck, av med filt och hörlurar, ner med benen från pallen, bort med datorn och ut till köket igen. Två burkar med läsk står inne i kylen, bakom det tomma smörpaketet. Alla andra hyllor är tomma. Den ena av de båda burkarna är öppnad och det som är kvar av drycken är avslagen. Jag sväljer det i ett par klunkar. Stannar upp lite i slukandet med det sista kvar i munnen och hulkar till innan det åker ner i magen. ”Åh, fy fan”, får jag ur mig och sträcker mig efter den andra burken. ”Pfffff”, säger den när jag trycker ner ringen så att ett hål skapas på dess ovansida.

Tillbaka i soffan igen. Filt på plats. Hörlurar och ben likaså. Två skorpor kvar, en kall cola och en tom skärm. På soffbordet, en oändlighet från mina händer ligger en bunt papper som jag skrivit ut på jobbet. Det är artiklar som har med de ord som inte ännu finns på min skärm att göra. På bunten ligger min mobil. Tyst.

Skriv bara. Skriv något. Om vad som helst. Markörjävel. Blinkar så retfullt ensamt där uppe till höger. Nej, till vänster. Att jag alltid ska ta fel på höger och vänster. Skorporna är slut. Colan som är kvar i burken har nått rumstemperatur. Jag glider ner mer och mer i min sittande ställning mot en halvliggande variant. Jag lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och dåsar till.

Mobilen tutar och jag vaknar med ett ryck. Nej, nej, nej, inga ryck, jag får spara uppvaknanden på det där sättet tills det är dags för klichéer. Just den sticker ut för mycket, även här. Tillbaka således, till sömnen och strax innan mobilen gör sitt ljud.

Så: ”Tut, tut”, säger mobilen. Jag öppnar mina ögon, stänger min mun och torkar saliven från hakan. Långsamt rör jag på kroppen så att stelheten ställningen gett ger vika. Datorn ställer jag på golvet och i samma rörelse lägger jag ner överkroppen på det tomma sätet bredvid det jag sitter på. Därifrån gör jag sedan högerarmen så lång att den når hela vägen till soffbordet och mobilen.

Veronica, Veronica låt det vara Veronica.

Med de orden i tankarna blundar jag och tar mig snabbt in i sömnens rike igen utan att ha hunnit titta på vem som messat mig. Hörlurarna, som klämmer mot öronen, hjälper mig att komma tillbaka till vaket tillstånd. Jag tar av mig dem. Lägger dem på golvet och ser min mobil där nere. En grön lampa blinkar till på den. Messet ja! Får tag på mobilen, sätter mig upp och öppnar meddelandet. Det är från Veronica.

Veronica:
Är du hemma (18:43)
Hallå! (18:50)

Jag:

Ja (19:03)

Veronica:
Men du sover? (19:04)

Jag:

Nej, jag skriver. Är inte du på dejt? (19:05)

Åter igen halkar jag ner med kroppen i soffan, låter huvudet vila mot armstödet och sjunker in i en dröm som snart avbryts av ett knackande ljud. ”Vad…?”, jag lyfter huvudet en aning från armstödet och tittar mig omkring i rummet. Så knackar det igen och jag lokaliserar ljudet till ytterdörren. ”Men? Vem kommer en fredagskväll och stör? Förbannat!”. Haltande, vacklande och med stöd mot väggen tar jag mig till dörren och öppnar.

Med en tvåliters flaska cola och en till bredden fylld påse med smågodis i ena handen och två pizzakartongen i den andra står Gud utanför och verkar ha hört mina obedda böner.

”Men, skulle inte du på…”
”Jo, men nu blev det inte så.”
"Varför inte det?”

Veronica går in i hallen och tar av sig skorna.

”Här.” Hon räcker mig de båda kartongerna och går ut i köket. Där tar hon en skål från ett skåp och häller upp godiset. Sedan plockar hon två glas ur ett annat skåp och en sax ur en låda. Tillsammans går vi in till soffan.

”Vad är det här för papper?”

”Det är till mina uppgifter som jag håller på med.”

”Så du skrev alltså? Jag trodde du sov bort denna fredagskväll också.”

”Nej, jag… Jag skriver. Hela tiden, jag…”

”Ja, ja. Nu äter vi.” Hon ställer ner glas, skål och sax på mina papper och går ut i hallen igen. Jag öppnar pizzakartongerna. En vegopizza i den ena och en kebabpizza till bredden fylld med kött och vitlökssås i den andra.

”Som vanligt?”
”Ja.”

Jag tar saxen och klipper de båda pizzorna på mitten och lyfter över var sin halva från den ena kartongen till den andra och vice versa.

Hon kommer tillbaka, nu klädd i mjuka byxor och ett par tofflor i form av kaniner med långa öron som sträcker sig upp en bit längs benen. Längst fram putar ett par tänder ut ur en mun med morrhår spretande åt var sitt håll.

Jag tittar på dem, på henne och på dem igen.
”Ja, ja. De är varma i alla fall.”

Vi sätter oss ner och börjar äta. Veronica tar under tiden en titt på de papper jag printat ut.

”Hur går det då?” Hon viftar med häftena.
”Tja, sådär.”
”Svårt att skriva om verkligheten?”
”Mm.”
”Har du läst den här artikeln?” Jag skakar på huvudet.
”Ge mig en penna.”

Jag går upp och hämtar en penna från skrivbordet en bit från soffan och ger till henne. Hon gör några streck och slänger texten till mig.

”Enkelt. Du behöver bara hitta på, fantisera, ljuga, men kalla det för sanning, verklighet, fakta.”

Jag läser de understrukna raderna: ”…gör om tre personer till en… skriver att det regnar en solig dag…”.

Fredag har blivit lördag. På golvet ligger två pizzakartonger med en kvarts pizza kvar i den ena och aningens mer i den andra. En halvfull skål med godis står på soffbordet bredvid en flaska till hälften fylld med cola. I soffan ligger två personer skavfötters under en filt. De sover. Den ene med kaniner på fötterna, den andre med kaniner uppe i ansiktet. En laptop står på en fotpall framför dem och i ett uppslaget ordbehandlingsprogram blinkar en markör. Till höger denna gång. Längst ner efter en massa ord, till höger.

Plåtvals

Raderna husen står i är spikraka, precis som vägarna mellan dem. Men, vad är det för hus det här lilla samhället jag betraktar består av? De där svarta byggnaderna, de som det finns flest av måste vara små bostadshus. Villor kanske? De ovanför, de avlånga, är lagerbyggnader och verkstäder. Så högst upp har vi alltså ett industriområde, nedanför det ett villaområde och till höger om dessa reser sig stadens kolossala kontors- och kommerskomplex. Och så lite överallt: silos. Vattensilos, vetesilos…

-Hur går det Peter? Funkade maskinen när du bytte till det nya kortet?
-Va? Oj, jag vet inte. Än. Men snart. Jag… har inte fått dit det. Men snart, snart.

Staden jag håller i mina händer består av plast, koppar, kisel, silver och keramik och den styr fördelningen av strömmen i svetsmaskinen. Det är det kretskort som oftast strular. Maskinen dör inte men fungerar inte heller så som den har för avsikt att göra. Det är en av de få saker jag hittills lärt mig denna första vecka som jag jobbat här i verkstaden. Verkstaden för sjuka svetsmaskiner. Vi är fyra som tar hand om patienterna. Jag är placerad längs in i ett hörn. En lång arbetsbänk sträcker sig hela vägen från mig längs ytterväggen förbi Ralf, en ung grabb som ska lära mig detta esoteriska yrke; Kristian, som en gång i tiden lärde upp Ralf och så i andra änden av lokalen veteranen Bosse som kan allt från minsta detalj om hur ett trasigt kretskort ska lagas till alla varianter av hur man svetsar med en fungerande svetsmaskin. Mittemot min plats står Anton med ryggen mot mig och lagar svetspistoler. Jag tror de kallas slangpaket. Det är de handtag som är kopplade till maskinerna och består av vattenslangar, trådledare, signalkablar och gasledning. De finns i olika längder. Från ett par meter upp till 16 meter. Antons bänk är fem meter lång. Han vandrar fram och tillbaka längs den, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen och tittar på de utdragna paketen som ligger där. Ibland böjer han sig ner mot dem. Kanske har han upptäckt en vattenläcka så liten att strålen inte är större än en tråd i ett spindelnät? Det tar evigheter innan en sådan läcka bildar en synlig pöl. Med ett instrument som ger ifrån sig ett ljud likt en gnisslande dörr kontrollerar han motståndet i kopparstrumpan som omsluter vattenslangen, han provtrycker gasslangen och han ser till så att strömbrytaren i handtaget, pistolen, fungerar. Jag följer hans vandring fram och tillbaka längs bänken en stund. Så tittar jag på de tre andra. Nu är de alla, även Ralf, upptagna med sina respektive maskiner. De skruvar och bänder, mäter spänning, motstånd och ström. De rör sig runt sina maskiner med instrument och verktyg i sina händer.

Utanför vår verkstad håller solen på att gå upp. Himlen skiftar färg från fönstrets överdel till nederkant. Mina kollegor speglas i glaset. Deras rörelser är som en långsam dans med en stillastående partner av stål. De verkar så uppslukade av sina uppgifter. Hur går tankarna i deras huvuden just nu? Är de helt upptagna av volt, ohm och ampere, kallödningar, kortslutningar och glapp? Eller luras jag av vad jag ser? I takt med att dagen tar över där ute blir deras rörelser mer och mer genomskinliga. Istället ser jag hus och byggnader som förut låg dolda i mörkret. Delar av Göteborg breder ut sig framför mig. Läppstiftet reser sig mot himlen vid Götaälvbron upp i norr. I söder sträcker sig Masthuggskyrkan upp mot inbillade makter. Mellan dessa båda torn finns ett myller av plåt-, trä- och betonglådor med arbetande människor, tränande människor, pigga människor, trötta människor, människor på exakt rätt plats, människor som inte har en aning om vad de gör där de är…

-Peter! Maskinen! Hur går det med den? Funkar den?

Sjulingsunder

Så jag hamnade på den här spårvagnen. Det var bara för att den kom först och för att jag inte orkade inte stå där på Marklandsgatan i utan mössa och vantar med en röd rinnande näsa och vänta ytterligare tio minuter. Jag ville bort därifrån. Så jag sitter på fel spårvagn och läser en nyköpt pocketbok. Hållplatser passerar och jag lyfter automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min bok varje gång spårvagnen stannar. Var är jag? Jag tittar bort mot på- och avstigningsdörren som är några säten snett framför mig. På var sida av trappen som leder upp från dörren finns plattor av rostfri plåt som skymmer min sikt ut genom dörrens glasruta. Den öppnar och går igen utan att någon passerar.

Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?

Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.

Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.

Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.

Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?

Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:

"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."

Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.

Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.

Flaskoktaver

Kvinna vid havet
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?

På återseende

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.

Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.

- Du?

Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:

- Ja?

Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:

- Jag har...

Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.

- Nej, det var inget.

Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.

Veronicas version

DIALOG UTAN TITEL

av

Veronica

Peter 

(Rummet är mörkt. Långsamt ökar ljuset. En man, Peter, halvligger på rygg i en soffa. På magen har han en laptop som han försiktigt skriver på. Soffan är placerad en bit in på scenen och till höger. Framför soffan står ett soffbord med en tom fruktskål. Scenens vänstra del är ej ljussatt. In från vänster kommer Veronica med ett skutt.)

VERONICA
Hej! Skriver du dagbok?

PETER
Nej.

VERONICA
Nähä, vad skriver du på då?

PETER
En dialog.

VERONICA
Jaha, är det för den där kursen du läser?

PETER
Ja.

VERONICA
Hur går det då?

PETER
Inte så bra. Får inte till det. Kan inte komma på något vettigt.

VERONICA
Vad handlar den om då?

PETER
Vet inte. Eller, jag fick för mig att skriva om något som hände på jobbet idag. Min chef och en chef på en annan avdelning rök ihop mitt på verkstadsgolvet. Det var…

VERONICA (avbryter)
Oh, spännande, vad hände?

PETER
Äh, det var om inköpsrutiner. Eller snarare bristen på rutiner.

VERONICA
Skriv om det då.

PETER
Men jag kommer inte ihåg så noga. Och de pratade med en massa underliga företagstermer som jag i så fall måste förenkla eller förklara och… nä, jag får inte till det.


(En stunds tystnad. Peter vrider sig i soffan och ser ut att försöka skriva något på datorn medan Veronica tittar på honom.)

PETER
Nej, det går inte. Det är hopplöst.

VERONICA
Jo då. Kom igen nu. Det kan väl inte vara så svårt. Låt mig hjälpa till lite.

PETER
Nä tack, helst inte. Jag vill göra det här själv.

VERONICA
Ok, men i vilken form skriver du då?

PETER
Vad då form?

VERONICA
Är det romanform, novellform eller kanske teatermanus? Jag tycker att du ska göra ett teatermanus.

PETER
Oj, jag vet inte. Novellform kanske? Inte teatermanus i alla fall. Sånt kan inte jag.

VERONICA
Jo, jag tycker att du ska skriva ett teatermanus. Tänk dig verkstadsgolvet som ett scengolv. Publiken, det är ni vid era verkstadsbord. Ridån går upp, ni rasslar med era verktyg och maskiner, som applåder, på golvet framför er står de två aktörerna verkstadschef och inköpschef. Så vad händer?

(Veronica sträcker ut en hand mot Peter.)

PETER
Va? Ska jag komma på det?

VERONICA
Men, ja, det är ju du som ska skriva dialogen. Knäppskalle. Vad säger de?

PETER
Ja, vad sa de? De började prata om att beställningspunkterna var satta helt fel och att…

VERONICA (avbryter)
Eller vänta! Det ska börja såhär:

(Veronica ställer sig längst fram på scenen och lyses upp av en strålkastare som bara når henne. En kort stund är övriga scenen svart innan ett litet kvadratiskt köksbord med en skrivmaskin på samt en pinnstol i trä träffas av ett dunkelt sken på scenens vänstra sida. På bordet står även en flaska whiskey och ett glas. Medan Veronica berättar sätter sig Peter på stolen. Han har på sig ett par byxor med hängslen som hänger ner längs höfterna, ett solkigt linne är nedstoppat i byxorna som hålls uppe av en livrem.)

VERONICA
Du heter Pete, är en fattig författare, som kämpar med sina manus. Du bor i en förfallen lägenhet i New York. Lägenheten är tom på allt utom lite sprit och skrivmaskin. Du skriver på en roman.

(Pete börjar knattra på maskinen och fortsätter sedan att i bakgrunden agera utefter vad Veronica säger.)

VERONICA 
Du drar pappret ur maskinen, skrynklar ihop det utan att läsa vad du skrivit och slänger det i ett hörn. Så tar du whiskeyflaskan och tömmer det lilla som är kvar i glaset, tittar på den tomma buteljen och skickar iväg den in i väggen så att glasbitar yr. Du tömmer glaset i ett svep, reser dig och går till fönstret. Du öppnar det och in strömmar musiken som New Yorks bakgator ger: polissirener, rusande motorer, tjutande däck, tutande bilar, katter som råmar och soptunnelock som faller till marken med ett dån. Neonskyltar blinkar förföriskt mot dig. Speciellt den från Joe’s Bar. Du stoppar handen i ena fickan och fiskar upp en sedel. Det borde räcka till en eller två, tänker du och kisar mot ingången till Joes. Där nere finns inspirationen till din dialog. Du tar på dig en kavaj, ett par skor och en hatt så…

(Ett snarkande avbryter Veronica. Scenen blir åter svart sånär som på Veronica. Så faller ljuset på rummet med Peter i soffan igen. Han ligger och sover.)

VERONICA:
Men, har du somnat?

PETER:
Va, nej. Jag lyssnar. ”Whiskey och Joe”.

(Han vänder sig om med ansiktet mot ryggstödet och börjar snarka igen. Veronica går fram till honom och tar försiktigt datorn som ligger på soffkanten och vippar. Hon sätter sig ner och raderar allt Peter skrivit om sin verkstadsdialog. Så börjar hon skriva en egen dialog i form liknande ett teatermanus. Det blir en dialog mellan henne och Peter. När hon är klar skickar hon in den till Peters skola, fast självklart i hans namn. Ingen ska misstänka att han tar någon annan till hjälp med sina uppgifter.)

Vilken känsla!

Har klockan ringt än? Nej, det är elva minuter kvar. Jag går upp, korsar rummet, når klockradion och drar knappen åt sidan så att den lilla lampan som berättar att larmet är aktiverat slocknar.

Genom persiennens uppvrida lameller ser jag en himmel fylld av blygrå moln. Gula löv slits från sina grenar och virvlar runt en stund innan de fångas av vattenpölar. Jag öppnar balkongdörren och drar ett djupt andetag av den kalla luften, tittar upp mot himlen och bländas av solljuset. Värmen jag känner får mig att blunda och le. Jag går genom rummet utan att nudda golvet, bort mot hallen, in till köket mot kylskåpet. Mjölken är sur, brödet är torrt och smöret är slut men det smakar himmelskt ändå.

Byxorna och skorna har inte hunnit torka från nattens promenad, de är kalla och tunga och när jag drar på mig dem helt försvunna, ersatta av mjuk päls som kittlar och värmer.

Paraplyet vänds ut och in och slits fram och tillbaka i min hand. Den lilla knoppen gjord att hålla i skaver mot min handflata. Jag släpper taget om det och ser hur det flyger upp i luften förvandlad till en praktfull fågel. Rosa och röda märken i min hand bildar vägar som leder till oändligheten.

Bussen är inte sen, jag har missat den. Tiden jag tappar på jobbet tar jag igen mellan alla andra arbetsuppgifter som läggs i högar på mitt skrivbord. Och idag är hantverkarna med sina sladdar, maskiner och verktyg inne i mitt rum för att borra, såga och hamra. Det låter som musik. Jag nynnar med i deras osynkroniserade takter. Hittar ord och hittar på ord som blir till en sång.

Kön till lunchen är lång, som en orm ringlar den sig bort mot trapphuset ner längs trapporna, ut genom entrédörren, smälter in längs fasaden och blir ett med huset. Längst bak står jag med en mage som mullrar och arbetsuppgifter som hopar sig. Det börjar regna igen. Stora droppar i regnbågens alla färger stannar upp i ansiktshöjd, ler och säger Hej! innan de splittras på min skjorta och gör den genomskinlig.

Mina lunchkuponger tog slut igår och jag kan inte köpa några nya för min plånbok ligger i en av skrivbordslådorna på kontoret. Ingen kollega finns i närheten så jag går omatad ut på gatan och äter spunnet socker och marschmallows som bjuds av älvorna i lyktstolparna.

Högarna med jobb når nästan taket efter lunch. Byggjobbarna bilar i alla väggar. Golvplankor är uppbrutna. Nya sågas på. Damm och spån yr. Mitt skrivbord vibrerar. Datorskärmen hoppar runt på bordet och visar bilder på blomstrande ängar mellan kalkylsidorna. Blommor från ängarna ramlar ut, täcker skrivbordet och fortsätter till golvet. Några slår rot i dammet. Snabbt börjar de växa. Mitt rum är nu ett vrålade, dammande, skakande, blomdoftande växthus.

Jobbhögarna och blommorna tävlar om vilka som kan växa mest, högst och längst. Blommorna ser ut att vinna. Jobbhögarna hänger med axlarna och suckar. Jag kramar om dem och säger "så ja".

Min armbandsklocka ropar mitt namn så jag tittar på den. "Se här", säger den och pekar på sina visare, "arbetsdagen är slut!". Som ett skott står jag vid busshållplatsen. Nere på gatan flyger en hästdriven buss fram och plockar upp mig med sina stora händer. Kusken drar i tömmarna, så flyger vi mellan regndroppar och lövvirlar, över bilköer och hustak. Efter alla ignorerade stoppljus landar vi till slut vid din port.

Kartongerna

DAG 1
Golvet är städat, dammsugit och sopat, flera gånger. Ingen disk att diska. Ingen obäddad säng att bädda. Ingen tvätt att vika. Allt verkar vara på plats eller rent nu. Så jag sätter mig ner och tittar på skåpets två dörrar. Jag följer den millimeterstora springan mellan dem med blicken, upp och ner och upp. Handtagen på de vita dörrarna är av björk. Jag förmodar att jag måste använda dem för att öppna skåpet. Med blicken går det inte. Med tanken går det inte. Så jag lutar mig fram en aning, lyfter min vänstra arm så att jag når skåpets ena handtag, nuddar det med fingertopparna, fastnar i den ställningen en liten stund innan jag faller tillbaka mot ryggstödet igen. Med oförättat ärende.

DAG 2
Det går att borsta golvet ännu en gång. Golvet i hallen utanför rummet med skåpet. Varje gång jag går förbi dörröppningen tittar jag in på skåpet. Dörrarna är stängda. Om jag skulle testa att använda lite av den energi som nu strömmar genom min kropp ut i borsten och skyffeln på att öppna dörrarna till skåpet? Tanken går genom mitt huvud vid varje passering av rummet. När jag befinner mig i änden av hallen och det är dags att vända planerar jag mitt försök. Då jag kommer fram till dörren ska jag släppa både borste och skyffel, ta ett stort steg mot skåpet och snabbt få tag på handtagen och rycka upp dörrarna. Det borde gå.

DAG 3
Öppningen in till rummet med skåpet är tre kanske fyra meter bort. Bakom mig finns ytterdörren. Ståendes lutar jag ryggen mot den. I höger hand, en borste. I vänster hand, en skyffel. Jag tar ett andetag, bröstkorg och axlar höjs. Och sänks. Samtidigt tar jag det första steget mot rummets öppning. Drar borsten längs med vägglisten nere vid golvet. Ett steg. Två steg. Jag släpper inte dörröppningen med blicken. Tre steg. Borsten fastnar i något. Mitt fjärde steg avbryts och jag tappar taget om borsten vars skaft far i golvet. "Vad i...?", får jag ur mig när jag stannar och tittar ner. En bit list har lossnat och tagit ett tag om borstens strån.

DAG 4
Från sängen ser jag borsten som ligger på golvet. Denna jävla borste. Det har blivit för mycket av den. Jag rinner ner från sängen på golvet, ålar mig bort mot rummet med skåpet. Tar mig över tröskeln som skapar en liten våg av min kropp. På golvet i rummet vänder jag blicken uppåt och tittar på skåpets dörrar. De reser sig upp mot taket som två vita skyskrapor. De står så tätt ihop. Från handtagen verkar det ha vuxit ut små grenar med bladknoppar. Är det björk tro? En liten gren sträcker sig mot mig. I dess ände vecklar fem mindre grenar ut sig. En hjälpande hand som vill ta mig i kragen? Mina armar ligger orörliga längs med min kropp. Jag är för långt ifrån den hjälpande handen. Men jag får ena axeln i rörelse, kan skjuta den framåt en bit och så den andra. Med dem hasar jag mig den sista biten mot skåpet. Med örat vilandes mot skåpets ena dörr hör jag tystnad där inifrån. Så borde det inte vara. Jag borde höra något.

DAG 5
Min frukost består av gröt, mjölk, banan och en skiva melon. Allt är fixat på fem minuter. Inte många minuter senare är det uppätet och det är dags att diska. Kastrullen först, så tallriken, skeden, kniven och skärbrädan. Korken åter på mjölkpaketet och in med det i kylen. Bananskal och resterna av melonen ner i en påse som jag tror är bra för miljön. Ett par svep av disktrasan över disk- och arbetsbänk. Och några drag över köksbordet. Jag sköljer och vrider ut disktrasan och hänger den över kranen för att torka. Det är hål i den. Dags att byta. Har jag några fler? Jo, någonstans, har jag för mig. Ligger det inte några i... skåpet?

DAG 6
Disktrasan, full av hål, hänger kvar på kranen. Dagen är bara en timme och femton minuter ung. Sara sitter osynlig bredvid mig och ger mig ord från en av sina böcker. Ibland tar hennes ord tag i mig och håller mig i ett fast grepp. Som ett inverterat skåp. Jag får energi från henne. Från hennes ord. Jag sitter i soffan. Böjer jag huvudet bakåt och vrider det åt höger kan jag se dörröppningen in till rummet med skåpet. Hade det inte varit den sjätte dagen skulle jag rest mig upp nu, gått in i rummet öppnat skåpet, tagit ut en av lådorna där inne, tagit ett eller två av de papper som också finns där och tömt ut lådans innehåll på dem. Jag hade tryckt sakerna på arken, fått dem att fastna där.

Ett par händer ligger i en av kartongerna. De sticker ut ur ärmarna på en kritvit slät skjorta. Ett par manschettknappar i guld och med gravyr håller fast manschetterna och sluter ärmen tätt mot handlederna. Händerna är grova men utan valkar. På ena ringfingret sitter en vigselring, på den andra en klackring. Båda i guld, klackringen med en svart, slät polerad sten.

Högerhandens fingrar leker med vigselringen. För den upp mot knogen och blottar huden där ringen vanligen sitter. Huden är ljusare där.
Högerhanden släpper ringen och sträcker sig efter en pappmugg med kaffe. Med tumme, pekfinger och långfinger greppar handen muggen, men lite för långt ner, släpper den så att det skvätter några droppar. Handen gör ett nytt försök lite längre upp på muggen. Dropparna rinner längs muggens utsida och faller ner på skrivbordet. En mobil ringer. Vänster hands pekfinger letar sig till den och förs åt sidan på dess glas. Ett samtal förs mellan kaffeintag. Innan samtalets slut flyger muggen, nu hopkramad, genom luften och landar i en papperskorg. En påse dras fram och ur den tas en skokartong. Nu är samtalet slut och båda händerna är koncentrerade på att öppna kartongen och ta ut ett par rykande svarta lågskor. Det går att spegla sig i dess yta. Ett par gamla skor lämnar fötterna de sitter på och läggs i kartongen som nyss innehöll spegelskorna. De nya skorna tar plats på fötterna. Kartongen med de gamla läggs i papperskorgen ovanpå muggen.

Det där skulle förmodligen getts ett sammanhang innan det kom på papper. Men nu är det sent och imorgon bitti går tåget. Det får jag inte missa.

Höns- och belägg

"Hur visade det sig?" frågar du.
Du nöjer dig inte med att jag nyss berättade att jag tvekande.
"Jag tvekade", sa jag, "jag tvekade när jag stod med dig i butiken".
"Ja, men hur visade det sig? Hur?"
Vad ska jag svara på det? Jag hade tagit dig från hyllan, gått med dig i handen en stund så lade jag ner dig och den andra boken på en bänk, tog upp min mobil och letade på datornätet om jag kunde hitta en recension om dig där någonstans. Du är full av små korta berättelser, det är bra, det var det jag vill ha, men är du värd ditt pris? Vad tycker andra om dig? Det var det jag ville veta. Men det fanns inget att hitta om dig därute bland ettorna och nollorna och då sökte jag både på din titel och på författaren som hittat på dig. Så jag öppnade dig, läste på omslagsflikens insida både bak och fram. På baksidan, så klart, och några rader i ett par av dina historier för att skapa mig en egen åsikt, om än väldigt ytlig. Inget av detta gjorde jag med den andra boken. Den tog jag från hyllan och hade det inte varit för dig hade jag gått direkt till kassan och betalat den. Visst kan tvekan finnas där ändå, men i så fall enbart som känslor och tankar som inte avslöjar sig på något sätt. I ditt fall tog jag en extra tur runt några hyllor i butiken, stannade upp och gjorde ovanstående innan jag tog dig till kassan.
"Ok, du behöver inte säga mer."
"Är du nöjd med bilden jag gav dig?"
"Tja. Sådär."

Men nu finns den här i alla fall, boken som består av noveller, som jag tvekade en aning innan jag köpte. Än har jag inte läst i den men när jag gjort det kanske jag återkommer hit och berättar om den, dess innehåll och kanske har den och jag haft fler konversationer också.

Återklappning

Mitt namn är...
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)

Bara bar

Jag vill inte använda ordet bra i det tänkta inlägget, men det återkommer gång på gång. För det jag skriver om är bra. Jag tycker att det är bra. Bra. Bra. Här däremot, i detta inlägg, kan jag skriva ordet hur många gånger som helst. Om det är bra vet jag inte. Dock.

Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.

Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.

Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?

Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!

Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.

Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?

Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.

Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.

Öva på töva

Jag har bara en kvart på mig att ta mig härifrån till det ställe jag ska. Men om jag skyndar mig, går fort eller till och med springer så kommer det ta minst tjugo minuter. Någon buss går inte dit och inte har jag tillgång till någon bil. Cykel skulle kunna vara ett alternativ men den jag äger har punktering på båda däcken. Återstår alltså att gå eller springa och komma fem minuter för sent. Men gör det något då? Att komma lite för sent. Fem minuter är ju inte någon lång tid. Fast det är ju klart, att vänta i fem minuter på någon kan kännas som en lång tid. Framför allt om man inte vet om det är fem minuter som gäller. Nu är promenad det enda alternativet dock. Jag måste gå, gå snabbt. Det är bara det att jag suttit här och skrivit detta och även om det ser ut att vara en lite bagatelltext så har den snott tid, snott från den där kvarten jag först hade till förfogande. Sex minuter har det tagit att skriva detta. Jag har alltså nio minuter på mig om jag ska vara i tid. Istället för fem minuter för sen kommer jag nu vara elva minuter för sen. Minst. Fortsätter jag att skriva, vilket jag verkar göra, så minskar kvarten hela tiden och min ankomst blir senare och senare. Du som läser kan ju se hur mycket text det är kvar och på ett ungefär lista ut hur lång tid det som står efter detta ord har tagit och med hjälp av den övriga texten så går det att räkna ut hur sen jag är vid det sista skrivna ordet i detta inlägg. Jag, däremot, har i denna stund ingen aning om hur många fler ord jag kommer att skapa innan det är dags att publicera och sedan ge mig iväg. Kanske slutar jag efter denna mening? Kanske fortsätter jag. Fortsätter jag kommer jag snart passera den tid då jag skulle vara på plats där borta, där, tjugo minuter bort. Nej, nu har jag bestämt mig för att avsluta här och ta mig i kragen. Ta mig/dig i kragen - det är ett talesätt som jag ogillar. Ändå använder jag det. Ja, det finns många ord och uttryck som jag har svårt för men som ändå är lite av genvägar i språket. De säger en del, kort och koncist, och jag behöver inte uppfinna hjulet igen. Men, nu har jag glömt, vad det var jag skulle göra. Jo, avsluta denna text. Hur då? Jag vet inte. Det kan jag göra hur som helst. Genom att bara sluta skriva, mitt i en mening, eller genom att försöka knyta ihop texten på ett snyggt sätt. Inget av det blir det. Jag gör s

Charad del 2

(fortsättning från gårdagens inlägg, Charad del 1)

Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.

Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.

Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.

I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.

Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.

Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.

(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)

Obaserad overklighet

Här i Uppsala, staden som är känd för sin domkyrka och sitt anrika universitet, ska jag nu bo och arbeta i. För många år sedan huserade jag i en annan känd universitetsstad, Lund. Där bodde jag i tre år. Än så länge har jag bara bott i Uppsala i två veckor men om allt går väl kommer jag att bo här bra mycket längre än tre år.

Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.

Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.

Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?

Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.

- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.

Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.

Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?

Undan utflykt

Var det inte ovanligt mycket folk på stan idag? Jag fick trängas, gå sicksack, stanna upp och ta omvägar. Överallt människor. Strida strömmar på trottoarerna. Jag balanserade på dess kanter för att komma fram. Bilar till höger, folkmassa till vänster. Inte ens mina vanliga tillflyktsgator var skonade från andras fötter. "Det är lördag, vi är lediga, låt oss dra in till stan!" verkade konsensus vara.

Tidigare på dagen, på morgonen, låg jag i sängen, nyvaken och tittade i taket. Där uppe såg jag hur min promenad gick från min ytterdörr genom området jag bor i, ut ur det och in i ett villaområde. Därefter promenerade jag en liten bit längs med den väg som går genom hela stadsdelen. Jag följde vägen till en korsning där jag fick stanna och vänta på att bilar skulle passera. Väl på andra sidan hade jag en lång sträcka utan några vägskäl alls. Efter en kort tunnel var det dags att ta sig upp på en bro och över en älv. Men först...

...frukost.

"Det där klistret har jag aldrig tyckt om." Några ord som ofta ploppar upp i mitt huvud då jag står vid spisen och rör om i min havregröt. Orden är en äldre kollegas som, om han hade haft ett liv utanför företagets portar gått i pension för ett år sedan. "Som klister? Då har du nog inte fått till den rätt." Ungefär så hade jag svarat. Jag hoppades att min passiva aggressivitet lyste igenom de där orden då de yttrades. Eller kanske var det tystnaden efter som varit mer talande?

Gröten rann ner i tallriken som den skulle och med kanel och mjölk åt jag den tillsammans med en banan. Salt och sött. Jag kände hur kroppen fylldes med energi och hur nattens trötthet rann av mig. Känslan skulle bara vara en kort stund men det var under denna tid som jag förberedde mig för utflykten jag legat och tänkt på nån timme tidigare. Inte långt efter att tallriken var diskad och bananskalet slängt stod jag vinterklädd ute på loftgången och låste min ytterdörr. Det är lördag, tänkte jag. Och jag är ledig. Jag drar in till stan.

Mycket längre

Vi får skynda oss, den är snart slut. Det är bara fyra dagar kvar. Vi måste skynda oss. Vad ska vi skylla på när de dagarna är över? Skynda innan januari tar slut.

Ingen fara, tar dagarna slut skyller vi på februari. Och sedan på mars. Och i april, april skyller vi på att vi blir lurade av april.

Men i maj, juni och juli har vi inget nu att skylla på, då får vi gömma våra tunga känslor i solsken och härda ut. I augusti lika så.

Tack och lov för september, oktober och november, de är likt december som gjorda för att ta på sig skulden för hur det känns.

När mörkret sluter sig runt oss under dessa månader blandas det med vårat eget. Då syns det inte så tydligt att det är från oss det kommer, det som egentligen påverkar oss. Vi skyller på vädret, på regnet, på molnen. När vi faller skyller vi på löven som gör det samma.

Det är en underligt skön känsla, komplex, fylld av motsatser. Mitt ansvar läggs i knät på månader, jordaxelns lutning, vattenpölar.

Men på sommaren får inget skyllas, den är som lästa böcker, behov av att hyllas.

Stressa alltså inte för att januari snart är slut, vi har tid kvar att skylla ifrån oss våra inre demoner på.

Ruta ett revisited

Innan hon går delar hon ut ett visitkort till oss var och säger att vi kan ringa henne när som helst. Jag tittar på hennes namn som står tryckt med ett kurvigt typsnitt. Ett vanligt namn i Sverige men stavat på ett anglosaxiskt vis. Hon pratar lite till men jag lyssnar inte, drar fingret över bokstäverna för att känna på dem. De är aningen upphöjda ur den hårda pappersbiten. Hennes namn.

De andra börjar droppa av under tiden som hon packar ner de demosaker hon haft med sig och förevisat oss. Jag står fortfarande kvar med huvudet böjt över kortet i min hand med tankar några år tillbaka i tiden. Det var någon annan med det här namnet, fast stavat lite annorlunda, någon som dök upp i mitt liv, snuddade lite på ytan och försvann igen. När hon var borta vände jag på mitt huvud och tittade så gott jag kunde på min rygg som kändes konstig och såg att den var borta. Ingen ryggrad kvar och ingen bröstkorg och allt som varit där innanför var mosat.

Jag minns att jag hulkade när jag såg hur det såg ut. Men jag spydde aldrig. Istället gick jag omkring med ett långvarigt illamående. Jag klädde mig i tröjor och annat som dolde det där hålet som var karvat ur mig. Och jag låtsades inte om att det fanns där. Det lindrade mitt illamående inbillade jag mig. Men det var svårt att gå utan ryggrad. Och sitta och ligga och stå och spela fotboll. Fast jag spelade aldrig fotboll men skulle någon ha frågat hade jag en bra ursäkt att slippa. "Titta här", hade jag sagt och visat dem min försvunna rygg.

"Så vad tyckte du?" Jag drogs tillbaka in i nuet igen. Hon drog igen dragkedjan på väskan.
"Joo... intressant, jag hoppas att vårt företag skaffar dessa prylar." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade kommit lite för sent till demonstrationen hon haft. Ställt mig en bit bort och egentligen bara utnyttjat förevisningen som ett legitimt sätt att slippa jobba en kvart.

Med väskan över ryggen, på väg bort mot utgången vänder hon huvudet mot mig. "Som sagt, det är bara att ringa när som helst."

Ja, tänker jag, men jag är inte rätt anställd att berätta det för, jag måste ju fråga tre personer innan det är ok att hämta ny tvål till dasset i verkstaden. Men jag ler och nickar till henne som svar. Så går jag in bland butikens hyllor och bort mot dörren som leder in i verkstaden. I en av lådorna på min arbetsplats lägger jag hennes visitkort och snart ska jag glömma bort henne och hennes erbjudande.

Dags att börja jobba igen, jag tittar på maskinen framför mig och försöker förstå vad som behöver göras. Skruvas, tänker jag, vad det än är för fel så behövs en skruvmejsel. På arbetsbänken en bit bort ligger verktyget jag behöver och då jag sträcker mig efter det känner jag hur det hugger till i ryggen.

Ord helt utan ord

Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.

Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.

I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.

"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."

Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.

Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.