Ord helt utan ord

Han öppnar dörren till ordbutiken och går in. Från en genomskinlig hink tar han upp en liten plastskopa som han väger i handen. Han håller den i handtaget och gör några försök att snurra den samtidigt som han plockar fram en papperspåse från en hylla bredvid hinken. Så går han fram till den första av många lådor, denna har korta ord som börjar på a i sig, lyfter på locket och tar ett tag. Orden han fångar släpper han ner i påsen. I lådan under finns långa ord som börjar på a. Han plockar några där också. Så går han genom låda efter låda. Bokstav efter bokstav. Några hoppar han över, några gräver han ytligt i och några får ge ifrån sig en betydlig del av sitt innehåll. Han verkar veta vad han vill.

Utanför står jag och observerar det hela. Tittar genom glasrutan på vartenda spadtag. Fascineras. I min hand har jag en påse av liknande sort men fylld enbart med ord som inte är värda att nämnas. Plockade utan eftertanke. Ibland söker sig min blick ner till påsen i min hand och då börja tankar formas. Formas om. Eller ta form. Från att omedvetet vara den ständiga åskådaren blir jag där en medveten aktör.

I samma stund som han släpper locket på den sista lådan och börjar stega mot kassan går jag in i butiken igen. Jag ställer min påse på disken och pekar på ett block i hyllan bakom kassören.

"Jag glömde, jag ska ju ha ett sånt också."

Min plan är inte riktigt genomtänkt än, tiden har ju varit så knapp, men jag har turen med mig. Samtidigt som mannen i kassan vänder sig om för att ta fram ett block, som jag inte behöver, ställs den ordpåse jag traktar efter bredvid min och den man som tänkt bli ägare till den vänder bort sin blick och tittar ut över butiken. Snabbt och tar jag hans samlade ord och föser mina till hans plats. Ingen såg något. Jag betalar för blocket och säger hej då.

Nu sitter jag här vid min dator. Bredvid mig ligger ännu ett block tomt på ord men fullt med rader. På blocket står en påse ord, hans ord. Det är konstigt. Hur jag än försöker att pussla med dem så blir det som om det vore mina ord, mina valda ord. Inte hans, han som verkade veta vad han gjorde.

Punkt bryt

Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.

När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.

Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.

"Jag går ut med soporna."
"OK."

Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.

Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.

Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.

Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.

Ett ord är taget två ord i taget

Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.

Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.

Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.

De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.

Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.

På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.

Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.

Hungrande

1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.

Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.

Allt blev mörkt.

"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"

2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.

Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.

Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.

3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.

Bildord

Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Så utbrister jag: ”Vilken underbar höstdag!”

Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”

”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.

Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.

Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.

Ett oläsbart stycke

Så förvånad han kommer att bli! Tanken återkommer hela tiden. Så förvånad han kommer att bli! I min hand har jag ett paket, inte större än en tändsticksask, noga inslaget i presentpapper. Ett snöre lagt i kors håller det samman. Pappret är grönt och snöret rött.

- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.

Konstkö och konstrad

- Grattis! Grattis till körkortet!
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.

En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.

- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.

Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.

Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.

Befinna sig

I detta inlägg tänkte jag berätta om när man inte vet något eller när man inte har koll på läget men man tror sig veta eller ha koll på det. Ja, jag tänkte att det kunde vara en bra idé. Som exempel tar jag en sak jag varit med om. Hänger du med?

För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.

En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.

Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:

En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.

Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.

Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.

Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.

Fromma önskningar

Kapitel 2
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.

Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.

Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...

Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:

Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.

Avbruten filippik

"Jag skulle vilja be dig att inte läsa följande text..."
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också

Nitton och tjugotvå

Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.

Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.

I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.

En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.

Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).

I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.

Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.

Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.

Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.

I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.

Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.

Lägergäld

Hur ska det här gå? Du får hjälpa mig. Vill du det? Det kan bli kul. Låt oss börja.

Här, ska vi börja här, tycker du? Ska jag välja? Nej, vi ska båda välja. Kom igen nu. Säg vad du tycker om den här platsen. Bra? Ja, det tycker jag också. Kan inte du sätta på lite musik. Vad som helst. Ja, gärna något lugnt. Jag fortsätter här så länge.

Hoppas musiken kommer snart så att jag slipper göra det här själv. Det här gör mig så, ja vad ska jag säga? Obekväm? Ja, det är en bra beskrivning. Obekväm. Men med lite hjälp brukar det gå bra. Nu hör jag något komma ur högtalarna. Då är vi snart två här igen. Två för detta.

Dido. Det var länge sedan. Bra val. Ja, jag vet inte när jag lyssnade på henne senast. Har hon gjort något nyligen? Det är väldigt mycket tidigt 00-tal över detta. Vad var det den där videon med Eminem hette? Stan, ja så var det ja. Första gången jag hörde talas om henne. Men, ska vi börja med detta då? Ok.

Är det bra så här långt, det vi gör tycker du? Jag tycker själv att det gått bra hittills. Förmodligen för att du är med och hjälper. Ja, det gör verkligen skillnad. Tack så mycket för hjälpen. Nej, det är inte lite. Verkligen inte. Tack vare dig är det klart nu. Vet inte om jag hade fixat det här själv. Om jag bara kunde betala tillbaka till dig. Jag vet bara inte hur.

Grågång

Här befinner jag mig hela tiden på gränsen. Det är egentligen inte min grej att göra det någonstans. Att testa gränser överlåter jag gärna åt andra. Och andra vill. Ställ dig en bit från vilken gräns som helst så kommer du se hur folk trängs vid den, trängs för att känna, trängs får att få den där kicken, trängs för att vara, bli eller åtminstone anses överskridande.

Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.

När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.

Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.

Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.

De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.

De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.

Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.

Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.

I regel i vägg

- Har du vart här?
Har du vart här - jag tänker på de där orden jag just sagt till människan mittemot mig. I tystnaden som nu infunnit sig har jag tid att undra över hur de skulle tas emot av en ordkänslig människa. En kort rysning går genom min kropp när de typerna dyker upp i mina tankar.

En mun som rör på sig.
- Va? Vad sa du?
- Jag har inte varit här sa jag.
- Inte? Är du säker på det? Vem kan det då ha varit?

Ja, vem kan det då ha varit som varit, vart, här? Det är en gåta för mig. I tystnad funderar jag över vem jag har gått miste om.

Självmål

- Tänk dig att vi ger oss ut på en resa utan att vi vet vilket mål vi färdas mot.
- Är det vad vi gör nu?
- Ja. Vi vet inte vart vi ska, vi har inte ens någon aning om i vilket väderstreck vi färdas. Vi bara åker. Men vi stannar till ibland på diverse ställen. För att ta en paus. För att studera den nya omgivningen. Och för att bara vara.
- Så det där är inte målet? Eller målen?
- Nej.
- Vet vi när vi kommer till det då?
- Ja, det måste vi.
- Men hur ska vi kunna veta det?
- Vi bestämmer det när det är dags.
- Ok. Men det låter godtyckligt tycker jag.
- Vill du hellre att vi bestämmer slutdestinationen redan nu?
- Jag hade nog tyckt att det var bättre, ja.
- Då gör vi det. Vart ska vi? Du får bestämma.
- Jag vet inte riktigt än. Låt mig fundera en stund.
-
-
- Nu vet jag. Tror jag.
- Bra! Vart?
- Vi slutar där vi började.
- Vi reser i en cirkel alltså?
- Hmm, ja, det kan man säga.
- En tur- och returbiljett där resemålet inte är turen utan returen?
- Ungefär så ja.
- Då är vi snart i mål.
- Ja.
- Har vi lärt oss något på vägen?
- Jag vet inte? Måste vi det? Lära oss något?
- Det är inte ett måste, men det är nog bra att göra det. Vi vet så lite och det är så lätt att göra fel då.
- Ja, det har du rätt i. Hur gör vi med det?
- Vi reser igen. Skaffar oss erfarenhet av ännu en resa.
- Bra idé. Hur gör vi med den resan?
- Jo, tänk dig att vi ger oss iväg, vi bara åker. Utan att ha ett resmål. Så gör vi.

Den tredje rösten

Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.

Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.

Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.

- Vi är tre här som inte finns.

Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.

- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?

Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.

- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.

Kan jag inte?

- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.

Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.

Dupera en pultron

Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.

Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.

Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.

- Vi är tre här som inte finns.

Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.

- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?

Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.

- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.

Kan jag inte?

- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.

Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.

Överlämnat

Redan i butiken när jag slår ihop boken efter en kort gratisläsning börjar tvekan att komma. Jag har bestämt mig för att köpa boken, jag är på väg till kassan, men med mig i stegen dit följer denna tvekan. En ovisshet om att kunna förstå. Det finns inga instruktioner till boken. Jag behöver det, jag behöver vägledning. Den korta butiksläsningen avslöjade underligheter jag garanterat kommer att brottas med vid senare läsning.

Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.

Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.

Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."

Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.

Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.

Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.

Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.

Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.

Elyseisk

Snön i min fingervantsklädda hand vill inte smälta. När jag öppnar handen efter att ha kramat den faller snön däri isär och ner på marken i små flingor, precis som då de en gång föll från molnen. Det tunna lager som fastnat i vantgarnet blänker i skenet från gatubelysningen. Jag vrider handen sakta fram och tillbaka för att få ut mer av de små kristallernas glittrande uppvisning. Genom utandningsluftens dimma ser jag elljuset reflekteras i regnbågens alla färger.

Jag reser på mig och borstar vantar och kläder rena från snö. Efter mig på marken lämnar jag en nyskapad snöängel. Jag står mitt i ängeln och tittar på mina steg som tagit mig hit. De är de enda stegen i snön. Troligtvis har jag gått där det finns asfalt under, men då de svänger fram och tillbaka genom snötäcket vet jag inte säkert. På fler ställen än där jag står just nu har jag lämnat änglar kvar i snön, dessa konstgjorda fantasifigurer som platt och stilla ligger där på marken, vända mot den stjärnklara svarta himlen ovanför.

Långt, långt bort, vid ett krön, ter sig marken nästan snöfri. Då jag befann mig där - jag minns inte när - målades plötsligt nedre delen av himlen rosa och orange. Som ett skiljande lysande streck mellan mörk himmel och svart jord. Upp mellan berg, träd och hus reste sig så en skinande sol. Oväntat i den eviga vinternatten. Jag blundade, vände ansiktet mot solen och tog åt mig av ljuset den delade med sig av. När jag öppnade mina ögon, så vana vid vintermörker, bländades jag av det skarpa ljuset. Och kanske var det därför som jag tog fel på värmen jag tyckte mig känna?

Under några korta timmar där borta på krönet sken solen på mig och allt runtomkring. Den spred sitt strålande ljus överallt. Men den värmde inte. Det var en önskan som aldrig var menad att slå in. Solen värmer inte djupfrysta vinterdagar. Den tycks visserligen befinna sig nära då den står så lågt på himlen, så lågt att den bländar utan att man behöver lyfta på blicken. Men den står lågt, säkert för att den har så bråttom att ge sig av igen och inte för att värma. En kort, kort stund hann den dock med att göra allt omkring mig upplyst, att blända mig och sedan när den var på väg bort, göra himlen och minnet av den till skön konst igen.

Min blick släpper krönet och jag vänder mig om och tittar åt andra hållet. Under mina fötter får ängeln sin mage trampad på. I mörkret framför den och mig har jag mängder av orörd snö att pulsa i. Och det finns gott om plats för fler snöänglar att kliva upp ur.

Vidöppet brev till dig

Hej!
Som vi pratat om tidigare, kära läsare, så är tanken att Carjamming ska publicera 52 inlägg om året. I år är det gjort i och med förra inlägget. Detta är alltså inlägg nummer 53 och får ses som bonus, julbonus. Visst blir ni glada allihop för det. Ännu ett inlägg från er favoritblogg, vilken ni följer som besatta. Grattis till er.

Nåväl. Varför gör vi världen denna tjänst? Jo, för att meddela det helfestliga i att styrelsen för Carjamming har bestämt att det även nästa år, 2017, kommer att publiceras 52 inlägg. Men till skillnad från i år så kommer de på ett mer regelbundet sätt, nämligen ett i veckan med början vecka 1. Snart dags för ett nytt inlägg alltså.

Förutom detta har styrelsen kommit fram till att ta bort inlägg som är äldre än året innan det år som ligger närmast bakom innevarande år. Det innebär alltså att alla inlägg från 2015 och bakåt kommer att döljas från och med första januari 2017. Anledningen till detta är det rådande klimatet på nätet. Folk, visar det sig, kan inte ta en text för vad den är, ej heller kan folk ta reda på mer fakta än vad som står i en text och därför väljer folk att dra de slutsatser de vill. För att minska på detta elände har alltså Carjammings styrelse beslutat att bloggens texter kommer ha ett läs före-datum.

Passa därför på att läsa äldre inlägg nu. Men skulle du fortsätta vara sugen på gamla borttagna inlägg så går det bra att kontakta Carjamming så skickar vi valt inlägg med brev till dig. Glöm inte att skriva vilken adress vi ska skicka inlägget till. Det är kostnadsfritt upp till fem inlägg, därefter tillkommer utlägg för porto.

Som en av många skribenter här på Carjamming har jag blivit utsedd att meddela detta. Det gör mig inte så lite stolt. Jag och vi övriga på Carjamming hoppas på förståelse för dessa ovan nämnda beslut. Dessutom önskar vi er alla en fortsatt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

På återseende vecka 1, med förhoppning om många roliga, spännande och övertydliga läsupplevelser under 2017.
/Sape

Blockinlägg

Själv är jag inte så inne på att baka, därför har jag fortfarande kvar blockchoklad på en hylla i köket. Det är lite störande eftersom all annan choklad för tillfället är slut här hemma och jag är sugen på choklad just nu. Riktig choklad. Flera gånger den senaste tiden har jag sett den där blockchokladen ligga på hyllan utan att locka mig till sig. Istället lockar den fram suget efter annan choklad.

Men vänta lite nu. Sitter jag här och skriver om min önskan att ha riktig choklad istället för den där underliga varianten som jag har i köket? Ja, jag gör väl det. Är det verkligen något att skriva om? Är det något att läsa om? Vad finns det egentligen för ordkombinationer som är värda att läsa? Just nu önskar jag inte bara choklad, riktig choklad, utan också förmågan att skriva läsvärda ordkombinationer, riktigt läsvärda ordkombinationer.

Lösenord

- Ska vi dricka nånting mer?
Ser du toppen av isberget här ovan? Orden som står där uppe är en liten del av toppen på ett sådant, som ju i sig är en liten del av ett helt isberg.

- Ska vi dricka nånting mer?
En fråga, del av något stort. Men i sin ensamhet verkar den sakna all samband med någon storhet. Istället hänger en obestämd vardag över orden. Och den är för avskild för att avslöja något säkert.

- Ska vi dricka nånting mer?
Orden kan komma från varsomhelst. Nästan. Utan sin övriga kalla, hårda miljö flyger de snarare än flyter omkring. De har ingen styrande köl som dyker ner under ytan, som håller dem på jorden, som döljer en osagd mening för dig att tyda. De är allt för ensamma för att ha en sådan rejäl riktning. Eller hur?

- Ska vi dricka nånting mer?
Var befinner sig den som talar? Vem är det som får frågan? Hur mycket har de redan hunnit dricka? Varför mer? För att släcka törst? För att bli fulla? För att testa något nytt? För att distraheras från obehagliga tankar, från elefanter i rummet?

- Ska vi dricka nånting mer?
Om svaret blir nej, vad händer sen? Är festen slut då? Eller middagen? Eller bara ett barhäng, ett köksbordssamtal eller något annat? Kanske något nytt tar vid? Något spännande? Något inte så spännande.

- Ska vi dricka nånting mer?
Den frågan, bestående av enbart fem ord, döljer en mängd frågor. Jag har ställt några av dem. Väldigt få. Bara en liten del av toppen på ett undrande isberg.

En fantastisk sanning

När jag var liten tänkte jag mig en hel uppsättning glasburkar som dricksglas för mitt äldre jag. Idag dricker hipsters öl och annat ur glasburkar. Att jag nu står och funderar på att hälla upp cola i en sådan burk beror inte på att jag vill förverkliga mitt yngre jags tankar eller att jag anammat den underliga hipsterkulturen utan helt enkelt på att jag är lat och tom på fantasi.

Ståendes vid mitt öppna kylskåp är jag inte ens en halvmeter från diskbänken. Den är tom på glas. Alla står antingen diskade i skåpet ett par steg bort eller odiskade inne i vardagsrummet. Men det står en tom, diskad glasburk på diskbänken. Diskad är kanske att ta i, jag har sköljt ur den. Det har varit tomatsås i den, så det var inga problem att få den ren genom att helt enkelt spola vatten i den, skaka, hälla ut och göra om ett par gånger. Denna procedur bara för att jag ska slänga glasburken i glasåtervinningen. Någon gång snart. I vänta på det står den nu mindre än en armslängd från mig och den colaflaska jag just plockat ut ur kylen och har i handen.

Om jag tar glasburken, häller cola i den och ställer in flaskan i kylen igen, så kan jag sedan ta glascolaburken, gå in till min dator och skriva ett blogginlägg om det, tänker jag och fortsätter mitt funderande: Annars måste jag ta de där två stegen till det köksskåp jag valt att ha mina dricksglas i, ta ett glas, hälla upp colan i det, gå tillbaka till kylskåpet och öppna det igen eftersom dörren naturligtvis stängts under tiden, ställa in colan och sedan gå in till min dator för att skriva ett helt påhittat blogginlägg om att jag sitter vid datorn med en cola vid min sida. En cola som är upphälld i en burk av glas. För om jag inte har colan i en burk av glas måste jag ju hitta på att jag har det då ett blogginlägg om ett vanligt glas cola är ett ämne jag inte alls kan få till på ett läsvärt sätt.

Augusti i år

Vi pratar namn igen. Först underliga namn som sticker ut. Sticker ut för mycket. Sedan räknar du upp några som du tycker är för neutrala. Du drar ut på ö:et i för innan uppräkningen börjar. Anna, Erik, Johanna, Daniel. Jag avbryter dig, nämner att J bott i samma hus som du bor i. Först förklarar jag vem J är. Jaså, säger du något förvånat. Ja, i trappuppgången längst bort, första våningen. Men nu har hon flyttat. I våras någon gång. Jag hjälpte till att bära kartonger. Vi lämnar J där och tystnar ett tag. Jag sitter på en av köksstolarna. På bordet bredvid mig ligger fyra böcker som du tagit fram för mig att titta på. Du har berättat lite om dem och dess innehåll. Du känner författarna till två av dem. Vill jag låna den du pratat mest och varmast om, undrar du men jag tackar nej. Inte för att jag inte är intresserad av den utan för att jag i så fall känner att jag måste läsa den ganska omgående. Stress, tänker jag. Jag nämner inget av det. Säger bara att jag ska köpa den för att jag vill ha den. Det är också sant. Ett ljud får oss båda att reagera. Min reaktion är dock en följd av din reaktion. Du tror att ljudet kommer från hallen, från din inkommande familj, de borde vara här när som helst. Men så är det inte. Det var er diskmaskin som gjorde ett ryck. Själv äger jag ingen diskmaskin, så jag vet inte varför er lät och ryckte som den gjorde. Eftersom jag sitter ganska nära maskinen hörde jag dock att det var från den och inte utfrån hallen. När jag ser din reaktion, du sträcker ut din hals för att se ut genom köksdörren och bort genom hallen, undrar jag vad du gör. Du säger att du tyckte höra människor komma. Det var nog ljudet från diskmaskinen påpekar jag och tycker att det blev en aningen underlig situation. Vi är ju hemma hos dig. Du borde ha koll på ljuden, inte jag. Å andra sidan har du koll på allt annat. Din familj kommer. Jag hälsar på dotter, son och fru. Tar alla i handen och presenterar mig. Sonen är glad, uppspelt och blyg. Hoppar och gömmer sig bakom mamma på en och samma gång. Dottern ser glad ut, glad över att vara hemma. Frun tar sin hand ur en handske innan våra händer möts. Handsken har inte gjort sitt jobb, de gör sällan det. Handen jag hälsade på var som en istapp. Du säger att maten precis är klar till din fru. Vi dukar inne i vardagsrummet där ni har ett matsalsbord som lätt klarar åtta personer. Vi är fem ikväll. I vanliga fall sitter ni, förmodar jag, i köket, vid bordet där jag nyss suttit under tiden som du lagat mat och vi pratat om dina böcker. När måltiden är slut och även bullarna efteråt är uppätna funderar jag på J igen. Det var länge sedan vi sågs. Jag har en födelsedagspresent till henne. Men den ligger hemma hos mig. Och hon bor inte i detta hus längre. Å andra sidan flyttade hon inte så långt härifrån. Hade det inte varit så sent hade jag tagit vägen om henne efter besöket hos dig. Presenten får vänta ännu en liten stund.

Im lövin it

Det går att läsa den här bloggen via andra internetkanaler än direkt här från blogger. Men, och det är skönt att veta, skulle jag uppdatera eller redigera ett inlägg, alltså ett redan befintligt inlägg, med allt ifrån en bokstav till att radera allt och ersätta med en helt annan text så märks inte det genom de andra kanalerna. Denna originaltext är den som kommer att visas där hur mycket jag än ändrar. Det betyder att jag kan skriva detta, publicera det och sedan gå hit igen och ändra texten för att skriva något helt annat. Och detta andra, det kommer inte att kunna läsas från något annat ställe än här, från blogger. Bra va?

Bordläggning

Trots att de framställda stolarna är få är inte ens hälften av dem upptagna. Då borde jag ju akta det ringa antal som dyker upp och vill lyssna. Speciellt som de är stamåhörare. Men inte alltid. Inte idag. Bara en liten stund innan klockan visar start, går jag fram till en av åhörarna och undrar om vi kan prata lite ostört ute i korridoren med varandra.
- Javisst, får jag till svar.
Åhöraren reser sig och tar några steg med mig men jag stoppar oss och ber åhöraren att ta med sig sin jacka och väska som är kvarlämnade på och vid stolen.
- Ja, man kan aldrig vara säker nu för tiden, säger åhöraren med en röst som inte riktigt håller.
Vi går ut genom dörren och bort några meter i korridoren utanför. Vid en stängd dörr som leder in till ett kontor ställer vi oss. Åhöraren tittar upp på mig. Pannan är rynkad och ögonen blinkar intensivt.
- Jo, börjar jag men stannar upp.
Jag har inte övat in något tal och hade hoppats på att inte behöva hamna i denna situation. Har ingen aning om vilka ord jag ska använda. Inte heller är jag helt övertygad om att jag vet konsekvenserna som kan komma efter rätt hittade och sagda ord.
- Ja?
- Jo, du ska veta att jag är både glad och tacksam...
Herregud vad jag låter floskig, men hur ska jag uttrycka mig då? Det är ju sant det jag säger. Jag fortsätter:
- ...tacksam för att du kommer och lyssnar på mig då och då. Men nu måste jag...
Helt plötsligt är det helt blankt i mitt huvud. Det är inte bara det att jag inte kommer på fortsättningen på meningen jag påbörjat, nej, det är till och med så att jag inte kommer på ett enda ord. Det är bokstavligen helt blankt i mitt huvud.
- Hur står det till?
Åhörarens ord får mig att lämna det låsta tillståndet.
- Förlåt mig.
Jag tar mig för pannan, gnider mina tinningar och tittar ofokuserat framför mig.
- Du, fortsätter jag, vi får gå in för det är dags att börja nu.
Jag pekar mot salens ingång med min vänsterhand och väntar tills åhöraren börjar gå. Så går jag efter. Med oförrättat ärende.

Skymundan

De står inte långt ifrån varandra och når ungefär lika högt över marken, kanske är det därför som det är så lätt att ta miste på vad den ena verkligen är? Att det andra är ett avbrutet, dött och förruttnande träd syns tydligt. Det är cirka en decimeter i diameter, krumt och krokigt och brytytan ser ut som en illa snidad kungakrona med olika långa träspetsar som spretar i luften. Några rötter går inte att se eftersom sand och lera ligger tjock på marken och sträcker sig en bit upp på stammen.

Den ena däremot, är något rakare, dock lutar den en aning och precis som trädet är toppen ojämn och kvistig. Dessutom är den platt och inte rund som en stam. Men på lite håll och i det nästan ständigt rådande skymningsljuset ser de båda ut att vara två döda, brutna träd som snart inte är något mer.

Men denna sneda platta sak är en planka, på förruttnelsens stig visserligen, precis som trädet, och det var längesedan den var ett träd. Tittar du på den, på nära håll, ser du hur den börjar i intet uppe i luften och vandrar ner mot jorden för att sluta i en sten som är formad av mer än naturen. Du kan se ådrorna i den och hur ytan är målad med en mörk röd färg som trots år, väder och frånvaro av skötsel finns kvar. Mänskliga tankar och önskningar ligger bakom detta.

När du väl har fått klart för dig att den ena är något av människors hand skapat och därefter tar ett par steg bakåt, då växer något helt annat fram även av omgivningen. Du ser formationer i marken. Ett hus har stått där. En grund, dess fyrkantighet, visar sig tydligt. Nära ett av hörnen står vår planka. Inte långt från ett träd som torde befunnit sig i trädgården utanför. Men det var längesedan.

Ex ante facto

Dags för lite mer effektsökeri i form av blogginlägg.

Vi måste börja med kontraktet. Det mellan dig och mig. När det väl är skrivet (med osynligt bläck på obefintligt papper) så är det jag som måste hålla mig till det. Din uppgift är ju egentligen bara att kolla så att jag gör det vi båda kommit överens om. Eller snarare, det jag lovade i början av texten och som du accepterade, tog för givet, under läsandets gång.

Hur gör vi nu då? Jag bör börja med att förankra något, något som du sedan förutsätter att jag håller mig till genom hela texten. Men det finns ett litet dilemma här. Jag håller med om att jag bör hålla vad jag lovat, men om vi, när jag skrivit klart texten och du läst klart den samma, inte är överens om att jag hållit mig till det utlovade, vem har då rätt? Båda? Ja, kanske om vi går med på att upplevelser är det som är facit för texten. Eller en av oss? Ja, om vi tycker att det bara finns ett sätt att tolka kontraktet på. Det där sista kan ju i och för sig medföra att vi båda har fel... Men, men.

Här någonstans är det dags för mig att komma till slutet av texten. Som mall har jag ett dokument i A5-format. En A5-sida med bokstäver i storlek 12, enkelt radavsånd. Max en sida. Gärna lite kortare.

Nå, vad tycker du? Blev det något effektsökeri över texten?

Där ute

...497, 498, 499, 500.
Jag slutade att räkna där eftersom jag behövde en paus. Det måste vara minst lika många kvar, tänkte jag när jag tittade på de båda högarna med anledningar. En räknad hög och en oräknad. De var nästan lika höga. Jag förde ihop de båda högarna så att de låg precis bredvid varandra och tryckte ner dem med fingertopparna, var sin hand över var sin hög. Så drog jag pekfingret från den högra högen över till den vänstra och tillbaka utan att upptäcka någon nivåskillnad. Fram och tillbaka några gånger. Jag kanske inte behöver räkna den andra högen? Jag kan helt enkelt dra slutsatsen att de är lika stora. Det skulle betyda 500 plus 500, alltså 1000 anledningar. Det kan mycket väl stämma.

Pausen behövde inte följas av fortsatt räknande, istället var jag fri och ledig att älta de olika anledningarna som stod på lapparna som utgjorde högarna. En anledning på varje lapp. Troligtvis 1000 anledningar. Men jag blev avbruten av att dörrklockan ringde. Ett sådant ovanligt ljud. Jag stirrade tomt ut i luften som om jag sökte svar på varifrån det där ljudet kom. När det upprepades fann jag mig själv och gick iväg för att öppna dörren.

Ute på loftgången stod en kvinna, propert klädd i en stil som för tankarna till kontorsjobb, ansikte utåt och kundbesök. I en hand höll hon en tunn, platt, svart skinnväska, aningen större än A4-format. Handtagen hon greppade gick att skjuta ner i väskans sidor. Praktiskt, tänkte jag.
- Hej, jag kommer på uppdrag från Utifrån sett.
Hon räckte mig ett litet visitkort med ett namn tryckt i mitten, förmodligen hennes och en logga, ett stiliserat Utifrån sett. Så fortsatte hon:
- Du är förmodligen inte medveten om det men de båda högarna med anledningar du har inne på ditt köksbord är på intet sätt kompletta. Dessutom är de ensidiga.
Hon släppte ena handtaget men behöll greppet om det andra då hon öppnade väskan genom att dra upp dragkedjan, först längs med kortsidan, så över krönet och upp på långsidan och sedan ner på motstående kortsida. Så stack hon ner handen i den öppnade väskan och fick fram en lapp, lika stor som de jag nyss lämnat bakom mig.
- Här har du, på denna finns en, EN, anledning och den kan precis som de andra du redan har vara helt fel. Eller rätt. Jag vet inte, Utifrån sett vet inte. Och jag vill påpeka det igen: Det är EN anledning, en av många möjliga. Orsaken till att jag ger dig den är att de du redan har, utgår från en och samma sak medan denna ser allt från ett annat perspektiv. Ett för dig - som vi från Utifrån sett ser det - mycket bättre perspektiv. För låt oss vara ärliga här, du kommer aldrig, aldrig, att få reda på den verkliga anledningen. Eller hur? Då tycker vi på Utifrån sett att du lika gärna kan välja att inbilla dig att en bra anledning till det som hänt gäller. Eller hur?

Nu, någon vecka senare, sitter jag här med den där lappen hon gav mig med en anledning från Utifrån sett och läser den. Om och om igen. Om ett tag är det förhoppningsvis bara den anledningen som jag kommer komma ihåg. Och då blir det den anledningen som gäller för det som hände. Då blir det en bra händelse och ett gott, förmodligen falskt men gott, minne.

Inget formar verkligheten som berättelsen av den.

Mer jag

Klockan har passerat midnatt och det är för längesedan dags att sova. Men jag måste bara göra en sak till, jag måste redigera en formulering jag inte är nöjd med i en text jag nyss avslutat. Det går snabbt, så snabbt att jag tycker mig ha tid över till mer skrivande. Därför öppnar jag ett nytt dokument och börjar skriva utan att riktigt veta om vad. Texten jag just redigerat är ju klar så fler ord i den blir det inte utan något helt nytt.

Ska jag skriva klart ikväll, i natt? undrar jag. Jag tittar på klockan nere i hörnet på skärmen, den visar 00:10. Fyra minuter sedan som jag bytte ut ett par ord i den andra texten, den jag anser mig vara klar med. Ett dåligt samvete kryper upp längs bröstkorgen mot halsen. "Du borde sova" väser det. Jag känner dess vassa andedräkt svida mot min hud. "Ja, ja" svarar jag och ser till att avsluta den nyss påbörjade texten.

Defaitism del 1

Jag litar inte på körkarlen. Hans vagn: en vagn gjord av trä, som ett flak, en och en halv gånger två meter, med staket på tre sidor - fram, höger, vänster. Och stora trähjul, över en meter i diameter, ett på var sida av vagnen, skodda med järn. Ekrar: tjocka pinnar, åtta stycken som strålar ut från vardera nav.

Längst fram, på en bänk fäst överst på staketet, sitter han, hästföraren, med en piska i ena handen och tömmar från hästens sele i den andra. På det i annars tomma flaket sitter jag med ryggen mot honom, hästen och färdvägen. Över mina axlar har jag dragit en mörk, tjock, värmande yllefilt. Mina andetag lämnar mig och ansluter till den övriga dimman som omsluter landskapet vi färdas genom.

Ett tunt lager av frost har lagt sig på allt, på träd, på gräs, på stenar. Himlen är täckt av ett jämntjockt molntäcke som vare sig lovar snö eller uppsprickande. Färden är skumpig och hoppig. Vägen består av tjälad jord full av gropar, rötter och stenar. Stötdämpandet är minimalt. Min rygg värker men jag är tacksam över att jag slipper att gå.

Mina försök att hålla mig vaken blir svårare, men jag vill inte sova. Mannen som för ekipaget har sagt till mig att han ska ta mig dit jag vill och att jag kan lägga mig ner och vila under färdens gång. Men det är någonting med honom, något som oroar mig. Något som håller mig vaken. Än så länge.

I ett försök att distrahera denna känsla tänker jag på på målet, dit jag ska. Om denna fallfärdiga, öppna droska jag liftar med verkligen tar mig dit vill säga. Och jag funderar över vägen hit, hur det kommer sig att jag hamnade här, i detta landskap, sittandes på denna kärra, under denna filt, bakom denna skjutskarl.

Gör vad jag tycker

Rösten. Hör du rösten som genomsyrar de där orden jag skrev? Den kommer inte från mig. Den kommer från någon annan. Rösten droppar ner på mina bokstäver uppifrån, tränger sig in i dem nerifrån och presser sig in mellan raderna. Den lägger sig ovanpå som ett täcke och under som en spikbädd. Rösten. Hör du den? Känner du den?

Det är inte säkert. Det som står där är ju skrivet av mig. Det är jag som är ansiktet utåt. Det är mitt namn som skyltas. Men hade jag skrivit dem om inte deras ursprung varit så ivrig att få dem där? Kanske inte. Kanske hade jag tänkt dem, kanske hade jag bara känt dem, men kanske hade jag aldrig skrivit dem.

Ändå, jag skrev dem. Satte dem på pränt. Tryckte på return och fick det hänt. För folk att läsa, några få meningar, några få rader, några bitande åsikter. Med mig som avsändare. Men orden, de var inte mina. Bara indirekt. Bara på avstånd. Utan deras ursprung - deras ivriga ursprung, rösten - hade de istället, på sin höjd, blivit en knuten näve i min byxficka.

Eller kanske inte ens det. Jag blandar ihop hur jag tänker och gör nu versus hur jag hade tänkt och gjort utan närvaron av ordens ursprung - ordens ivriga ursprung, av rösten. Med eller utan den. Nu är jag med. Nu är jag med ordens ivriga ursprung och jag måste hela tiden förhålla mig till det. Till att jag är med. Jag måste väga mina handlingar.

Vad mår jag bäst av? Vad förväntas av mig? Att med ord göras bort offentligt eller att ta strid mot ordens ursprung? Mot ordens ivriga ursprung. Mot rösten. Då går jag med rösten. Jag väljer rösten. Jag har mina anledningar.

Mjölk- eller blockchoklad?

Tavlan mellan J och C är förmodligen det föremål som fått mest uppmärksamhet av mig, i rummet vi befann oss i. Ikväll som tidigare kvällar. Nu när jag skriver detta har det gått några timmar sedan jag satt där, mittemot dem, J och C, bredvid A och M, snett emot B-Å, A och V. Allt under ledning av M. De pratade alla, men inte i munnen på varandra, utan en och en. Alla väntade de artigt ut den som för tillfället pratade. Alla hade sin tur i ordningen. Själv hörde jag dem i bakgrunden. Och såg dem i periferin. Jag befann mig hos tavlan. Tavlan mellan J och C. Eller snarare något bakom dem. På väggen bakom dem.

Det är snart min tur att säga något. Det förväntas av mig, men jag har inget att säga. Inget som inte redan har sagts av någon annan. Sagts så mycket bättre.

Glasen på bordet där jag sitter och skriver, nu några timmar senare, har blivit fler och fler. Ett och ett har de kommit hit under kvällar som gått. Nu får de min uppmärksamhet. Förmodligen får de mer uppmärksamhet än orden jag skriver. Orden, jag skriver dem alla, men inte alla på en gång utan ett och ett. Först något om en tavla, om personer med enbokstavsnamn, om min uppmärksamhet, om samtalsplats, om en tavla. En tavla. Och om min tur att säga något.

Nu är det min tur att skriva något. Ingen förväntar sig det, men jag skriver ändå. Inget som inte redan har skrivits av någon annan. Av någon annan? Av vem? Och var då? Det undrar jag. Vet du?

Några rader till. Jag vill nämligen inte avsluta med en fråga. Det verkar så interaktivt. Det är inte min mening att ge dig en digital läxa. En digital läxa. De kan delas ut någon annanstans. Någon annanstans men inte här.

Retuscherad

Bloggtext
Publicerad 12.30
Redigerad 12.31: rättade stavfel
Redigerad 12.33: fixade syftningsfel
Redigerad 12.40: tog bort överflödig fakta
Redigerad 12.44: bytte ut ord
Redigerad 12.52: ändrade om styckesordningen
Redigerad 12.56: raderade felaktig information
Redigerad 12.57: formulerade om tveksamma formuleringar
Redigerad 13.01: avlägsnade onödiga meningar
Redigerad 13.02: skrev Bloggtext

Delusions of grandeur

Jag sveper bort mina skor från sin plats där de står under den bänk som är fäst i klädskåpen. Bänken: material - trä; längd - den sträcker sig längs alla skåp, alla åtta skåp; bredd - två plankor bred med ett aningen litet mellanrum dem emellan, dålig plats att sitta på, nog med plats att ställa en väska på; nivåplacering - strax under knähöjd.

Mitt svepande gör jag med foten, med min fortfarande arbetsskoklädda fot. Jag placerar den på skorna, alldeles ovanför tåspetsarna, och drar dem i en liten bågrörelse snett bakåt från skåp och bänk. Detta för att de inte inte ska vara i vägen under den tid jag sedan står där och byter om. Det är så lätt att sparka in dem under skåpet, bort mot väggen.

Jag har gjort samma sak åtta och en halv timme tidigare. Men då stod mina arbetsskor där, de jag nu har på mig, och den svepande foten, den hade min privata sko på sig, den ena av dem som nu på eftermiddagen blir svept. På morgonen svepande, på eftermiddagen svept.

Med ögon känsliga för blogg

Hur ska detta gå till? Jag skrev det inlägg som ska vara här på ett papper, la det i min väska som jag glömde på jobbet och nu är det publiceringstid. Inte minns jag hur jag formulerade mig, inte minns jag vad jag skrev om. Mitt huvud är som en blank sida när det gäller det här inlägget (i övrigt också kanske, men just nu mest angående inlägget).

Vad ska jag göra? Hitta på ett nytt? "Hitta på"? Jag hittar väl inte på heller! Jag skriver ju som det är. Det. Vad är det? Det är verkligheten. Eller något som angränsar till den. Kanske lite längre bort än så också. Ibland är jag helt i fantasins land. Ibland i lögnens. Men jag blandar alltid in verkligheten i det hela. Som den starka krydda den är.

Är den det? Det beror väl på vilken del av verkligheten jag tar. Det finns ju mer eller mindre saftiga delar och mer eller mindre kryddstarka. Fast det kanske inte spelar så stor roll? Ta en fadd del så torr att den fastnar i gommen och doppa ner den i fantasin, i sagan, i lögnen, i önskan och i mixern. Slå på och ut rinner något som bara saknar en enda till ingrediens för att bli komplett. Den står du för, du som läser. Tillsammans gör allt detta vad alla texter är gjorda av. Mer eller mindre.

Inget av detta har jag för detta inlägg. Jo, dina ögon som vandrar över dessa bokstäver. Det är den bästa ingrediensen.

Mulebetestack

Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!

Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.

Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.

Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.

Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.

En halv pizza

Du har säkert lagt märke till det du också. Det är som om två personer står bredvid varandra och kämpar om att få sätta sig på samma stol, den enda stol som finns. De båda har var sin fot satt mot den andres fots sida, deras överkroppar är något framåtlutade, armarna knuffas och gruffas i sidorna på varandra. Det är svårt för en utomstående att veta om det är på skoj eller allvar. Deras ansikten syns knappt på grund av hår som hänger i vägen och de ständigt pågående, ryckiga rörelserna. Då och då skymtas en kind, alldeles röd; en mun, som ett strängt streck. Men är det av ilska eller av ansträngning i leken?

Vi vet, både du och jag, vem av de båda som kommer att vinna, vem som får sätta sig på stolen och vem som kommer att förlora och snällt måste vandra ut ur rummet. Vinnaren är den av de båda som har ett par bruna utsvängda manchesterbyxor och en stickad tröja i flera olika nyanser av brunt, orange, rött och gult med en krage som sitter tajt runt halsen och som nästan når upp till öronsnibbarna. Förloraren har en T-shirt i ljust gult, vitt och blått, ett par gröna shorts, det löjligaste av allt löjligt man kan ha på fötterna: flipp-flopps samt, på näsan, ett par solglasögon (som, sanningen att säga, mer är till för att dölja en flackande blick än för att skydda från solen).

Om mornarna verkar det som om den bruntröjade redan har vunnit. Det är svalt, skorna sparkar och trampar på fallna löv och gatubelysningen är tänd under hela vägen till jobbet. Och tittar du ut över en skog ser du hur kämpens tröja redan börjat färga av sig på trädtopparna. Fast inte på så många. Inte än. Men på dagen, då är det fortfarande flipp-flopparen som verkar vara den som är närmast att sätta sig till rätta igen. Då värmer solen på en nästan klarblå himmel. Endast ett par molntussar flyter omkring här och där som dekoration. Och att träden är gröna är det som dominerar sikten. Bedrägligt, naturligtvis.

Underliggare

Vem är mig? Det funderar jag över nästan varje gång då jag promenerar till torget och tar vägen förbi kyrkan med den gamla kyrkogården framför sig. Alldeles i början av begravningsplatsen, nere vid vägen finns en svart gravsten på vilken det med bokstäver av guld står: "Tack för tiden och kärleken du gav mig!"

I jorden under vilar en ung man som inte hann fylla 30 år. Han har legat där i tio år nu. Igår när jag passerade stället hade någon placerat en lykta som kastade ett vagt sken på stenen samt en lite annorlunda sak för gravar, en stav med trådar som spretar som en bukett och, precis som lyktan, lyser lite. Upplivande kitsch i det gravallvarliga. Någon har berörts av den där unge mannen så mycket att hans minne hyllas med detta alla dessa år senare.

I vanliga fall brukar jag bara passera och slänga en blick åt sidan men igår stannade jag en stund och lutade mig mot muren som omger kyrkogården, för att betrakta det hela. Stenen får mig alltid att ta ett extra djupt, hastigt andetag samtidigt som bröstkorgen fylls med en underlig sorts fjärilar, svartaröda med vingar i form av hjärtan. Så även igår, fast lite mer, lite starkare. Jag gissar på att det var mig som varit där och gjort fint.

Saker försvinner

Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över vilka de är vad de gör.

De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De känner varandra endast vagt och brukar egentligen aldrig vara ensamma tillsammans. Nu har de trots det ändå hamnat där de är. Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en omgivning som vi inte vet mycket om. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Kanske läser han i den ibland. Mest bläddrar han bland sidorna fram och tillbaka.

- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite oroväckande, som att hon verkligen funderat på något som gällde honom och nu ska hon berätta det, om han vill. Det vill han fast han känner sig inte känslomässigt beredd på att ha något djupare samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon vänder sig om mot honom, snurrandes på höger häl med händerna fortfarande på ryggen och säger samtidigt:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad som för att vara säker på att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, viker ut den och börjar bläddra igen. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Äh, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta och snabbt avklarade processen med blicken, ser henne gå ut genom dörren och försvinna i hallen utom synhåll. Han hör ett rafsande ljud och en dörr som öppnas och stängs.

Tidskriften är omedvetet släppt och har kasat ner på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden för att hastigt häva sig upp. Så rusar han ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck. Ut ur hallen mot ytterdörren. På med skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.

- Hej! Är du på väg ut? Nu?
- Öh... ja... jag... Är du redan hemma?
- Passade på att gå tidigare idag. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter upp den kasse hon har i handen i en visande gest och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag trodde du skulle springa efter den där kvinnan som rusade ut ur vår lägenhet och ner för trappen.

...just about enough

I höjd med smörgåsstället på Västra Hamngatan, strax efter pizzerian med de tjocka bottnarna, känner han den första regndroppen landa på baksidan av vänster öra. Bara något steg senare, en andra droppe på högra örats baksida. Han tittar upp mot skyn där molnen gaddat ihop sig som ett grått tak och motat bort de små öar av blått som funnits där hela dagen.

Ska det börja regna nu, tänker han och skyndar på stegen. Han känner med ett finger bakom örat, det är inte ofta han gillar organens utstående vinkling, men nu ger de honom i alla fall en tidig varning om regn.

Likt spretande paraboler som träffas av all möjlig information i alla möjliga väder tar mina öronen emot allt från ljud till regn. Vilken tur jag har! Det är inte ofta han är beredd att skämta om öronen, men med sig själv i ett miserabelt tillstånd som nu, går det bra.

Där Hamngatan möter Grönsakstorget greppar han kavajslagen och för ihop dem med bägge händerna. Kragen är uppvikt i ett försök att skydda nacken mot det regn som snabbt börjat strila. Han svänger höger och ställer sig under en markis vid skyltfönstret till en affär som säljer musikinstrument. Torget och gatorna avfolkas snabbt. Några få skyndar förbi honom. Med ryggen mot skyltfönstret tittar han på dem som trängt ihop sig i spårvagnskurerna på andra sidan gatan. Dörren till musikbutiken öppnas och innan den stängs igen hör han tonerna från ett instrument som testspelas. Han vänder sig om och tittar in i butikens fönster. Bakom ett galler står olika instrument uppställda. En saxofon, en akustisk gitarr och till vänster en synt.

En synt. Han drar in luft, blundar och låter luften försvinna ut ur honom, allt så att axlarna höjs och sänks i ett kort vågspel. För ett par år sedan spelades ideligen gamla glada syntlåtar upp i huvudet på honom. Så glada som de kan bli med en synt. "I just can't get enough", "The Model" ja, till och med en låt som den allt för lättillgängliga "Sounds like a melody". Hela tillvaron fick ett vackert plingande soundtrack av alla möjliga passande låtar. Det var en lycklig tid. Så tystnade de plötsligt, egentligen utan att han tänkte på det. Tanken kom först då de, för inte så länge sedan, börjat spela igen. Men denna gång var det låtarna i moll med texter som påminner om apokalypsen. Innehållet i känslolivet och innehållet i låtskatten går hand i hand hos honom.

Mobilen plingar till, fokus på synten byts mot hans egna ögon som speglas i fönstret. Fan vad tätt de sitter! Han kan inte hitta något bra med tillvaron just nu. Ett litet tvekande innan han tar upp mobilen. Han vet vem det är från och han vet vad som väntar. Han stegar ut i regnet så att mobilytan blir full av droppar. I huvudet spelas Depeche Modes "Wrong" upp.

"...I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique
..."

Dags att sätta känslorna åt sidan och låtsas var glad, hitta de rätta orden att svara med och fortsätta livet som en lycklig människa. Allt som förut var så rätt men nu är så wrong.

För det första: ingen motivering

- Du jag läste ett blogginlägg av dig där du pratar om identitetssökande.
- Har jag skrivit ett sådant? Det minns jag inte.
- Inlägget handlade om något annat, kommer inte ihåg vad, men som en kil i det hela hade du tryckt in din åsikt om detta, bara en mening eller två.
- Jaha?
- Ja, och vet du vad, jag har tänkt på det där och på hur även musik används i skapandet av våra identiteter. Vad vi lyssnar på. Vissa artister är mer nödvändiga än andra för att få oss att bli någon, tänker jag och har därför gjort en top fem-lista på grupper och artister jag tycker är störst för de mest identitetstörstande. Vill du höra?
- Egentligen inte, men eftersom du tar dig omaket att ta upp det här, i ett blogginlägg, så måste jag väl.
- Vad bra! På femte plats:

5. Morrissey

- På fjärde pl...
- Har du ingen motivering?
- Nej, ingen helt genomtänkt. Allt är bara på ett första, intuitivt stadie än. Men lite kan jag väl säga: Morrissey ger de introverta och själsligt kringirrande ord på känslor och... tja, känslor, abstrakta känslor, som de själva inte riktigt kan förstå sig på. Någon slags vardagsexistensialism med rötter i bland annat olycklig kärlek och förhållandet till andra människor.
- Ok...
- Fjärde plats:

4. Marilyn Manson

...vilket jag motiverar med att det finns så många som känner sig som arga men snälla outsiders levandes i en skräckgotisk fantasivärld vilket gör det lättare för dem att leva i vår verkliga skräckvärld. Här är en artist som ger dem vad de behöver för att kunna motivera sin existens i dessa världar.

3. Depeche Mode

- Depeche Mode?
- Ja, jag vet. Hade det varit 80-tal hade de inte fått vara med. Men nu finns det så många som gillade dem på 80-talet och som i vuxen ålder inte kan släppa dem och som känner sig tvugna att motivera sig hela tiden. Dessutom är de en föregångsgrupp till senare års emosar. Det kunde varit vilken syntgrupp som helst från den tiden, med de får stå som symbol för alla.
- Men alla syntgrupper försökte väl sig inte på att vara kvasidjupa med en mörk världsbild och tunga känslor?
- Nej, det fanns såklart lättlyssnad tyggummisynt i medryckande upptempopling också med jordnära vardagsproblem och både lycklig och olycklig kärlek i texterna. Lite neonrosa gull som kontrast till det metalliska och kliniska, pseudofilosofiska och allvarliga deppmaskinerna. Nu andra plats:

2. The Cure

- Finns de ens än?
- Jo då. De är till och med ute på turné nu. Och frontmannen är sig lik i kolsvart rufs och knallröda läppar. Låtarna lika så. Precis som Depeche Mode var de tidigt ute och tilltalade emosar, innan det begreppet ens fanns.
- Ettan då?
- Här kommer den. På första plats:

1. The Smiths

Fel stavning av felstavnng

För att få kött på benen... Nej, förlåt de där inledande orden, det är inte min mening att använda klichéer, men jag kan inget annat. Hursomhelst, för att ta reda på något, skaffa fakta, besökte jag en för mig gammal välbekant internetplats för en stund sedan. Jag fann inte det jag var där för, men jag tog en lång promenad längs med Older Postsgatan. Varför det där inlägget jag sökte inte dök upp längs vägen vet jag inte? Kanske minns jag fel, kanske hade hon (ordskaparen) postat det på ett annat digitalt stället?

Det spelar ingen roll. Jag märkte under processens gång att Memorylane är placerad som en slöja över platser som den besökta. Ord och inlägg, illustrationer och bilder, det var som om jag sett och läst det igår. Men så är det inte, det var längre sedan. Längre. Men tänk vad hon producerade en gång i tiden. Och vad jag läste. Nu är det inget sånt längre, hon har nämligen valt en annan digital väg och den är jag inte intresserad av att vandra på. Gott då att det finns ett irl som går att besöka när du är afk och allt det där.

Vad var det jag sökte efter då? Och vad skulle jag ha det till? Jo, jag hade fått för mig att hon en gång i tiden fotat och publicerat en handskriven text, sin egna, för att visa hur hon upprepade gånger stavat fel på samma ord och märkt detta långt senare. Det ville jag ha som exempel, som en bredding, i ett inlägg om ordkonstruktion. Men fann inte. Istället fick jag ord på annat och bilder på andra. Där var recept; husfasader; hockeyrinkar; fester; öl och ölande; tunnlar; maträtter (såklart); lägenhetsinteriörer med mera, med mera.

Och personer. Bekanta ansikten och obekanta. Vissa en gång, andra flera gånger. Till och med jag dök upp vid ett par tillfällen. Men mest andra. Där var hon med de ledsna ögonen och den leende munnen; han den långe, tanige med ständiga ränder i tröjorna; hon som alltid läser en bok; han med mustasch, linne och egna blogg-, twitter- och whateverkonton; hon jag inte kom överens med; han, den grubblande och identitetssökande (det där är en hangup jag har och som troligtvis är fel men varje gång jag ser någon i hatt eller i gubbkläder (kostym)- som han har - och som är yngre än 54,5 år så ringer den där identitetssökaretikettklockan, varför är jag sån?) med flera, med flera.

Det och ingen felstavningsbild. Kanske den fanns där men att jag var för snabb med scrollandet, eller att jag gav upp innan den dök upp. På en tallrik här bredvid datorn ligger benen. Fortfarande blottade. Inget kött. Inget kött.

Var din själ

"Var dig själv" - har du fått den uppmaningen någon gång? Eller kanske till och med gett den själv? Kanske med tillägget "så kommer allt gå bra".

Var dig själv. När är vi inte oss själva? Nästan aldrig? Alltid? När vi är trygga med och i vår omgivning?
Vad innebär det att "vara sig själv" och hur är vi när vi inte är det? Det är ju knappast så, att då vi inte är oss själva, att vi bokstavligen är någon annan. Nej, det handlar mer om bildspråk och språklig pragmatik.

I vilka situationer är det vanligast att vi får uppmaningen ovan? Från andra och oss själva. Jobbintervju? Date? Föredragshållning? Möten med andra människor där vi går utanför den där trygghetszonen.

Märker du skillnad på personer ibland? Exempelvis i en bekantskap som inte längre är helt ny, en person som du från början mest träffade med andra och sedan blivit någon du då och då träffat på tu man hand. Beter sig den lite annorlunda nu i dina ögon? Beror det på att ni lärt känna varandra lite bättre? Beror det kanske bara på dig och ditt omdöme? Eller är det så att personen ändrat sig lite och "kan vara sig själv" ju mer ni lär känna varandra?

Är uttrycket "var dig själv" olyckligt valt? Det är ju väldigt bildligt talat och bildtalande har ju en förmåga att förvilla och förvirra en del människor. En del som tar allt bokstavligt. För dem måste det låta jättekonstigt att en människa skulle kunna sluta vara sig själv och bli någon annan.

Nåväl, det är så många frågor att det skulle räcka till flera blogg- och kommentarsavhandlingar. Kanske är de redan skrivna?

For your eyes only

Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.

Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.

Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?

Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.

Så en tid senare: Aha!!!

Dånusen

Onsdag. Lunch. Åtta veckor, två dagar, fyra timmar.
- ...det blir ju bara tre veckor!
Det är ett oroat och förvånat ansikte som möter mig när jag kommer upp för trappen till lunchrummet. Efter en allt för snabb titt på almanackan drar han den (felaktiga) slutsatsen, men kommer snart på felet - hans fjärde semestervecka finns där den också.
- Ja, det är lätt att läsa fel, svarar jag och tar ut min lunch ur kylskåpet.

Torsdag. Hemgång. Åtta veckor och en dag.
- Nu är det inte långt kvar till din semester.
Jag har precis kommit in i omklädningsrummet där han står redan ombytt och redo för hemgång. Kanske lät jag för entusiastisk, tänker jag, det är ju ändå en dag kvar på denna vecka och så hela nästa vecka också. Det kan kännas som en evighet i sammanhanget.
- Men det går fort, svarar han och jag hinner tänka att han menar just de dagar som är mellan nu och ledigheten innan han fortsätter:
- Fyra veckor, de bara flyger iväg så är de över.
Det var alltså semestern han menade. Han får inte säga så, jag som bara har två veckor semester denna sommar. Hur snabbt kommer inte de att gå? Och jag lovar, hans veckor kommer gå långsamt, åtminstone för mig, för jag måste vänta ut dem och ytterligare fyra veckor innan jag får sätta foten i min ledighet.

Fredag. Eftermiddag. Fyra veckor och en timma.
På måndag kommer han tillbaka. Hans fyra veckor har passerat. När jag, och en kollega, städar hans arbetsplats kan jag inte förstå hur snabbt de har gått dessa, hans fyra semesterveckor. Min kollega och jag har tagit hand om hans arbetsuppgifter under tiden, lite slarvigare, därför städar vi nu.
- Tror du han har ångest idag?
- Jag tror att han mår skitdåligt just nu.
Vi spekulerar om hans hälsa och om det faktum att hans semester är över påverkar den.

Lördag. Kväll. En vecka.
Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Fem dagar, sedan semester. Orden upprepar sig i huvudet på mig. Det är nära nu och dessutom är det lördag idag.

Söndag. 14:45. Idag.
Imorgon, måndag, är jag ledig. Min andra semestervecka av två tar sin början. Det är en underbar tid just nu!
Två veckor av fem, det innebär att...

Någon gång senare i höst.
- ...det blir ju hela tre veckor!
Tre veckor sparade. Tre veckor semester kvar. Tre veckor ledigt i höst. Utspridda eller tillsammans spelar ingen roll.

Ofunnet socker

Helt övertygad om att dessa ord, just dessa ord, hade skrivits förr på just detta sätt öppnade han

[Eller kanske 'jag' istället för 'han'?, vet inte, än, kollar med 'han' ett par rader till.]

en slumpvist vald bok och sökte. Fanns de där? Orden. Orden som var skrivna på precis samma sätt som han själv just skrivit ner dem. De måste finnas någonstans, tänkte han,

[Det känns som att det passar bra med 'han' i denna text, det låter inte så personligt då, jag fortsätter med det.]

kanske inte just i denna bok, men jag ska hitta den, boken med orden i samma kombination som jag just skrivit.

Bok efter bok passerade hans händer och ögon. Dagar, veckor, månader och år förflöt utan att han hittade orden på just det där sättet som han själv skrivit. "Det kan inte vara sant" sa han tyst för sig själv efter varje bok han läst ut, "det kan inte vara så att jag är unik, att det bara är jag som uttryckt mig så".

Vid 233 års ålder hade han så kommit till den allra sista bok som hade författats fram till hans ord hade skrivits. Alla de andra miljontals böckerna hade han gått igenom utan att finna.
- Här är den!
Det var en högtidlig stund. Han höll den i sina rynkiga, seniga händer, lät den vila i handflatorna medan han betraktade omslaget.
- Någonstans mellan dina pärmar ska jag hitta mina ord, mina ord som egentligen inte är mina utan dina.

Med ett darrande pekfinger öppnade han boken och började läsa, hjärtat slog snabbare för varje sida som vändes. Snart skulle orden komma, det visste han. Sida efter sida avverkades. Bara ett kapitel kvar. Nu galopperade hjärtat i bröstkorgen på honom. Han var tvungen att ta en paus. Med boken lagd med sidorna neråt på soffbordet gick han ut till köket. Ett glas vatten var vad han behövde. Och lite frisk luft. Han gick fram till fönstret vid köksbordet. När han sträckte sig för att nå fönsterhaken föll han ner över bordet, död. Han hann inte öppna fönstret. Han hann inte ta ett glas vatten. Och han han aldrig läsa sina ord i någon bok.

En kvarg söker sin kock

Du vet...

Oavslutade meningar och
Oavslutade författade meningar och
Oavslutade förutfattade meningar och
Oavslutade förutförfattade meningar och
Oavslutade förut- och akterutfattade meningar och
A och Oavslutade meningar och
Oavslutade förr i tiden författade meningar och
Oförutsedda slut i oavslutade meningar med